-Fosterfamiljen.Del14. |
Det tog ett tag för ögonen att vänja sig vid morgonsolen som trängde sin in i det öppna fönstret. Jag kollade ut, och såg samma killar vid mopederna, som jag förut sett. Killarna omringade något. Jag kunde inte se vad, så jag sträckte på halsen. Vad var det?
”Joanna.” Viskade Oscar. Jag mötte hans ögon och gav han ett svagt leende.
Han gjorde samma sak.
Läraren Elena gav mig en irriterad blick och återgick till mattetalen på tavlan.
Han hade inte frågat något mer om gårdagen. Han hade inte gjort så mycket. Bara funnits där. Tio minuter över sju hade han väckt mig, då hans föräldrar åkt till jobbet. Dom hade inte vaknat, för dom hade inte frågat Oscar något.
Jag kollade ner i matteboken. Alla tal såg suddiga ut, men Oscar fick tillbaka mig till verkligheten.
Jag kramade hans hand under bordet, lite nonchalant. Som om han inte skulle märka. Anton och Andrew gav varandra undrande blickar. Dom förstod inte.
Efter lektionen stod moppe killarna fortfarande kvar. Vad höll dom på med? Jag kunde inte låta bli att gå ut på skolgården, och gick närmre dom. Plötsligt fick jag en knuff så jag höll på att ramla ner i marken. Jag vände mig häftigt om när jag återfått balansen.
”Caroline!” Fräste jag irriterat.
Hon gav mig en arg blick, med rödgråtna ögon.
”Vafan håller du på med?” Tjöt hon.
”Va?”
”Låt bli Oscar! Jag älskar honom.”
Tårarna rann ner för hennes sminkade ansikte och fick mascaran att rinna. Jag fick ont i magen av hennes bedjande ansikte. Hon såg helt förtvivlad och knäckt ut.
”J-jag gillar honom också.” Mumlade jag.
”Gillar?!” Tjöt hon ilsket, vände på klacken och gick därifrån.
Där stod jag, för första gången i mitt liv, helt mållös.
Du vet när det känns som om man är i en trans, allt känns overkligt och man tänker på något och man gör något helt annat? Jag gick mot moppe killarna och märkte det inte förens alla tittade konstigt på mig.
Jag sträckte på halsen för att se vad dom höll på med. Magen höll på att vrida sig. Där, i mitten, bland alla motorcyklar låg en livlös gestallt. Killarna såg likbleka ut och stammade ursäktande. Jag visste redan innan jag såg det råttgråa håret att det var Emelie.
”Vad i hela helvete håller ni på med?” Tjöt jag, men fick inte fram mer än en flämtning.
Jag satte mig på huk, och visste inte vad jag skulle göra.
Killarna såg helt livlösa ut dom med, och puttade bort dom.
”Ring efter en ambulans!” Skrek jag. Dom såg helt tomma ut. Deras hjärnor fungerade inte längre.
Jag hoppade upp, trängde mig förbi dem och sprang in i skolan. Jag sprang upp för trappen som gick till lärarrummen, och halkade på trappen.
Jag visste redan vad som skulle hända innan jag landade i det hårda stengolvet med huvudet före.
”Joanna!?”
Det blixtrade för ögonen, men jag skymtade en folksamling av elever.
Jag gnuggade mitt ömma huvud, och kände en hård bula.
Oscar satt nedböjd, och ännu en gång kändes det som om jag kunde räkna hans ögonfransar, eller jag skulle nog ha kunnat, om det inte blixtrar för ögonen.
Minnet börjar komma tillbaka om Emelie.
En våg av illamående forsade över mig.
”Är du okej?” Frågade han oroligt, samtidigt som jag grabbade tag i hans händer för att komma upp.
Han hjälpte mig upp och jag ångrade mig genast att jag inte låg kvar.
Elevsamlingen hade börjat försvinna, men kvar stod Camilla och Anton. Jag lutade mig mot Oscar.
”Varför hade du så bråttom upp för trappen?” Frågade han samtidigt som han fick lov att kämpa för att hålla mig uppe.
Illamåendet tog förhand, och det kändes som om jag skulle börja prata, skulle jag spy.
Jag kollade för en sekund ner på han vita adidasskor, sedan kollade jag upp igen. Jag upptäckte inte förens vi var vid skolsköterskan att vi inte var på väg mot lärarrummet.
”Emelie.” Fick jag fram, och kände att jag snart skulle spy. Det svartnade något oerhört för ögonen.
Han stannade upp mitt i en rörelse.
”Vad?”
”Emelie, hon är ute på skolgården. Jag tror hon är död.” Viskade jag. ”Oscar, tror du att jag dör? Jag vill inte dö.” Jag kände en oerhörd rädsla, både för Emelie och för mig själv. Det svartnade för ögonen, allt vinglade och jag kunde inte fästa blicken på någon.
Det kändes som om jag började glida nedåt.
”Joanna?”
Det svartnade ännu mer, Camilla knackade på dörren till skolsköterskan. Hade hon följt efter?
”Tänk om jag dör?” Mumlade jag.
”Nej.” Hörde jag Oscar säga, samtidigt som han höll i ett krampaktigt tag om mig.
Sjuksköterskan öppnade dörren och allt svartnade.
Fortsättning ? Bara så att ni vet, jag älskar era kommentarer :) Keep up the good work ;) <3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Clasine - 5 jan 08 - 16:26- Betyg:  | aaah, vad spännande!!
love ya<3 | | faile - 4 jan 08 - 23:20- Betyg: | | den mest spännande delen hittills | | Fallen_Angel - 4 jan 08 - 22:30 | Så jäkla bra :O
Skynda med fortsättning :D | | woops - 4 jan 08 - 16:13- Betyg: | | Älskar det :D Sjukt bra ;) Önskar att jag hade mer att säga men... åååh, det blir samma ord hela tiden x) | | Min_flicka - 4 jan 08 - 15:11- Betyg: | sjuukt bra! mera snart ;)
de här är bland det bästa jag någonsin läst! | | solrosen__ - 4 jan 08 - 15:02- Betyg: | så jävlans bra, men endå det e nått som jag tycker du ska göra
är att du ska ta fram det viktigaste ditt budskap med hela.
ta bort dom där småsakerna, annars e det fruktansvärt bra:) |
|
|
|
