-Fyra ungdomar, fyra olika liv # 2 |
Okej, nu har ja då lyckats skriva ihop del 2 *stolt*. så läs och kommentera (aa)
Tomas ;
Hjärtklappningarna började öka och jag kände en sting av beskvikelse när jag läste vilken uppfattning hon hade på mig. Är det sånna signaler som jag sänder ut eller? Med darriga händer försöker jag konstant hitta någonting att skriva som svar men det står still i huvudet så jag låter fingrarna flöda ner på tagenterna själv.
#
Tjenna Amina!
hm okej, varför var du tvungen å åka till ett behandlingshem då?
Okej, visst..Om det är den uppfattningen du har om mig så låter jag dig fan ha det oxå!
Äh som om du själv bryr dig om hur jag mår? o.O
/Tomas.
Jag orkar inte ens läsa igenom meddelandet utan trycker på skicka innan jag hinner ångra allt jag skrev och förbli ännu några timmar här med total hjärnsläpp om att komma på något såvida godkänt svar. Jag tar i ren nervositet tag i tumnageln och gnager lite. Något jag gör som en ren vana utan att jag själv märker att jag gör det. Jag klickar dersperat om och om igen på inkorgen i hopp om att få ett svar av henne men dock dyker det inte upp något förrän en timma efter och det förvånar mig att jag faktiskt suttit framför datajäveln och väntat.
#
Men bara för att -.-'
Eh ja? Kanske för att det är så du utger dig från att vara och det är tackvare dig som jag fått den uppfattningen.
Varför skulle jag annars frågat ifall jag inte gjorde det?
/Amina.
Det gör ont att vet att det hon skriver är sant, att det är så jag utger mig från att vara och att det är sådant rykte jag har efter mig. Okej, det väcker status hos oss killar men det är bara ytligt ju. Ingen vill väl medvetet såra tjejer? Jag gör ju inte såsom jag gör för att få deras hjärta krossade precis, utan jag gör det bara för att...
Egentligen har jag väl ingen anledning till just varför så ja...Jag antar att jag är en allmänn idiot.
Irrititation tar över mig och istället för att svara på Aminas brev stänger jag av datorn och lägger mig i sängen då klockan passerat sju vid det här laget. Stänger ögonen i hopp om att kunna somna men dock vill sömnen annurlunda. Den har tydligen bestämt sig för att vara extra jävlig och John Blund verkar inte ha någon som helst lust att komma hit och ge mig lite hjälp på traven heller.
Efter flera timmars tänkande och försök att somna lyckas jag dock falla ner i en orolig sömn då jag vaknar några få timmar efteråt av att min lillasyster hoppar upp i sängen och vill titta tecknadfilm. Vilken normal människa vill titta TV klockan tolv på morgonen? Jag reser mig upp och lyfter Tina som min lillasyster heter ner till vardagsrummet där jag stoppar på Snövit och någonting. Efter alla gånger som jag fått göra det här så kan jag faktiskt replikerna i filmen nästan utantill men dock är hela titeln på den något jag aldrig kommer ihåg.
Nu längre är det ingen idé att somna om precis, för snart kommer Tina väl att bli hungrig och vem ska göra frukost åt henne om inte jag?
Med långsamma steg drar jag mig upp igen, tömmer blåsan och drar av mig mina kalsonger för att därefter hoppa in i duschen. Strålarna som fortfarande är kalla då den är jävligt seg på att ändra temperatur svalkar mot min kropp och allting känns så berfriande. Tjejen jag var med i natts avtryck lämnar min kropp och jag spolar bort henne ut från mitt liv med hjälp av strålarna och hon förvandlas från en människa till ett blott gammalt minne som aldrig mer kommer dyka upp i mitt huvud och tanken på att hon nu sitter och hemma och väntar på en förklaring försvinner ur mina tankar och numera är hon som alla andra, endast en i mängden
Zeina;
Då vi äntligen kommit fram och får lätta på benen lite grann möts jag av en stor vit villa där mitt "blivande hem" kommer bestå. En blond kvinna kommer och möter mig med en stor bamsekram och presenterar sig som Anita. Jag mumlar fram ett; Zeina och tittar därefter när hon går och omfamnar min far med en sliskig kyss. Vart hittar den där mannen alla jävla kvinnor så snabbt egentligen?
