-Om du lämnar mig nu.4. |
Dagen efter, kollade han mig inte i ögonen.
”Alex.” Mumlade jag.
Han kollade på mig, men inte i ögonen utan på magen.
”Vad du än…” Började jag, men rösten bröt sig. Det kändes ungefär som om jag var nära ett sammanbrott. ”Vilka saker du än är med i, vill jag inte vara med. Dra inte in mig i dina problem.” Tysta tårar rann ner för kinderna. Åh, kunde inte allt vara som vanligt?
Han nickade och gick ut ifrån vardagsrummet. Jag hörde att han började koka kaffe. Jag hade inte hört att han kom hem i natt.
För att fördriva tiden började jag städa bort alla tomma flaskor, sedan dammsög jag golvet. Bara för att jag skulle känna att någon nytta gjorde jag.
Mitt dammsugande, och Alex skramlande från köket gjorde att jag knappt hörde att min telefon ringde.
”Hallå.” Svarade jag.
”Hej, Malin. Det är Ellinor och Magda.”
”Åh, hej.”
”Hur är det? Du är ju med barn och vi har inte pratat med dig förens nu.”
”Eh…” Mumlade jag.
”Vi sa ju att Alexander inte var rätt kille för dig. Han bryr sig inte ens om dig. Han har säkert skaffat en ny tjej, och han längtar säkert efter att få kasta ut dig, när ungen har kommit ut till världen.”
”Va?” Sa jag förvånat och kände mig ännu mera knäckt. Jag började gråta. Jag började faktiskt gråta. Det var inte längre tysta tårar som rann längst kinderna.
”Oj, det var inte meningen att du skulle börja gråta!” Sa Magda.
Jag hörde att skramlet från köket hade tystnat. Tjuvlyssnade han?
”Det skulle du ha tänkt på innan, va?” Fräste jag.
”Du skulle väl också ha tänkt på att ungen förtjänar något bättre än er!” Sa Ellinor.
”T-ta t-tillbaka det där, annars är våran vänskap över.” Sa jag, men utan att vänta på svar la jag på luren.
Jag klampade ut från vardagsrummet och ut i hallen. Jag mötte Alexanders förvånade ögon, men jag gick förbi honom utan att säga något. Jag drog på mig en jacka och smällde igen dörren.
Jag gick en lång promenad. En riktigt lång promenad, sedan satte jag mig på några gungor utanför Johannas hus, och funderade på om jag skulle gå hem till henne eller inte. Tillsist knackade jag på dörren.
Johanna öppnade, med rufsigt hår.
”Malin? Kom in.” Sa hon förvånat.
Jag klev in i hallen, och sparkade av mig skorna på det smutsiga golvet. Davids hund Doogie snarkade högljutt.
”Är David här?” Viskade jag.
”Ja, men det gör inget. Kom in bara.”
Pinsamt. Av Johannas hår tydde det på att de hade legat och sovit eller något. Typiskt. Jag kunde inte hålla mig längre. Det kändes bara som om en tunn tråd sprack.
”Herregud, Malin! Har det hänt något?” Flämtade hon, och la sina armar runt mig.
Johanna fick stora blöta fläckar av alla tårar som rann. De var bara hejdlösa.
”Har han slagit dig eller något?”
”Värre.” Viskar jag.
”Värre?” Flämtade hon.
”Han bryr sig inte om mig längre.”
Johanna suckade, och drog med mig in i det lilla köket.
”Är du hungrig?” Frågade hon.
Jag nickade, och fick sedan en stor ostsmörgås, och en kopp te. Även fast allt var långt ifrån bra, och jag kände mig som en tickande bomb, kändes det ändå ganska bra. Fast bara för stunden. Jag kunde inte sova här, även fast Johanna erbjöd sig. Men hon hade ju ett eget liv, eller hur? Och jag vill inte vara ivägen för henne.
Doogie kom emot mig, med sin svanns viftandes åt alla håll. Jag log bistert mot han, och kände hur jag fick en puss av honom. Jag klappade han på huvudet. Han var en typisk cockerspaniel, med gyllenbrun päls och svarta ögon.
