Människorna äger inte djuren! ~Benjamin~ |
Färgen hade inte slutat rinna när strålkastarens ljus plötsligt skar in i ögonen.
- Ge upp! Du har ingen chans att fly. Skrek männen som hastigt närmade sig.
Paniken växte och spred sig i hela kroppen. Flyktvanan satt i benen, men han visste att han inte hade en chans att fly. Han var omringad och identifierad. Hans svarta luva hade glidit av när han hastigt hade vänt sig om. Det var det värsta som kunde hända. Nu hade dom sett hans ansikte, hans flyktchans var minimal.
- Följ med oss nu, det blir enklast för oss alla. Sa en man med stadig röst.
Männen som hastigt närmat sig stod nu alldeles framför honom och såg på honom med bestämda blickar.
Motvilligt och med blicken hela tiden fäst på mannen som höll upp bildörren till den blåvita bilen närmade han sig bilen.
Mannens blick såg förvånansvärt vänlig ut, men samtidigt totalt tom.
- Gubbjävlar, ni fattar ju inte poängen. Sa han tyst innan han satte sej i bilen. Den vänlige mannen stängde bildörren med en bestämd och van knuff, utan att ge ifrån sig någon som helst reaktion av vad han nyss sagt.
Korridoren var och kal och lång.
Tiotals blickar var nyfiket och irriterat riktade mot den unga pojken som sakta gick längst korridoren.
Hans svarta luva täckte delar av ansiktet, men man skymtade ändå näsan och hakan, som inte alls var grova och hakan hade bara några fjun längst ner. Pojken var ung, kanske femton år?
Högst sexton. Han hade färgfläckar på kläderna som han ständigt försökte pilla bort och hade ett par utslitna röda converse med text nedklottrat på med spritpenna. Mannen som gick tätt bakom honom ledde honom bestämt in i ett rum, och stängde dörren noggrant efter sig.
Klockan är 23:30 den tjugoåttonde i nionde, detta är ett förhör med Benjamin Jacob Benzela.
Han påkoms med offentlig skadegörelse vid Sundbybergs Centrum 22.20 den tjugoåttonde i nionde. Han är även identifierad till skadegörelse för forskningsprojekt på minkfarm som han erkänt.
- Benjamin, berätta vad som hände kvällen 28/9?.
Benjamins hals var torr, han fick inte fram ett ord. Tungan satt som fasthäftad i munnen. Han harklade och pillade bort lite färg från händerna som en förberedelse innan han började prata, men inte ett ord fick han fram. Hans blick flackade och fastnade till slut på den lilla bandspelaren på bordet.
Det enda som om och om igen repeterades i hans huvud var samma text.
Om och om igen.
- Benjamin?
Det var samma man som först ropat till honom som höll förhöret.
Han hade iskall blick, inte en min gjorde han. Förstelnat ansiktsuttryck, det var vad han hade. Som mannen i kommunen Benjamin en gång försökt prata med när dom ville demonstrera utanför minkfarmen. Men dom hade fått ett blankt nej.
- Det du inte ser…
Fick Benjamin med stora svårigheter till slut fram.
Halsen var fortfarande torr och ohjälpsam.
- Vad sa du? Sa mannen framför honom.
- Det du inte ser, det lider du inte av. Det du inte hör, lider du inte av... Men jag ser…
Benjamins blick var fastborrad i mannens ögon ända tills han lämnade rummet och hans blick bröts av dörrens smäll.
En dam gick hysterisk fram och tillbaka i väntsalen där Benjamin satt och försökte övertyga folk om att hennes man var oskyldig. Varje gång hon närmade sig Benjamin vek han av blicken för att slippa konstatera att han inte alls trodde att hennes man var skyldig, för vad han nu hade gjort. Han kunde inte dra blicken ifrån sekundvisaren på klockan ovanför den stora dörren till rummet han nyss suttit i och blivit förhörd som nu stod nästan still. Irritationen och nervositet var nästintill outhärdlig nu och han tänkte precis sparka till den tomma colaburken framför honom när han såg ett par blanka skor alldeles framför honom.
Han vek sakta upp blicken och iakttog mannen som stod alldeles framför honom. Vem var han?
- Hej, mitt namn är Hans Vildermark. Dom har lagt ner ditt åtal, du är fri att gå. Sa mannen framför honom.
Han var propert klädd och man kunde nästan spegla sig i hans skor. Skjortan var prydligt struken, och kostymen var perfekt skuren. Han var säkert rik… Tänkte Benjamin.
- Men... hur? Började han stakandes på orden.
- Blir jag inte dömd? Jag skulle ju få straff för allt jag gjort. Eller hur? Fortsatte han i hastig takt och fortsatte iaktta mannens pedantiska skjorta.
- Nej… Sa mannen kort och log innan han vände sig om för att gå.
Det var något mystiskt över honom. Hans leende ville berätta något. Varför blir jag inte dömd?
Hade mannen något med det att göra?
Frågorna bubblade i Benjamins huvud. Frågor han ville få svar på.
- Vänta! Skrek Benjamin.
Det vart tyst i hela väntsalen till och med damen tystnade. Mannen såg på Benjamin med frågande ögon, han hade fortfarande det mystiska leendet på sina läppar.
- Det var du va?…
Mannen stannade upp.
- Du gjorde så att jag inte vart dömd va?
Mannen nickade kort och log som svar.
- Varför? Fortsatte Benjamin.
Mannen såg på honom en stund innan han skakade på huvudet och vände sig om och försvann ut på stadens gator.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | | Mp3 - 23 mar 08 - 13:02 | | Jättebra. <3 KOmmer det en fortsättning? :D:D | IrMiS - 22 mar 08 - 22:16- Betyg:  | Bra,
gärna mer tack!
//irmis | | prickigthallon - 22 mar 08 - 22:12- Betyg: | Bra :)
Hade du planerat att den skulle fortsätta? :) |
|
|
|
