-Fosterfamiljen.del15. |
Jag visste att jag hade behandlat dom som skit, ändå kunde jag inte undgå att bli förvånad när dom sa att jag… skulle flytta till en annan familj.
Att vakna på sjukhus helt ensam är aldrig kul. Man får en sån där nära-döden-känsla och man kommer på allt man uppskattar i livet. Eller, ja, i alla fall det man gjorde. Ibland upptäcker man att det är försent och man vill inte leva längre. Vad är det som får det sista lilla hoppet att överleva? Det kan ju lika gärna vara lättare att ta en kniv och skära sig själv med, eller så kan man ju lika gärna hänga sig. Så vad är det? Är det kärleken? Vänskapen? Familjen? Eller att man har den vetenskapen att man aldrig kan återfå sitt försvunna liv…
Man får bara en chans i livet och det är den chansen man ska ta vara på.
Hjärnskakning, konstaterade läkarna. Men jag trodde inte på det, därför att jag visste att mitt hjärta var brutet.
Jag skulle aldrig mer få återvända hit. Jag skulle aldrig få packa upp sakerna i mitt rum. Jag skulle aldrig få se min klass längre. Jag hade behandlat alla som skit. Man får det man förtjänar. Men förtjänade jag verkligen det? Jag tyckte inte att jag fått det jag förtjänat när jag var liten. När min mamma dog och min pappa söp, tills han nästan dog. Eller när jag blev kär i fel kille och blev så kär –trodde jag, så jag lät honom våldta mig. Eller det värsta, när jag förlorade tilliten till människor. Var de det jag förtjänade? Eller när jag hoppade runt bland olika familjer där alla var likadana.
Jag kollade mig i spegeln och hatade det jag såg stirra tillbaka. De gröna ögonen såg trötta ut, och det blonda håret var okammat.
Jag orkade inte mer. Jag ville inte heller orka med mer. Jag ville inte leva.
Huvudet bultade dovt, och jag började tänka på dödssjuka människor. Dom skulle dö inom kort tid, vilket jag inte skulle.
”Jag ska flytta.” Det lilla ordet gick knappt att säga. Det var som om de klistrade sig fast i gommen. Det var ett ord som inte ville ut. Som inte ville nämnas.
Hela klassen, kollade förvånat på mig. Emelie satt ihopsjunken över sin plats, med blåmärken över hela ansiktet. Hon och alla andra kollade tveksamt, som om dom inte trodde mig.
Oscar som suttit och ritat, kollade på mig med glappande mun. Han hade sett så glad ut när jag var tillbaka i skolan efter en veckas vistelse ”hemma” och på sjukhuset.
Nu stod jag där, framme vid tavlan som alltid läraren stod och klottrade på. Jag stod där, alldeles själv, med tårar i ögonen och sa farväl till min klass.
Det här är troligtvis den nästsista delen :P Jag vet inte riktigt x) Det beror på hur hur nästa del är :P Vi får se... Men är det någon som orkar med :)?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Min_flicka - 5 jan 08 - 21:31- Betyg:  | | åhhh mera! vår blivande författare ;) | | tjoh - 5 jan 08 - 20:29- Betyg: | | jag vill ha mera :)har nyss sutttit och läst alla delar, och im liking it :D du skriver jättebra :) give me moooore :D ! :D <3 | | Rosapapper - 5 jan 08 - 16:33 | | Aww :) Tack så mkt, Woops & Clasine :) Blir så glad när folk skriver så fina saker, jag blir så generad ^^ :* | | Clasine - 5 jan 08 - 16:30- Betyg: | JAG ORKAR MED! har läst alla idag när jag "upptäckte" dig!! Du får inte sluta med den här!!
NEEJ!! NEJ NEJ NEJ!
vill ha mer mer mer mer!!
snälla sluta inte! du är ju såååå hiiimmmlllaaa bra och duktig!
när man läser saker av dig vill man inte sluta läsa!! Oj nu ljög jag... MAN KAN INTE SLUTA LÄSA! man blir typ, trollbunden!! du får inte sluta skriva på den här!! neeeej! | | woops - 5 jan 08 - 16:18- Betyg: | | Om denna någon, räknas som jag, så orkar någon verkliiiigen med :D |
|
|
|
