-Om du lämnar mig nu.5 |
Jag drog täcket närmre mig. Täcket? Jag slog förskräckt upp ögonen. Jag kände genast värmen från hans kropp och såg hans jämna, lugna andetag.
Jag fattade inte hur jag hade hamnat inne i lägenheten igen. Hur hade jag ens hamnat i hans säng?
Alexander:
”Du kanske ska gå… tillbaka mannen.”
”Tillbaka?”
”Ja.”
Jag kollade dystert upp från soffan på Kevin. Han drog sig i sitt korta svarta hår och han såg nervös ut. Han tände en joint för att lugna sig.
Jag drog på mig mina vita adidas skor, och drog på mig munktröjan.
”Ska du gå redan, Alex?” Frågade Jessica, och kollade på mig med sina hundögon.
Hon hade alldeles för djup urringning, och plötsligt längtade jag bara hem. Jag hade säkert förlorat Malin. Det var inte konstigt. Inte när man själv beter sig som en idiot.
Jag ville bara hem till min egna fasta punkt, där folk förstod mig.
Jag öppnade dörren och skyndade mig ut.
”Ey, Alex, skar’u redan gå?” Flämtade Scott.
Jag nickade och vinkade med huvudet.
Han kollade förvånat på mig, vilket inte var så konstigt eftersom jag inte druckit ikväll.
Hon satt med väskan i famnen, och ryggen lutad mot dörren och sov. Djupt, riktigt djupt. Hon hade sina fula blåa byxor på sig, som hon annars vägrade ha på sig. Jag märkte att hon inte hade mina jeans på sig. Hon hade menat allvar. Men varför satt hon kvar?
Jag låste tyst upp dörren, och puttade till henne.
”Malin är du vaken?”
Hon svarade inte. Jag ville inte väcka henne.
Hur kunde jag ha varit en sån idiot? Jag kunde ha förlorat henne. Killar skulle säkert mörda en för att få henne. Hon var så vacker med sitt blonda långa hår, mörka ögonfransar och vackert leende –som hon aldrig använde längre.
Jag drog upp henne och svajade till av vikten. Hon hade blivit betydligt tyngre och tjockare.
Jag la henne på sängen, lyfte hennes huvud och la dit en kudde. Konstigt att hon inte vaknade, men hon brukade sova hårt när hon väl sov. Jag drog av byxorna och la på täcket. Jag kröp in bredvid henne, och kände hennes andetag mot mig. Jag la armen runt henne och somnade.
Jag hade hans arm runt mig. Kunde det inte vara såhär för evigt? Bara ligga i sängen och slippa ta itu med problemen.
Han rörde sig, men släppte mig inte. Jag hade känt mig så… äcklig, när han varken ville ta eller röra mig.
”Alex?” Mumlade jag. Han svarade inte, han låg och sov. ”Alex?!”
Ett tag, ett vackert tag, kollade han förvirrat på mig med sina vackra blå ögon.
”Malin…” mumlade han ”Förlåt.”
Hans ögon var blanka. Blanka som is.
Jag svalde, jag trodde aldrig att han skulle säga det. Tårarna började rinna.
”V-vi fixar det Malin,” sa han. ”Gråt inte.”
”Varför fixar vi det nu och inte då?” Frågade jag snyftandes.
”F-för att jag vet det. Jag… jag blev skraj. Du måste förstå det. Det var ju liksom inte som om jag skulle börja jubla direkt. Och jag älskar dig. Jag älskar dig.”
Jag började gråta som en liten rädd unge. Snyftandena kom som skakningar, som vägrade att upphöra.
Först såg det inte ut som han visste vad man skulle göra. Det kändes som om han tänkte på vad man gjorde när en unge grät. Tröstar.
Han såg på mig med en osäker blick i ansiktet, och sedan la han sin arm runt mig och drog mig till sig.
Jag kunde inte hjälpa det, men tårarna vägrade att sluta, och de hjälplösa snyftningarna vägrade att tystna.
”Malin…” Viskade han och bytte sittställning i sängen. ”Gråt inte.”
Han drog sin hand under min haka, och drog sedan upp den och tvingade mig möta hans blick.
”Vad har hänt med dig Malin? D-du brukade vara så stark.” Viskade han.
Som hypnotiserad av hans ögon, lyckades jag ändå kolla nervöst ner i täcket. I ögonvrån så såg jag magen. Den lilla klumpen jag hade.
Plötsligt kände jag hur Alex kysste mig mjukt på läpparna och strök handen över mitt hår. Jag rycktes med, som nålen till magneten. Jag hamnade på rygg och han rullade upp på mig, men avlastade inte tyngden på mig, som vilken annan kille som helst skulle ha gjort. Han höll sig uppe med sitt knä, och kysste mig ivrigt på läpparna, men ändå tillbakadraget, som om han var rädd att jag skulle gå sönder.
