Ur Ebbas dagbok. |
Ebba går sönder bit för bit. Det som en gång höll henne uppe
går av och hon vet inte längre om hon orkar stå upp.
"Jag ramlar ihop för nu är jag så svag att jag bara orkar
gråta. Och det känns så skönt att släppa ut det som är så himla
tungt. Men det är försent att att göra något åt saken nu,
för jag är alldeles ihålig & trasig."
Ebba ligger kvar - alldeles hjälplös. Hon gråter
tills hon är alldeles tom & hon andas tills allt
det tunga är borta.
"Jag saknar något. Jag vet inte vad.
Eller igentligen saknar jag nog allt. Jag har inget.
För jag är tom ju, Och ihålig. Och jag är helt osynlig.
Eller så är alla andra blinda. För
ingen kan se mig, ingen alls. och dom som tror att dom kan se mig,
ser något annat. En tillfälig bild. Att en
enstaka bild kan ersätta mig och ingen märker någon skillnad."
Ebba blundar ett tag. Eller hon blundar lääänge.
För hon är alldeles torr i ögonen. och hon är anfådd,
för hon har andas så snabbt för att få ut allt det tunga.
"Men det som är värst är att jag inte känner något.
Jag har inga känslor.Inga hela iallafall. Dom jag har är
trasiga eller overkliga. Jag vet inte ens vad glädje är. Ibland
tror jag att jag är glad, Men det är bara min bild som ler. Men
alla andra är nöjda sålänge min bild ser glad ut. Det sägs
ju att 'En bild är värd mer än tusenord'. Och jag är ju värd
ungefär tre & ett halvt ord."
Ebba sätter sig upp. Hennes bruna dagbok är genomvåt.
Och äcklig. Och vidrig. och ful. Hon slänger den hårt
i väggen. Hon blundar igen. Så hårt hon bara kan
för att inte gråta igen.
|
|
|
|
