-Fosterfamiljen2. Del10. |
Ombord:
Hjärtat dunkade i takt med andetagen. Bröstet höll på att sprängas och luften höll på att ta slut. Oscar simmade upp till ytan för att ta ny luft. Det värkte i bröstet, men han tvingade sig själv att simma djupare och djupare. Han var bara tvungen att komma ner till botten.
”J-jag har hittat henne!” Flämtade en röst.
”V-va?” Skrek Oscar, så det sprutade vatten.
”Hjälp mig då, hon är så tung!” Kved Camilla, samtidigt som hon försökte få Joanna över ytan. På mindre än några sekunder var han där och synen han såg ville han bara att det skulle vara en inbillning.
”Joanna, vakna!”
Vattniga drömmar. Vatten som rann ner till lungorna och tog bort de sista andetagen.
Att ramla i och aldrig komma upp till ytan igen. Se hur ljuset sakta försvinner.
En plötslig stöt mot bröstkorgen fick mig att vakna. Vattnet rann ut från munnen. Händer som drog runt en massa varma filtar. Röster som sjönk bort. Ljus som svartnade.
Någon gång kanske du aldrig mer vill vakna. Eller du kanske vill vakna? Men du vet inte hur du ska göra? Ta några djupa andetag av luften…
Alla såg lättade ut. Hade jag varit död? Ska man vakna igen då?
”Idioter! Jag vill hem!”
Alla såg förvånade ut.
Jag kollade argt på Oscar, och han såg förvånad ut.
”Det var ditt fel!” Anklagade jag honom.
”Va?” Flämtade han.
”Idioter…”
”F-förlåt, Joanna. Det var verkligen inte meningen. Jag… jag visste inte ens att du inte kunde simma.” Sa Oscar generat och satte sig på sängkanten.
”Det gör inget.” Mumlade jag.
Tankarna var ihopptrasslade, och det enda som existerade var att jag ville hem. Lägga mig i sängen och sova bort dagarna.
Med väskorna i famnen knackade jag på den låsta dörren. Susan öppnade och log sorgset.
”Hur är det med dig?”
”Det är bra.” Mumlade jag.
Hon släppte in mig och pladdrade. Hon satte sina välmanikyrerade naglar framför mitt ansikte.
”Eh, fina.” Mumlade jag.
”Nicks brors son är här. Han är helt knäpp. Bara suttit i ditt rum och kollat på bilder.”
En ilning gick längs ryggraden.
”Vad sa du?”
”Hej Joanna!”
Jag vände mig om, och kände igen den välbekanta rösten. Jake stod där, precis som jag mindes honom. Han blottade ett välbekant flin, och jag vände mig om och kollade på Susans ansiktsuttryck som såg ogillande ut.
”H-hej, Jake.”
hahaha xD Förlåt, den suger, men jag har... jag vet inte... eller jo, jag har tröttnat på att skriva på den här, därav det oerhört dåliga slutet. Usch, förlåt. Men jag har verkligen tröttnat på fosterfamiljen och jag har tappat suget på att skriva om den :S alltså blev den här det sista slutet *kanske* men jag orkar nog inte fortsätta skriva på den :P Ännu en gång, förlåt ;) :)
Kommentera :) <3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | faile - 12 feb 08 - 15:46- Betyg:  | | det e lungt, men vill gärna veta något mer... | | woops - 4 feb 08 - 20:33- Betyg: | Men alltså, vad hände? Med Jake menar jag?
Vet hur det är när man tröttnar på en novell, det har hänt så många gånger för mig också... Men den här har varit jättebra verkligen :) |
|
|
|
