alone |
Kapitel 1*. Bröllopsklänningen
Boken ligger uppslagen på skrivbordet. Smatter från tangentbordet hörs ifrån rummet intill. Ett glas med päronsaft står bredvid boken, jag stöter till det och all päronsaft far ut på golvet och blöter ner alla pappren som ligger där i en slarvig hög. ”Fan också,” säger jag och tar upp ett dyblött papper som jag lägger på skrivbordet. Mamma kommer in i rummet och undrar vad som hänt. Hon hjälper mig att hänga upp alla papper på tvättlinan i tvättstugan. ”Synd att det inte var min läxa…” Säger jag och mamma skrattar.
”Förresten, Karin ringde.” Säger mamma.
”Jaha.” Säger jag, ”vad ville hon?”
”Hon undrade om du skulle följa med henne och handla hennes bröllopsklänning till bröllopet.”
”Näe, jag vet inte riktigt. Jag kanske inte orkar, skulle inte Stefanie och hon göra det?”
”Hon skulle bli jätte glad om du följde med.” Säger mamma.
”Okej då.” Säger jag, men ångrar mig redan.
En tjej med långt blont hår och kritvita tänder kommer fram till oss.
”Hejsan, Anna heter jag. ” Säger tjejen och tar Karin i hand, tittar bara på mig och ler lite. Jag ler inte tillbaka.
”Kom här så ska vi se. Ganska enkel sa du?” Säger tjejen och ser sig omkring i den lilla och trånga butiken.
”Ja, precis.” Säger Karin och ler.
”Den här?” Säger tjejen med sina kritvita tänder som verkligen lyser upp den trånga butiken. Hon håller upp en klänning med ganska djup urringning och spets längst ner.
”Nja… Vad tycker du Astrid?” Säger Karin och kliar sig på hakan.
”Nä, den var jätte ful.” Säger jag och tjejen med dom vita tänderna blänger lite surt på mig och lägger undan klänningen.
Säkert åtta miljoner timmar senare trippar vi ner för trappan. Jag med mina röda gympaskor, och Karin med sina fina vita sandaler.
”Nämen, tycker du inte att vi ska gå och ta en fika Astrid när det bara är du och jag?”
”Ja, visst.” Säger jag och ler ett stelt leende. Jag har aldrig tyckt om att sitta på ett café och fika med någon. Ända sedan dom såg mig med min mamma, ända sedan dom skrattade åt mig när mamma gav mig en kram när hon fick veta att jag hade alla rätt på matteprovet. Och särskilt inte med Karin av alla människor.
En stark doft av nybakta bullar fångas upp i min näsa när vi kliver in på det lilla, söta caféet i utkanten av staden. Vi slår oss ner vid ett runt bord med utsikt över havet. Solen är på väg att sakta gå ner där borta i horisonten och speglar sig mot den klarblåa vattenytan.
”Visst är det vackert!” Säger Karin och tittar ut genom fönstret.
”Mm…” Svarar jag och tittar bort mot kassan, rotar i fickan efter lite pengar.
”Nej, men jag betalar.” Säger Karin när hon förstår vad jag letar efter. Jag ler, och det är faktiskt ett varmt, vänligt leende.
|
|
|
|
