Jag minns att vi talade i tystnaden |
Hoppet krossades av vrålen från svarta strupar
Hörde du de ljudlösa dånen i bakgrunden?
Jag sade att ingen tystnad är värre
Än ett tomt hjärtas klagosång
Maktlösheten sipprade in mellan våra andetag
Trots vår omfamning var luften vi andades damm
Jag sade att inga leenden är lika sorgsna
Som de från läppar som smakat förlorad kärlek
Vårt uppdrag, vår naiva meningsfullhet slaktades av deras kraft
Kunde du känna mig darra? Det var förtvivlans dödsdans
Jag sade att det gör så ont, så olidligt ont
Att få rätt ibland
Ändå minns jag klarast det enda du sade
Du sade att istället för att stirra mig blind på den becksvarta natthimlen
Kan jag fästa min blick på de glittrande stjärnor som lyser upp den
Och det var då vi började fylla våra tomma hjärtan med ljus igen
|
|
|
|