barndomsvännen (kärleksnovell) |
Barndomsvännen:
Det var söndag och Emma var försenad till bussen.
Emma sprang mot bussen med väskan över axeln.
Bussen stod där med öppna dörrar så hon sprang in, visade busskortet och satte sig längst bak i bussen.
Hon skulle till sin pappa nu på sommarlovet för att jobba i två veckor så hon kunde tjäna lite pengar.
Hon tog upp sin bok och började läsa.
Någon satte sej bredvid henne men hon brydde sig inte utan istället bara fortsatte läsa.
- Hej? sa personen bredvid henne, det var en kille.
- Hej, svarade hon och fortsatte att läsa, men hon kunde inte koncentrera sej på boken för killen satt och kollade på henne hela tiden.
- Något särskilt? frågar hon irriterad
Han svarade inte, han hade mörkt hår och såg faktiskt ganska bra ut.
Hon tittade ut och såg att hon var framme så hon tog sin väska och gick ut ur bussen.
Hon började gå mot huset, hon älskade verkligen den här staden.
Dagen efter så skulle hon börja jobba.
Hon skulle jobba som servitris.
På onsdagen så kom det in en familj som skulle ha ett bord.
- God dag vad vill du beställa? sa hon och vände sej och där stod killen från bussen.
- Går det bra att beställa en träff med dej?
- Jag skulle inte tro det, sa hon stammande.
- Synd… Jag hämtar dej klockan 19.00 ikväll för jag har hört att du slutar jobba 17.00 och jag vet inte hur lång tid tjejer tar på sej för att fixa i ordning sig, svarade han och gick till sin familj.
Hon var chockad, hon skulle då inte åka på en träff med honom!
Ändå klockan 18.30 så var hon stressad och satte på sej ett par snygga jeans, ett linne och sminkade sig.
Klockan var 19.00 och det plingade på dörren.
Hon sprang ner och öppnade dörren och där stod killen med en ros.
-Hej, du är vacker idag, sa han och blinkade.
-Syns sen! Skrek hon in till sin pappa.
Och till killen sa hon:
-Du har faktiskt ingen rätt till att bjuda ut mig för jag vet inte ens ditt namn och du vet inte mitt.
-Nej kanske inte, men ändå står du här.
-Ja, men tro inte för att det var för din skull, för jag ska till min kompis nu, Hej då.
-I den klädseln? Nej du. sa han och stoppade henne och kysste henne, hon kunde inte låta bli att kyssa tillbaka.
-Inte intresserad? sa han med ett skratt.
-Du är en sån idiot! skrek hon och sprang bort.
Hon satte sig på en sten vid stranden och grät.
Hur kunde hon vara så dum att hon kysste tillbaka, hur kunde hon vara så dum att hon följde med på dejten överhuvudtaget?
Hon visste redan svaret… Hon var kär… kär i en kille som hon inte visste någonting om.
Hon ville bara försvinna från denna jord.
Hon kollade på klockan, det hade ju bara gått 20min, hon hade ju sagt till sin pappa att hon inte skulle komma hem förrän om minst 2timmar eftersom hon var säker på att dom skulle gå på bio eller något liknande och nu ska hon sitta här i 1timme och 40minuter.
För om hon kom hem tidigare skulle han börja undra om något har hänt.
Hon hörde att någon kom men hon orkade inge springa för alla hennes krafter var slut.
- Förlåt… hörde hon honom säga och han fortsatte:
- Trodde inte du skulle reagera så.
- Äsch dra, svarade hon bara och även om hon ville stanna och godta ursäkten så sprang hon därifrån.
Hon satt sig i parken och denna gång visste hon att han inte skulle komma efter.
Hon började ångra sig och fast hon förstod att han inte skulle vara kvar vid stenen på stranden så sprang hon så fort hon kunde dit, där låg ett papper med hennes namn på.
’’Förlåt Emma, det var fel gjort av mig, jag älskar dig… Farväl’’
Hon sprang hem med tårarna rinnandes.
Det gick dagar och hon hade inte mött honom igen. Nu var det bara 3dagar kvar innan hon skulle åka hem till sin mamma igen, hon skulle åka på söndag kväll.
Hon hade två lediga dagar för imorgon var sista dagen hon jobbade.
På kvällen gick hon ner till stranden.
Det satt någon vid stenen.
- Du bor i en liten by utanför Stockholm och är 18år och Jag heter Kristian och bor i byn bredvid och är 19år och har sett dig varje gång du gått hem från skolan.
- Hur kan du veta så mycket om mig och jag inget om dig?
- Vi var bandomsvänner, du var 14år när vi skildes åt, jag bytte familj men jag minns varje ögonblick med dig fast det var 4år sen.
- Kristand?
- det var det du kallade mig, ja, sa han och skrattade.
Hon flög i hans armar och började gråta av lycka.
- Det var så länge sen men jag minns också varje ögonblick, sa hon.
- Jag älskar dig Emma.
- Jag älskar dig med Kristand.
Efter det fick hon flytta till sin pappa så att hon och Kristian fick vara tillsamman så ofta det gick.
Vissa dagar efter skolan så fick hon jobba lite hos sin pappa.
Men hon var lyckligare än hon varit på 4år.
SLUT
|
|
|
|