”Jag borde gå.” Mumlade jag, och satte på mig mina vita adidas skor.
”Okej.”
Jag öppnade dörren, och gick ner för det illaluktande trapphuset och steg ut i kylan. Det var nästintill folktomt ute på gatan. Tillsist mötte jag en tant som var ute och gick med sin pudel. Hon hälsade vänligt och fortsatte att gå. Jag gick med raska vägen tillbaka till Alexanders lägenhet.
När jag öppnade den olåsta dörren, blev jag förvånad hur städat det var. Hallen var för ovanlighetens skull inte proppfylld med grus och gamla reklamtidningar.
Jag förväntade mig inte att någon skulle vara hemma, så jag kröp upp i soffan och skulle precis slå på tv:n när jag hörde några röster från sovrummet.
”Hon liksom… jag vet inte.” Stönade Alex.
”Vadå?” Frågade en annan röst, som jag kunde gissa på var Kevin.
”Jag… vi… pratar aldrig längre. Jag fattar inte varför hon inte bara kunde göra sig av med ungen!”
Han suckade, och drämde säkert näven i väggen, då det hördes en smäll.
”Ska du ha en joint?”
”Nej.” Svarade Alex.
Av misstag råkade jag slå på tv:n. Ljudet strömmade ut genom rummet, och både Kevin och Alex smällde förvånat upp dörren.
”Fint. Du vill slippa mig, helt okej. Jag sticker nu.” Fräste jag.
”M-malin? För i helvete!” Stönade han.
”Jag vet att du inte orkar. Men tror du jag orkar? Jag orkar bara inte med längre. Vem fan är det som får komma och hämta dig när du är ute och festar? Vem fan är det som får göra allt?”
”Kom Kevin, vi går.” Mumlade Alex och kollade ner i marken.
”Om du går nu, så är det slut mellan oss.” Sa jag, och spottade ut varje ord, som om det vore en svordom.
Han vickade osäkert på fötterna, som om han verkligen ville gå, men ändå inte. Han kollade mig inte i ögonen. Varför gjorde han det inte längre? Han kollade på magen. Det såg ut som om han tänkte säga något, men istället gick han förbi. Den jävla idioten.
Jag slängde min mobil på honom. Han vände sig inte om, utan fortsatte förbi, ut i hallen och gick ut, med Kevin framför sig.
Jag krafsade ihop alla saker som jag kom på. Tandborste, mina kläder, pengar. Jag drog av mig hans jeans som luktade som han, och slängde de på golvet. Det kändes hemskt. Att aldrig mer få känna hans lukt, känna hans värme och hela han. Jag drog på mig ett par mjukisbyxor jag haft när jag var fjorton år, och spelat fotboll. Knallblå och fula, men det sket jag fullständigt i. Första gången jag såg honom var på en sån där dum fotbollsmatch. Jag smällde igen den förbannade dörren, låste dörren och slängde in nycklarna i postluckan, sedan torkade jag ilsket bort tårarna. Åt helvete med hela huset.
När jag satte första foten på trappsteget kom jag på, att jag glömt min mobil som jag kastat på han inne i lägenheten. Fint, nu hade jag inga nycklar, och nu låg min mobil kvar.
Stannade jag kvar med ryggen lutad mot dörren, bara ifall han ångrade sig? Eller stannade jag kvar för att jag ville ha tillbaka min mobil? Jag satte mig ilsket ner och funderade. Skulle jag skita i mobilen och gå, eller skulle jag stanna kvar?
Kommentera (: <3
Föresten, vill ni ha fortsättning?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mp3 - 15 apr 08 - 00:05 | | helt underbar novell <3<3 | bellsan - 31 mar 08 - 21:06- Betyg:  | ÅÅÅH, FAN VAD JAG ÄLSKAR DENNA NOVELL!
Skicka meddelande när nästa del kommer (a) |
|
|
|
