Gränslös Kärlek [Del.1] |
Ensamheten flödar genom kroppen, i brist på vänner eller
närkontakthåller hon om sitt hjärta.
Tomheten finns i rummet hos Lisa. Lisa är 17 år gammal,
går andra året på gymnasiet, hon har ingen pojkvän och inga
vänner, varken i eller utanför skolan. Hon är mobbad i
skolan, ingen gillar henne. Så fort hon kommer till ett
bord i matsalen eller klassrummet flyttar alla på sig som
sitter just där, om hon säger något blir det tyst i
klassrummet och alla stirrar ner i böckerna och man kan
höra ett vagt surr av skitsnack. Det skickas fula lappar i
skåpet och det går rykten om att hennes mor äger en svinstia
och att det är därför det luktar så illa i korridoren.
Hennes föräldrar nästan skämms över henne.
Hon sitter i sina gröna manchesterbyxor och sin gråa tröja
på sin välbäddade säng, håller om sina ben och borrar in
ansiktet i knäna, pratar lite för sig själv:
"En sådan skön känsla i ett så tragiskt tillstånd,
hur går allt till? Om någon ändå kunde se mig,
åtminstonde säga hej. Fast att jag är så ledsen finns ändå
en glädje. jag vet inte vartifrån den kommer och snart vet
jag inte vad glädje är, kanske jag bara inbillar mig att
jag är glad. Jag vet inte och jag kommer nog aldrig att
finna svaret. Jag önskar att du var hos mig nu susie."
Susie var den enda vän som Lisa hade haft, men hon dog för
ca två år sedan, 15 år gammal i en bilolycka.
Sedan den dagen har ingenting varit sig likt.
Susie hade inte heller haft så många vänner då hon fanns
i livet, men kanske någon mer än Lisa.
Lisa började tänka mycket på Susie nu och
undrade för sig själv.
"Varför var du tvungen att försvinna ifrån mig?"
De hade känt varandra i 13 år, alltid bästa vänner,
tills den dagen allt tog slut, allt utom minnena.
Lisa önskade att allt var en dröm, eller en berättelse,
att det fanns en författare och en berättare som berättade
allt om henne åt henne, så att hon slapp göra det själv.
Slippa lida igenom allt gång för gång hon skulle berätta
varför hon var så ledsen och ensam, att ingen gillade henne
för den hon var. En kort stund drömmer hon sig bort till
den plats hon alltid vill vara på, den plats där hon alltid
hade kul. Vattenfallet, nära det förfallna huset, huset sär
hon och Susie sov över en galen sommardag, stället där dom
satt och söll om varandra. Vattenfallet med dom vackra
stenarna och den starka strömmen, det vackra vattenfallet
som betydde så mycket för Lisa, med alla minnen av Susie.
Hon gömde sig bakom ett träd och låtsades som att Susie var
där för att leta efter henne, skratta med henne och tycka
att livet var underbart. Hon och Susie som föralltidskulle
vara bästa vänner, fanns nu blott i ett minne, ett minne
som var lovat att aldrig glömmas.
Men hon hade sina gränser för vad hennes hjärta orkade
komma ihåg.
Hon blev glad när hon tänkte på vattenfallet och
Susie,
men samtidigt kände hon hur brustet hennes hjärta var,
hon sa för sig själv:
"Det osagda går ej att beskriva i ord, vem vet,
jag kanske finner mitt hjärta en dag."
|
| Kommentarer | | Ciissii - 1 feb 08 - 00:52 | | jättebra! fortsätt :) |
|
|
|
