alone |
Prolog
Jag ropar ditt namn, men du verkar inte höra mig. Jag ser in i dina ögon men du tittar bort. Och du skulle föreställa min vän. Du ser mig bara som luft, du ser mig inte ens alls. Du låtsas bara inte bry dig om mig. Är du så feg? Är du så jävla feg? Varför kunde du bara inte berätta som det var, -att du inte ville vara kompis med mig längre? Allt hade varit mycket lättare.
På skolgården vandrar jag ensam, sökande efter en vän.
I klassrummet är jag lärarnas gullegris.
Det är väl sen dess jag alltid har vandrat ensam. Ingen verkar ta mig på allvar. Ingen bryr sig ifall jag är ledsen, ingen bryr sig heller om jag är glad. Jag finns inte.
Snälla, svara när jag ropar. Jag vill bli din vän.
Jag sitter här hemma och stirrar ut genom fönstret, jag ser barn som hoppar och skuttar, leker och har kul tillsammans. Jag vet hur det känns att ha en vän, jag visste i alla fall hur den härliga känslan känns. Men med åren har känslan mer och mer försvunnit, jag kommer längre inte ihåg hur känslan känns. Känslan att vara lycklig. Känslan att ha en vän.
|
|
|
|
