-Om du lämnar mig nu. 2 |
Idag:
Jag fick ont i magen, och jag mådde illa. Mensen var försenad, och det var det största problemet. Det låg tomma ölflaskor över hela vardagsrummet, och med en illamående känsla gick jag till badrummet och väntade på att hela magen skulle tömmas. Igenting hände.
Försiktigt klev jag ut igen och för att inte väcka Alexander som låg däckad på soffan, smög jag mig ut till köket och drack vatten.
Alexander hade firat sin artonårsdag, och han hade bokat tid till uppkörning som han skulle ta idag. Det hade blivit ett jädra party, men jag hade inte kommit förens sent på natten då jag varit på bio med Ellinor, Johanna och Magda. Dörrtröskeln knarrade till, och Alexander klev in i köket med en rufsig frisyr.
”Hej.” Mumlade han och började koka kaffe.
”Hej.” Sa jag och satte mig på köksbordet. Han hade bara på sig ett par björn borg kalsingar. Han var inte rädd för att visa sin sexpack-mage.
Han öppnade en bestick låda, som det alltid låg Alvedon i. Dagen-efter-piller som han kallade det. Utan ett ord gick han in i badrummet, och man kunde höra hur han skruvade på vattnet till duschen. Efter ett litet tag kom han ut i jeans och en mörkblå munktröja.
”Jag måste gå och handla en sak. Kan jag låna några kläder?”
”Visst, det är bara ta något.” Sa han och hällde i kaffe i sin mugg.
Det såg ut som om han hade huvudvärk. Han var likblek i ansiktet och gick hela tiden och masserade sitt huvud.
”Lycka till med körprovet om jag inte är hemma.” Sa jag och kysste han på kinden.
Han log. Det var sällan han log.
Jag gick in i det stora sovrummet, som hade en stor säng med blått överkast. Det var ett typiskt killrum, med kläder utslängda på golvet. Jag tog upp ett par blåa baggy jeans och satte på mig de. De var förstora, så jag rotade runt i hans garderob och hittade ett gammalt puma skärp. Jag tog också en svart tröja och satte på mig, då det var kallt ute. Sedan gick jag till apoteket.
Min mobil vibrerade i fickorna.
”Hallå?” Svarade jag.
”Malin! Jag klarade det! Vi måste ut och festa!” Skrek Alexander överlyckligt.
”Grattis!” Sa jag glatt.
”Jag är på väg hem nu! Morsan köpte en bil till mig! Vet du vad det var för bil? Det var en BMW! Fatta, en helt ny BMW!”
”Åh, vad kul!”
Färgen avslöjade det som inte fick hända. Färgen bevisar bara att den förändrar ens liv. Antingen vill man eller så vill man inte. Liksom positivt eller negativt.
Jag lade mig ner, och vilade huvudet på toalettsitsen. Allt kändes snurrigt, och jag var alldeles för trött för att tänka. Oron drog över mig som det kalla vädret utanför.
”Ska du hänga med eller?”
Det bankade hårt på toalett dörren så att det skakade till.
Jag kravlade mig upp på toalettsitsen, kollade dystert på det lilla badrummet som var alldeles för litet. Endast en liten dusch i hörnet, en toalett med ett handfat framför sig.
”Hallå, är du där?”
Jag öppnade dörren.
”För i helvete Alexander. Jag är… Jag följer med. Ta det lite lugnt.” Sa jag och pressade fram ett ansträngt leende.
”Är det… har det hänt något eller?” Frågade Alexander förvånat.
”J-jag är med barn.”
Hans mörkblå ögon blixtrade till.
”V-va?” Stammade han.
Jag kollade ner i marken. Det kändes som om oron skulle kväva mig.
”M-men du tänker väl ta bort det?” Sa han som om det var den självklaraste saken i världen. Men något fick honom att tveka. Han kände mig, och han visste att jag aldrig skulle göra en sån sak. Han kollade uppfodrande på mig, och även som om jag var världens idiot.
