-Fosterfamiljen2.Del7. |
Jag kved till, och drog ut glas skälvan.
”Gå du hem till Oscar, så får vi lösa ut det här.” Mumlade Susan irriterat.
”Vill du verkligen det?” Frågade jag oroligt.
Susan nickade.
Jag drog med mig min väska med kläder som jag packat, sedan tog jag en omväg till Oscar. Bara för att gå förbi mitt gamla hem.
Det såg mörkt ut. Lisa och Andreas kanske var bortresta? Foten bultade dovt. Jag hade inte riktigt kollat om det blödde. Jag började ångra mig att jag inte gjorde det.
Med haltande steg kom jag fram till Oscar, och knackade på dörren.
Olivia öppnade tätt följd av deras Mamma, Victoria.
”Hej, är Oscar hemma?” Frågade jag.
”Nej, men du kan komma in ändå.” Sa Olivia och släppte in mig.
”Han är hos Andrew, tror jag.” Sa Victoria. ”Hur är det med dig?”
”Jaha, okej.” Sa jag. ”Det är bra.”
”Olivia, ta med dig Joanna så kan ni titta på tv.”
Olivia gick före, med händerna skyddande om magen.
”Morsan ska på någon konferens ikväll. Hoppas hon sticker snart.” Olivia satte sig ner i biosalongen och satte på en film, men hon gick ganska snabbt då hon skulle träffa sin pojkvän –far till barnet.
Filmen rullade på, och jag började känna att det kröp myror i benen. Jag orkade inte sitta still och koncentrera mig.
”Hon ligger och sover. Väck henne inte.”
Det var som en dröm, men ändå inte. Det lät som om Oscar kom hem, men jag kunde inte förmå mig att vakna ur min sköna sömn.
”Joanna? Sover du?” Oscar böjde sig ner och jag kunde känna hans läppar mot min kind.
Jag vaknade till och drog han närmre mig.
”Jag visste inte att du skulle komma.” Sa han.
”Kan jag sova här?”
”Har du dina saker med dig då?”
”Ja.”
Båten såg ännu större ut sen sist.
Camilla och Emelie pratade glatt om allt mellan himmel och jord. Man kunde tro att dom känt varandra hela livet. Till min besvikelse, var Caroline med. Jimmy var säkert kär i henne eller något.
Att lämna bryggan och inte få sätta sin fot på den förens om två nätter, var inte direkt någon drömtanke.
Med sorg i hjärtat lämnade jag den.
Båten for fram med en väldig fart, och inom en snar framtid var den bara en liten prick på horisonten.
”Är någon med på klädpoker?” Ropade Anton. Alla kollade på han. Oscar, Andrew och han hade kört själva, då det inte var någon mer som ville.
”Jag är med.” Hörde man Carolines falska stämma säga. ”Ska inte ni vara med?”
”Jag är med.” Sa Camilla.
Camilla försökte få med Emelie också, men hon vägrade. Det var nog ingen suktande tanke, att man med vetskap kan få sitta där naken om man inte hade turen på sin sida.
”Du då, Joanna?” Frågade Caroline hånleende.
Alla blickar riktades mot mig.
”Öh… nej…” Mumlade jag.
”Vaddå då?”
”Jag vill inte.”
Den som förlora var faktiskt stackars Anton själv. Men han verkade inte tycka det var genant.
Jag satte mig bredvid Emelie.
”Hej Joanna!” Sa hon leende.
”Hejhej.”
”Vad fint det är här ute.”
”Ja, jo det är det.”
”Jag är verkligen glad att ni frågade mig.”
”Klart dom frågade dig. Varför skulle dom inte göra det, Emelie?”
Emelie fick en röd färg i ansiktet. Hon mumlade något ohörbart och kollade ner i det mörka vattnet.
”Ska vi bada?” Frågade Emelie plötsligt.
”Eh, nej, jag vill inte.” Mumlade jag.
”Varför inte. Har du… du vet?” Frågade Emelie intresserat.
”Ja vi badar!” Hörde man Anton skrika.
Inom några sekunder hade alla hoppat i. Båten stod stilla, med ankaret i botten.
”Ska inte Joanna bada?” Frågade Andrew.
”Nej, hon har… du vet vad.” Fnittrade Emelie.
”Det har jag verkligen inte. Jag vill bara inte bada!” Fräste jag tillbaka.
Alla blickar var fästa på mig. Alla såg förvirrade ut, som om mens inte var någonting jag behövde dölja för dom. Men jag hade ju inte det.
Jag drog mig bort under däck, och gick in i mitt och Oscars sovrum. Det var ganska litet, men inte för litet. Det var en mysig stämning i den.
Det mesta i rummet var rött. Golvet, gardinerna och sängen. Väggarna var i trä, och ett litet runt fönster som såg ut som en tavla var ovanför sängen.
Allt hände så plötsligt. Anton ropade hela tiden på mig. Jag skyndade mig från rummet för att kolla vad som stod på. Oscar hade precis klivit upp och orsakat en stor blöt fläck, som Andrew halkade i, som slog omkull Anton, och Anton stötte till Caroline som föll på mig. Jag kände hur fötterna lämnade den trygga båten, och åkte ner mot vattnet. Vattnet som var farligt. Vattnet som ingen bottnade på. Vattnet som tog många oskyldiga liv.
Novellen börjar kännas utdragen, eller hur :S? Iaf, så blir jag toookig om inte den här delen blir lång, för nu tycker jag att jag har skrivit otrooligt länge ;) Sådeså
Fortsättning? :) <3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Gustaffson - 22 jan 08 - 19:51- Betyg:  | | fårsätt, skit bra | | Problemoja - 21 jan 08 - 23:38- Betyg: | ååååååh, fortsätt =)))))
as bra | | Fallen_Angel - 21 jan 08 - 21:36- Betyg: | nej , inte så väldigt utdragen.
Jag längtar efter delarna,
skynda dej :D
och skriv mkt :D | | woops - 21 jan 08 - 20:32 | | Sjukt bra :O <3 | | Ewe_ - 21 jan 08 - 20:23- Betyg: | | bra skrivet :P |
|
|
|