"Jag ser du redan hälsat på min Dotter, Zeina? "
Flinar min far fram och tittar med stolt blick mot mig samtidigt som han har armen om Anitas midja.
"Ja, en mycket fin tjej. Kom så går vi in, så ni får hälsa på mina barn också"
Okej, det där kom som en chock! Andra barn?! Det hade min far som också bär ett namn, Juan. Inte nämnt att det skulle finnas.
Vi lunkar med sakta steg in i den där otroligt stora villan och jag möts av fyra okända ögon. Två pojkar då ena ser ut att vara kring 4 års åldern medens den andra ser ut att likna min. Min far går fram till dom, skakar handen och presenterar sig själv medans jag står där i bakgrunden och bara inspekterar och spekulerar.
Den äldre killen nickar en kort hälsning till mig och jag mumlar ett hej tillbaka. Jag får veta att den lilla killen heter Axel medens den äldre bär på namnet Johan.
Anita visar mig glatt upp till rummet jag med andra ord ska bo i den närmsta tiden innan han lessnar.
Det är ett stort och luftigt rum med vita tapeter. Då rummet hittills består av en stor säng och ett skrivbord samt en garderob. Svaret till varför det är så tomt är väl att det är tänkt att jag ska få stoppa dit mina egna möbler och saker.
"Så...Hur känns det då?" Frågar Anita mig och när min blick vänds mot henne ler hon sådär överdrivet.
"Vet inte, lite obekant bara"
Jag rycker på axlarna och fortsätter inspektera rummets konturer.
"Ni kommer säkert trivas och få det bra här, tro mig!" Anita försöker desperat att fånga mitt intresse och det känns en aning skoj att inte låta henne få den. " Så vad säger du om att gå dit ner så att alla kan komma närmre varandra?"
"Visst"
Jag släpper ner mina väskor på golvet i rummet och vi går tillsammans tysta ner.
Väl därnere möts vi av Juan och dom två killarna sittandes i vardagsrummet framför tvn och är fullt upp i ett samtal. Eller okej, Axel sitter på golvet och leker med en bil men ändå.
Jag och Anita sätter oss i varsina fotöljer och endast tittar på killarna som verkar komma bra överrens redan. Anita reser sig konstant, mumlar att hon ska börja med maten och försvinner därmed ut i köket. Jag själv, jag sitter bara där som ett fån. Drar slutligen fram mp3n, stoppar på den och vandrar sakta upp i till mitt nyblivna rum igen. Det var ingen höjdare att komma i närmre kontakt med dom precis då jag känner att det känns "hemtrevligare" att lägga mig i denna begagnade säng med musik i öronen och få falla tillbaka till en massa minnen. Dock bryts jag av min "resa till det förflutna" då min far Juan kommer upp till mitt rum. Jag orkar inte öppna ögonen men den känslan att det är han bara finns där, då jag känner det på mig. Och jag känner även då sängkanten trycks ner en aning av hans kroppsvikt.
"Zeina, hur är det med dig?"
Jag känner hans blick bränna mot mitt ansikte och jag kan inte låta bli att möta den. Och nu...För första gången möts jag av den gamla Pappa blicken som är fylld av kärlek till sin dotter och den här gången är det inte bara en simpel obetydelsefull fråga. Nej, den här gången menar han det.
"Det är väl okej, lite obekant det här bara men jag vänjer väl mig"
"Ja..Anita och hennes barn är mycket trevliga!"
Pappa ler stort och det strålar om honom som det gör varje gång då han hittat en ny.
Linn;
Väl där hemma börjar jag i brist på annat att göra att laga mat. Den här dagen får det bli kotletter och mos. Jag plockar snabbt fram allt som behövs, tänder plattan häller i allt och medens jag väntar på att fosterföräldrarna ska komma hem dukar jag extra fint bordet. Då maten är färdiglagad får jag någon städmani så ja börjar desperat söka efter damsugare, skurhink,mopp, skurtrasa, ajax osvosv.
Då jag just färdig städat, köket, vardagsrummet, hallen och toaletten kommer mina fosterföräldrar hem. De nystädade huset möter dom med glädje och jag glömmer mitt andra liv och faller tillbaka till den där snälla Linn igen. Dom tackar mig och börjar med sitt ; men inte hade du behövt. Och ännu gladare blir dom då dom ser att dom slipper laga mat.
Så hungriga som vi är sätter vi oss ner i köksbordet och hugger i oss all mat och det går fort som satan.Samtalsämnet under denna stund är väldans pratglad och vi diskuterar extremt mycket om hur det kommer kännas att börja gymnasiet. Då maten tagit slut erbjuder min fostermamma Karin att duka undan allting så jag skyndar mig upp i mitt rum innan jag själv blir stående framför disken.
Knäpper på datan, då den är otroligt seg så hinner jag dock göra en massa andra saker.
Slutligen loggas jag in på msn och ser att Andreas är inne. Dock har jag aldrig träffat honom men vi funderar båda på att göra det. Då vi träffades på någon chattsida och har därmed utvecklat en stor gemenskap mellan varandra. Då jag ännu ej berättat om mitt "andra" liv för honom men funderar konstant på att göra det.
- Andreas* säger; Heeej, Linn! :)
Linn - Life must go on, right? säger; Heeej :P
- Andreas* säger; Hur ere med dig då?
Linn - Life must go on, right? säger; Jag vet inte, det fungerar.. Sj?
- Andreas* säger; Okej? Jodå, bra (:
Linn - Life must go on, right? säger; Okej, Gördudå? :P
- Andreas* säger; Nada, ska snart till tjejen ;)
Linn - Life must go on, right? säger; Okej, kul :)
- Andreas* säger; Jeu, men du...Ska dra nu, hejdå(:
Linn - Life must go on, right? säger; Visst, hejs (:
Jag trycker bort msn, lutar mig bakåt i stolen med händerna omkring nacken medans jag funderar starkt på vad jag nu kan fördröja denna långsamma tid. Dock kan jag inte ringa någon kompis för dom få som jag har är bortresta vilket dom varit ungefär hela sommaren och någon annan kan jag ju inte precis ringa.
Då jag är i mitt "skådespel" en väldigt blyg tjej som aldrig gör något dumt.
Min blick far runt mot kalendern och jag ser att det är nu 3 år och 1 månad sen min storebror gick bort. Då han dog i en billolycka pågrund av alkohol blodet. Plötsligt får jag den där känslan som jag brukar få dom gånger som jag går till kyrkoågården för att hälsa på honom. Och jag har ingenting bättre för mig precis?
Jag drar på mig mina sneakers och skyndar mig ner på ICA, köper en blombukett och tar därefter bussen till närmsta busshållsplats till kyrkogården. Väl därframme får man den där oron i kroppen,
då allting är så tyst och dystert och det är livlöst på stället bland alla gravar som består av döda människor. Min brors grav finner jag dock längst bort av alla nere i kanten och därför tvingas jag vandra förbi alla andra. Endel är överbelastade med blommor medens vissa andra inte ens har ett ljus eller fått någon som helst uppmärksamhet. Och det smärtar att veta att min bror är en av dom som ingen bryr sig om. Samvetet sjunks och jag känner mig verkligen egoistisk som inte är här oftare och uppvaktar honom. Bestämmer mig snabbt för att detta inte ska upprepas att det dröjer innan jag besöker denna plats igen.
Då jag slutligen närmar mig mitt mål möter jag platsen där min bror ligger begravd.
Zebastian ;
Jag och Alex förblir på cafeét i flera timmar framöver och när vi slutligen tvingas gå hem reser vi oss upp och jag följer henne som vanligt.
Vi går där tysta, bredvid varandra då ingen kommer på något att säga. Solen börjar försvinna och det börjar sakta bli molningt då man känner hur blåsten även är påväg. Jag sneglar lite mot Alexandra och ser att hon huttrar en aning.
"Fryser du? " Hennes blick vacklar mot mitt ansikte och hon ler lite osäkert.
"Nej, då"
Hennes ögon når inte ända in och jag ser på hennes ansiktsuttryck att hon inte talar sanning.
