På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

-Fosterfamiljen.Del10.

”Jake?”
Hans ögon var intensiva, och på hans mun spred sig ett leende. Han satte sig, och förde sin hand mot mig.
”L-låt bli.” Mumlade jag förskräckt.
”Vad är det?” Frågade han, som om inget hänt. Som om inte jag var rädd för han.
Jag kröp mig närmare mot väggen.
”Låt mig vara.” Viskade jag.
Han log, lika vackert som vanligt.
”Kan vi inte ha det som förut, Joanni?”
Hans förslag var frestande. Men det dök ändå upp en bild av Oscar. Kunde jag älska dem båda? Helt omöjligt.
Jake tände en cigarett och började röka, den hemska stanken slog mig i ansiktet och fick mig ofrivilligt att börja hosta.
Han log sitt självsäkra leende och frågade om jag ville ha.
Jag skakade på huvudet.
”Kan vi inte börja om? Ge mig en ny chans. Jag vet att jag var lite taskig förut, men det var inte med mening.” Sa Jake.
Än en gång såg jag det där jag fastnade för. Det kändes nästan som om jag kunde sätta fingret på det, men helt plötsligt var det borta.
”Nej.” Mumlade jag.
Han la sin hand på min arm.
”Vad sa du?” Frågade han.
”Jag kan inte.” Viskade jag.
Hans grepp på min arm hårdnade. När bussen väl kommit fram till min hållplats, släppte Jake förbi mig utan att säga ett enda ord, men hans varma grepp satt fortfarande kvar på min arm som ett klistermärke.
Bussen stannade vid en liten affär, och tvärs över gatan låg Lisas och Andreas hus.
Jag klampade över övergångsstället och letade samtidigt efter nycklarna i väskan.
”Kan jag hjälpa dig?” Frågade någon.
Jag vände mig om och såg Caroline stå där.
”Jag bor här.” Fräste jag.
Caroline ryckte på axlarna, gick förbi två hus och gick in i det tredje. Hennes Pike väska hängde slappt på ryggen. Bodde hon där? Hade jag undgått att en i min klass bor nästan granne med mig.
Nycklarna var borta. Jag tömde ut hela väskan och satte mig ner bland blommorna på gräsmattan. Ingenting. Tomt.
Jag letade tills jag fick jord under naglarna och då gav jag upp hoppet och satte mig på en kall sten trappsteg.
Jag måste ha suttit där länge, för plötsligt fick jag syn på Caroline med en liten hund. Det såg ut som en dvärgpudel eller något, jag var inte så bra på hundraser.
”Vem var den där killen?” Frågade Caroline intresserat.
”Vem då?” Frågade jag och kunde inte undgå att känna en ilande känsla i ryggraden. Hade hon sett Jake?
”Han på bussen, som du pratade med. Du gillar inte han va?” Frågade Caroline.
Jag ryckte åt mig väskan, och gick.
”Hallå?” Ropade Caroline förvånat.
Jag gick den långa vägen mot centrumet. Det började bli kyligt och jag drog till mig den vita koftan närmare kroppen.
”Hej, Anton.” Hörde jag mig själv säga.
Anton stod lutad mot en stenvägg, mittemot Kattis kattiga kläder, som bara bestod av kattmat, kattsängar, katthalsband och allt som man kunde ha för att skämma bort sin katt.
”Hej.” Sa han förvånat och ryckte till.
Jag stannade framför han, och han kollade osäkert på mig. Han undrade nog varför jag stod framför honom som ett fån. En riktigt stor idiot.
Han gnuggade nervöst sin handflata mot sina mörkblåa slitna jeans.
”Vad gör du här?” Frågade jag och försökte låta så intresserad som möjligt.
”Öh… jag väntar på Andrew. Han är och hyr film, sen ska vi dra till Oscar.”
Jag nickade. Oscar.
”Vad gör du här då?”
”Jag… vet inte.” Mumlade jag.
Han flinade.
”Vet inte? Varför var inte du i skolan idag?”
Jag ryckte på axlarna. Jag ville inte berätta sanningen.
”Vill du hänga på till Oscar? Dom har nog inget emot det.”
Jag tänkte säga nej, men hörde mig själv säga ja.

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.8)

Clasine - 5 jan 08 - 15:52- Betyg: