This world is just illusion trying to change you. |
Jag drar en djup suck av lättnad när jag lagt på luren. Snabbt tar jag på mej kläder och skyndar mej ut.
Det är iskallt ute på gatan när jag kommer ut, kylan sipprar in igenom vantarna och halsduken sticker, men jag
skyndar ändå iväg så fort jag kan, hela tiden med blicken fäst i marken. Fastän jag vet att ingen har någon aning om vart jag är på väg, känns det som alla vet.
UNGDOMSMOTTAGNING, står det med stora bokstäver på den stora byggnaden. En kille med skinnjacka och hotfull blick kommer hastigt ut ur den stora porten. Innan han slänger igen porten ger han mig blick som bränner i ögonen av ilska. Han vänder sig om en sista gång innan han försvinner runt hörnet.
Förbryllat öppnar jag den tunga porten in till byggnaden och slinker försiktigt in.
En kvinna med nyfriserat hår sitter i receptionen, hennes varma leende får en nästan att känna sig lugn, fastän man är allt annat än lugn.
– Lydia var det va? Säger hon vänligt och petar upp sina glasögon som halkat ner på nästippen. Hon ser på mig med sina stora fina lugna ögon.
– Ehm… Ja… Det är jag som ringde förut.
- Första dörren till vänster, säger hon i lika lugn stämma och pekar på en ytterligare stor och tung port.
Massa människor överallt. Chockad över mängden av folk som har liknande ärenden som jag sätter jag mig ned.
Plötsligt kommer en utländsk flicka ut ur ett rum, hon ser på mig länge med ängsliga och rädda ögon. Hennes ansikte är flammigt och ögonen är röda.
Jag pillar ängsligt på mina armband och låter blicken växla mellan golvet och klockan.
När det tillslut är min tur reser jag mig upp och ser en sista gång på dom andra som sitter och väntar, jag försöker ge ett så lugnt leende som möjligt till dom och det verkar fungera, för vissa ler trots allt tillbaka.
- Lydia Nilsson? Säger en kvinna med vänlig röst när jag kommer in i det lilla rummet.
Jag pillar nervöst på armbanden, och funderar på om jag ska sätta mig på den blåa stolen mittemot kvinnan. På bordet står ett paket med näsdukar… Är det meningen att man ska gråta inför henne? undrar jag ängsligt, men mina tankar avbryts hastigt när hon ber mig sätta mig på den blåa stolen.
Tiden går snabbt utan att jag märker det. Kvinnans blick ser förstående på mig medans jag pratar, och hon ger förslag och uppmuntrar hela tiden. Lugnet sprider sig i kroppen och jag lyckas slappna av.
Efter samtalet rör jag mig ängsligt hemåt. Min randiga väska hoppar på höften som vanligt och den svarta luvan är framdragen precis som den brukar.
Jag borde köpa nya skor, tänker jag för mig själv och ser ner på mina skor. Jag skrattar till lite för mig själv av tanken att dom faktiskt ser ganska roliga ut i andras ögon. Men jag älskar dom, det är ett par av mina favorit skor. Dom har 12cm platå och är av svart lack. Platån är ovanligt lätt så dom är lätta att ha på sig. Dom är gudomligt fina, men tyvärr för välanvända. Jag blir genast dyster av tanken att ett par nya skor kostar uppemot 1200 kr. Pengar jag inte har.
En tant ser konstigt på mig och vänder sig om för att granska mig en gång till bakifrån. Jag reagerar knappt för jag är så van. Jag låter dom titta. Ibland är det roligt när tanter inte kan låta bli och stirra, och små barn som sitter i sin barnvagn och stirrar med sina stora runda ögon.
Själv tycker jag inte att jag ser så onaturlig ut, fast det är nog för att jag är så van.
Kylan sticker i benen, kanske borde jag ha tagit byxor istället för kjol. Men jag ville liva upp den dystra stämningen av allt som hänt med att ta min favoritkjol, neonblå lack med massa svart tyll under.
Jag har en vit skjorta och en svart lack ub-korsett.
Jag känner mig ganska fin idag, och mitt humör är ganska bra efter att jag pratat ut om allt som har hänt.
Jag drar en djup suck och kommer på mig med att tänka på honom igen. Men det var trots allt jag som sa upp kontakten, så jag får skylla mig själv.
Saknaden är stor, men jag vet att jag gjorde det bästa.
När jag kommer hem ser jag mammas jacka hänga på galgen. Skit! Muttrar jag för mig själv.
- Hej gumman, vart har du varit? Maten är snart klar. Du kan väl äta med mig, snälla? Vi kan sitta vid tvn. Har du gjort läxorna?
Tjat, tjat, tjat, tänker jag surt för mig själv, alltid förföljd med mat och läxor.
Pressen på att göra allting ätt och bete sig på ett acceptabelt sätt gör mig galen.
– Kanske… svarar jag kort och går upp på mitt rum.
Ända sedan jag gick ner lite i vikt har mamma börjat observera mig hela tiden. Konstant.
Jag tar på mig ett par mjukis byxor så att man inte ser mina lårs tjocklek och går ner.
Mamma ler mot mej och jag ser att hon har gjort pastasallad. Hon brukade ofta anpassa maten till mig när jag blev vegetarian, och nu anpassar hon maten nyttigt eftersom hon vet att jag annars kommer peta i maten.
Förut var det outhärdligt när hon alltid tvingade i mig mat.
- Pastasallad, vad gott! Säger jag leende och kramar om min mamma.
Jag älskar henne trots allt väldigt mycket, hon är bäst.
Hela hennes ansikte spritter upp och lyser av glädje.
– Lilla gumman, säger hon och kramar om mig igen.
Vi har varandra, alltid. Det vet vi. Hon och jag, ändå sedan pappa lämnade oss har vi kommit väldigt nära varandra.
Hon respekterar förvånansvärt min klädstil, men till viss mån så att det inte är för slampigt. Hon har till och med sagt att hon tycker vissa kläder är söta.
Ska jag fortsätta eller ska jag börja på en ny? Är osäker...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mp3 - 23 mar 08 - 12:59 | | Bra. verkar kunna bli ritkgit bra :) <3<3 Fortsätt :) | elino - 25 jan 08 - 09:36- Betyg:  | bästis <3
fortsätt :) | | frdrik - 17 jan 08 - 19:27 | | fortsätt! |
|
|
|