”Malin, du tar väl bort det? Du är ju bara sexton.” Sa han. Hans ögon var stora som klot, och om jag kände han rätt, så skulle han gå raka vägen till någon polare och supa skallen av sig senare.
”Malin?” Frågade han.
Jag nickade. Men skulle jag verkligen ta bort det? Jo, Alexander ville det. Jag ville inte förlora han. Inte nu.
Alexander var väldigt angelägen att ringa en ungdomsmottagning. Det var som om det var nu eller aldrig för honom. För han visste, att om det gick en längre tid, så kanske jag inte ville ta bort det.
”Mamma, jag är med barn.” Viskade jag.
Hon tittade på mig som om jag vore en hora.
”Vad sa du?”
”J-jag är…”
”Jag hörde vad du sa. Men du tänker väl ta bort det?” Fräste hon och rynkade på sin näsa.
Jag kollade runt i köket. Det gick i alla möjliga färger. Mest färgstarka färger, som rosa och grönt.
”Men lilla gumman, du tänker väl inte ha kvar det? Du är bara sexton.” Sa hon, precis som Alexander.
Jag hostade nervöst.
”Jag… jag vet inte mamma.” Viskade jag.
”Ut. Ut ur mitt hus. Ut ur mitt hus genast.” Skrek hon.
Jag kollade förvirrat på henne.
”UT!”
Jag gick faktiskt upp på mitt rum, och packade min väska med få tillhörigheter, sedan släpade jag med mig den –utan att tillägna en blick åt min mor, klampade jag vidare hem till Johanna.
När jag berättade det skakade hon på huvudet och kollade på mig med medlidsamma ögon.
”Vad ska du göra med barnet?” Frågade hon med ett tröstande leende.
”Jag vet inte. Alla vill att jag ska ta bort det.” Viskade jag och kollade ner på mina händer.
Johanna kramade mig löst.
”Men vad vill du?”
”Ärligt talat vet jag inte.” Mumlade jag.
Ett barn växte i min mage. Den blev större och större för varje dag. Och vad ville jag?
Det var nästan en omöjlighet att se Alexander i ögonen när jag kom hem till honom. Han var naturligtvis packad, men förvånansvärt nog var han inte med några kompisar.
”Hej, Malin! Alltså, jag drömde värsta konstiga drömmen nyss. Det var typ någonting… Jag har glömt bort var det var.” Mumlade Alex, och försökte komma på det.
”O-okej,” stammade jag. ”Jag går och lägger mig.”
Alexander gav mig hastiga blickar hela tiden. Som om han var rädd att jag skulle ångra mig. Johanna satt och pratade tyst med David i telefonen.
Plötsligt gasade han extra. Vi stannade vid sjukhuset och gick in.
En sjuksköterska bad oss att sitta och vänta.
Minuterarna kändes som timmar. Tillsist sa Alex något som förvånade mig.
”Det kommer att gå bra.”
Jag kollade misstroget på honom. Visst, som om det drabbade honom något.
Det kändes som om jag skulle spy när sjuksköterskan ropade upp mitt namn. Utan att tillägna Alex och Johanna en blick gick jag med sjuksköterskan in i rummet.
Just som narkosen slog mig i ansiktet, slog det mig i hjärtat att det här ville jag inte göra. Jag ville ha kvar barnet. Den förtjänade en chans. Det var inte bara mitt fel att barnet blev till.
”Sluta.” Sa jag, och blev förvånad hur stark min röst var.
Doktorerna kollade förvånat på mig.
Kommentera (:
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.7) | | Mp3 - 14 apr 08 - 23:57 | | jag gillar denna <3<3 | soorgsen - 26 mar 08 - 11:37- Betyg:  | | Fortsätt ^^ | | Selleberg - 25 mar 08 - 21:58- Betyg: | | Oh, bra, fortsätt | Horse_Power - 25 mar 08 - 21:44- Betyg:  | | Braaaaa! |
|
|
|