Tårarna hade slutat rinna för länge sedan, och jag kände hans händer om min mage. Jag höll på att börja gråta igen av hans beröring, men jag bet mig i tungan samtidigt som han hade sin tunga i min mun.
Alex flämtade till och landade med en duns på mig. Hans ögon vidgades och han kollade förvånat på mig.
”Det var inte meningen.” Mumlade jag generat.
Han log, och reste sig sådär igen så att han inte låg över mig. Jag kände hans läppar mot mina. Han böjde sig upp, och drog av mig mitt linne. Jag knäppte upp hans jeans, och visst skulle det kännas konstigt med vetenskap att det låg ett barn i magen, men den här gången var vi två om den.
”Malin sover du?” Viskade Alex.
”Inte längre.” Mumlade jag och kollade på den lilla gröna digitalklockan som stod 02.23.
Vi måste ha sovit länge. Jag hade inte gått upp ur sängen sen… igår morse.
”Jag kan inte sova.” Mumlade han.
Jag vände mig om så att jag låg mittemot honom. Jag kollade nervöst på honom och drog täcket närmare mig.
”V-varför inte?” Stammade jag fram.
”Jag… jag… det var inte meningen… jag var så… jag var en skitstövel.” Sa han, och såg verkligen ut att mena det. ”Jag fattar inte att jag var så dum, och inget jag kan göra kan gottgöra det jag gjort mot dig. Du… du f-förtjänar någon bättre.”
När han sa att jag förtjänade någon bättre, lät det som om han sa en bekännelse.
”Men det är dig jag vill ha.” Sa jag förskräckt.
Han drog mig närmre sig och jag kände hans värme mot mig.
”J-jag ä-älskar dig Alex.” Mumlade jag, och jag trodde inte att han hörde det, men det måste han ha gjort för han suckade lättat.
”J-jag är rädd.” Sa jag.
Han mötte min blick och nickade.
”Det är jag också. Men den här gången lämnar jag dig inte, Malin.”
Det kändes skönt att inte vara ensam längre.
Klockan nio började det tjuta i huset, och jag rusade upp, drog på mig Alex t-shirt och sprang mot dörren. Alex låg och sov tungt.
”Hej gumman!” Sa Johanna glatt.
”Klockan är nio på morgonen?” Sa jag förvirrat.
”Är du inte glad att se mig? Jag tänkte vara lite moraliskt stöd idag, och visa att jag bryr mig om dig. Mår du bra? Du ser… annorlunda ut. Lite fetare, men det är något mer. Du ser… gladare ut?” Sa Johanna fundersamt.
”Vi… han… det är bra nu.” Sa jag.
”Nej!” Tjöt Johanna glatt. ”Men du, vi måste shoppa idag. Vi kan gå till någon affär för dig.”
”För mig?” Sa jag ironiskt och lyfte på ögonbryna.
”Äh, du vet. En butik med mammakläder.” Sa hon leende.
”Men klockan är nio?” Suckade jag och gäspade. Jag drog handen genom mitt oborstade hår som säkert inte varit borstat på flera dagar och det avslöjade en del av vad jag och Alex gjort… eller? Johanna flinade och kollade på mitt hår.
”Kom in.” Tjöt jag och sprang in i sovrummet igen för att dra på mig kläder.
När jag dragit på mig kläder, kysste jag Alexander på kinden.
Han vaknade och drog ner mig så jag låg på honom.
”Jag ska gå ut med Johanna.” Sa jag.
”Okej. När kommer du hem?” Frågade han och kysste mig på kinden.
”Jag vet inte.” Svarade jag.
Johanna satt och filade naglarna när jag kom till ytterdörren.
”Äntligen kommer du!” Suckade hon och drog mig i en hastig kram. ”Vi måste gå till ett café och du måste berätta allt i minsta detalj!”
”Jag fattar inte hur han kunde vara en sån idiot mot dig, och ändå förlåter du honom så lätt!” Suckade Johanna och smuttade på sitt kokheta kaffe.
”Jag orkar inte, Johanna. Jag vill ha honom vid min sida och jag klarar mig inte utan honom.”
Jag drack lite av min päron festis och tog en stor tugga av min räkmacka.
”Bara han tar hand om dig. Annars får han med mig och göra, det svär jag på.” Sa Johanna.
Jag nickade tveksamt och fingrade på brödsmulorna på bordet.
”Du har blivit så tillbakadragen.”
”Va?” Frågade jag och rynkade pannan.
”Missförstå mig inte men…”
Jag kollade irriterat på henne och åt upp smörgåsen.