"Är du dum eller? Jag känner dig, Alex." Jag drar av mig min tunna jacka men som värmer lite grann iallafall. Räcker den mot henne men hon gör inga tecken på att ta emot den. " här, ta den"
"Nej, då fryser ju du"
"Ta den bara!"
Hon gör som jag säger, drar på sig jackan och jag är glad då jag lyckades övertala henne och göra en god gärningssak.
"Så...Hur går det med bandet då?"
Jag stelnar till när hon säger bandet för då närmar mina tankar på personer och en av dom personerna är Tobias som då kopplar en kraftledning till någonting annurlunda.
"Jodå, det går bra.Vi ska repa imorgon, ska du med?"
Hon ser en aning förvånad ut, fokuserar sig på någonting och ler därefter stort.
"Ja! Får jag det då?"
"Klart du får! Jag hämtar dig imorgon klockan tolv, okej?"
"Visst"
Jag lämnar av henne utanför hennes dörr och fortsätter gå den tråkiga sträckan för att dock komma hem till mig själv. När jag kommit halvvägs möts jag av två gestalter och jag tycker dock jag känner igen den enda. För hittills kan jag tyta på att det är en kille och en tjej i ungefär min ålder. Dom börjar sakta närma sig och när min syn reagerar på vilka det är far det en ilning genom min kropp. För framför mig går Tobias tillsammans med det där. Jag tittar på tjejen som han håller i sin hand med avsky och kaninte låta bli att hata henne. Hur fan kan hon förtjäna en person som Tobias?! Exakt vad ser han hos den där bruden egentligen? Jag kan iallafall se positvt på en sak, att jag har fått svaret på att han inte är Gay och att jag lika gärna kan glömma honom.
För jag är väl själv inte heller bög? Nej, klart jag inte är. Det är ju skrattretande att Zebastian skulle vara bög.
Då Tobias ser att det är jag som går själv hälsar han glatt och presenterar fanskapet bredvid honom som något konstigt namn jag inte ens ville höra. Jag mumlar ett "hej" och fortsätter gå. Butter och sur och tycker jävligt synd om mig själv, vilken bra kombination va?
Fan det här är ju sjukt, en kille som inte är bög men som är kär i en kille, det låter inte logisk enligt mig och det kan inte vara sant att jag faktiskt är bög. Nej, jag tänder ju på tjejer och jag skulle aldrig kunna föreställa mig tillsammans liggandes med en kille. Det går inte för sig, jag kan, får inte vara bög!
----------
Okej, så vad tyckte ni då? (: Ska det vara fortsättning på den här eller inte?
Kommentera vad just DU tyckte ? (a)
Btw, tack för alla kommentarer, dom värmer <3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | PsychicPlay - 13 aug 08 - 14:13- Betyg:  | woha, sjukt bra. :'D
skriv mera? :D | | Guldvattnet - 31 mar 08 - 19:58 | | fortsätt, fett bra :) | | Mp3 - 30 mar 08 - 19:46 | Jag gillar den , mycket.
men jag håller med tjoh, om at tdu kanske bara skulel skriva om två personer i varje kapitel. Annars myckte bra :) <3<3 | | Ciissii - 30 mar 08 - 16:38- Betyg: | | Jättebra :D fortsätt! | | tjoh - 30 mar 08 - 12:02 | väldigt bra. men fortfarande väldigt rörigt, om jag får säga så.. när du byter personperspektiv (ja vet inte vad det heter men ngt sånt) så går det extremt snabbt. du kankse kan beskriva lite av vad de är för ngra igen , bara en krotis eller jag ve tinte... eller att du inte har med alla personerna i varje kapitel. om du ist har två i varje tror jag det blir mkt mkt mkt enklare att hänga med i berättelsen :)
men de är iofs bra nu med men bara så att du vet om det i alla fall :)
superbra! <3
vill fortfarande gärna ha ett meddelande om nästa del :) | | Emluttan - 30 mar 08 - 00:41- Betyg: | | Jag Gillar värklige den här vill bara läsa vidare :)<3 | | prickigthallon - 29 mar 08 - 19:37- Betyg: | MAAAH! Jag ÄLSKAR den här :D:D:D:D <33
Jag vill ha mera (A) |
|
|
|