”Ska vi gå och kolla på kläder?” Frågade jag irriterat och lät henne inte dricka upp sitt kaffe.
Hon ryckte snabbt åt sig sin handväska och vi gick till en affär för nyblivande mammor.
Alla kläder var så fruktansvärt fula, att vi med mycket om och men, gick till en pojk affär, och köpte pojkjeans som satt som stora baggy jeans på mig.
Sedan kom Johanna på att jag borde ha ett par svarta mjukisbyxor också, så vi gick och köpte mjukisbyxor på intersport.
Det var kallt att gå och shoppa, och vinden låg i.
”Vilken månad är du i nu?” Frågade Johanna.
”Tredje.” Mumlade jag.
Hon nickade och sa inget mer. Jag ville plötsligt hem igen. Jag hade nästan blivit en enstöring eller något. Ville jämt vara hemma.
”Jag vill hem.” Sa jag.
”Nej! Vi har ju inte ens gått igenom alla affärer än.” Kved Johanna.
Jag kollade upp mot centret och suckade. Jag skulle aldrig orka gå igenom dem. Och när Johanna fick för sig något, så måste hon bara genomföra det. Alltså slutade det med att vi gick och kollade i affärer tills min mage skrek efter glass. Johanna vägrade att gå till McDonalds eller någon annanstans där man kunde köpa glass. Så när hon väl stod i en provhytt, smög jag iväg och satte mig på ett mysigt café.
Det blev ingen glass, men det blev tårta.
Efter tio minuter började min mobil vibrera, och låta. Gästerna tittade irriterat på mig. Efter en halvtimme hade jag tio missade samtal från Johanna.
Jag gick ut från caféet och satte mig på en bänk, i hopp att hon snart skulle ringa. Jag var helt nollställd, och jag kände mig konstig. Väldigt konstig. Jag kunde inte komma på att jag kunde ringa henne. Plötsligt ringde mobilen.
”Hallå?” Mumlade jag.
”Malin?”
”Ja?”
”Älsklig, var är du? Johanna har ringt mig fem gånger.”
”J-jag vet inte.” Gäspade jag.
”Du vet inte?” Frågade Alex, och fick det låta som ett konstaterande.
”Jo, jag…” Jag gäspade igen. ”Jag är på en bänk.”
”På en bänk?”
”Jag mår inte så bra, tror jag.” Sa jag och gnuggade mig i ögat.
”Ska jag hämta dig?” Frågade han, och man kunde höra folk i bakgrunden.
”Vem är du med?”
”Kev och några till. Ska jag hämta dig någonstans?”
”Ja.” Mumlade jag och gnuggade mig igen i ögat.
”Var är du någonstans då?” Frågade han tålmodigt igen.
”Öh… utanför Bellmans Café.” Gäspade jag.
Fem minuterar senare kom han, i sin svarta lyxiga BMW.
Han hade på sig sina mörkblåa jeans som började vid höften. Han passade i att ha häng på sina byxor. Det såg sexigt ut på honom. Sedan hade han en DC shoes tröja och en blå New Era keps på snedden.
”Jag tror jag är sjuk.” Sa jag och reste mig upp från bänken.
”Du ser inte så frisk ut heller.” Sa han konstaterande.
”Har du sagt till Johanna?” Frågade jag och satte mig i framsätet, samtidigt som jag slängde in mina påsar i baksätet.
”Nej det har jag inte. Vill du låna min mobil och ringa?”
Jag skakade på huvudet och drog upp min egen mobil istället.
På andra signalen svarade hon argt.
”Vill du åka med oss hem?” Frågade jag.
”Visst.” Fräste hon. ”Vart är ni?”
På mindre än två minuter var hon framme vid bilen. Hon var alldeles röd i ansiktet av ilska.
”Det här är sista gången jag går med dig och shoppar.” Sa hon argt och hoppade in i baksätet.
Jag låg hemma hela veckan och sov febern av mig. Första natten hade jag råka väckt Alex hela tiden och det slutade med att vi båda satt och spelade poker klockan fyra på natten.
Andra natten så satte jag mig i soffan och tittade på tv:n, bara för att jag inte ville väcka honom.
Den tredje natten blev han smittad och vi satt och frös som idioter.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mp3 - 15 apr 08 - 00:13 | | otroligt bra <3<3<3 | | bellsan - 6 apr 08 - 17:35 | Å, gud! skitbra!
vill läsa mer (A) | Justmyfault - 6 apr 08 - 13:19- Betyg:  | AW, jättebra :D
Fortsätt :) | | Selleberg - 6 apr 08 - 12:04- Betyg: | | Åh, shit vad bra, fortsätt genast ^^ |
|
|
|
