dagen mamma försvan för alltid...del 2 |
Men så kom den dagen då jag skulle börja skolan igen efter sommarlovet.
Jag mins så väl början på den dagen som skulle komma å bli en mardröm som ja skulle få äter leva hela mitt liv. Men jag ska berätta vad som hände i alla fall. Min kusin Amelie som e vuxen ville följa med mig till skolan den dagen. Å de ville jag nog också. Men när vi hade kommit till skolan så betedde sig mina klass kamrater underligt mot mig. Jag mins så väl att dom undvek mig den första rasten. Men sedan när det ringde in ock vi hade kommit in i klassrummet så stod våran fröken längst fram i klassummet och hälsade oss välkomna tillbaka efter sommar lovet. Och sedan en stund efter det satte hon sig i stolen framför oss alla och började sin ”berättelse”.
- Nu på lovet har det hänt en väldigt tråkig sak. sa hon.
- Som många av er kanske redan vet så har Natalie´s mamma dött på lovet .fortsatte hon
Under tiden hon prata satt ja och försökte att inte gråta. Det var väldigt svårt att låta bli efter som nästan hela klassen tittade på mig. Medans jag satt där och kämpade för att inte gråta funderade jag på varför hon inte hade frågat mig innan om ifall jag äns ville vara med inne i klassrimmet. Och varför hon bara förklarede på just det sättet hon gjorde!?.
Men sedan fortsatte hon.
- Jag vet inte om Natalie vill att ni pratar om det eller att ni ställer frågor till henne. Men hon kommer nog att berätta för oss när hon är redo för att svara på våra frågor. Sa hon som att hon visste allt.
Men jag vågade inte sega emot henne. Ock jag vågade häller inte fråga henne varför hon inte hade frågat mig innan!.
Men dagen gick ock nästan alla utom mina bästa vänner undvek mig. Alla såg ut att vara rädda för att jag skulle ramla ihop i en hög på golvet ock börja gråta. Till och med mina bästa vänner såg rädda ut. Men jag låsades som ingenting. Jag kunde inte göra mycket mera .Så var det den första dagen. Och så fortsatte det ett tag ,fast det har aldrig riktigt fösvunnit .Det är fortfarande många personer som undviker att nämna mamma i mon närvaro. Men jag har igentiligen inga problem med det, igentligen tvärt om ,ifall jag får nya vänner så är det nästan det första jag berättar om mig. För jag tänker så att om dom undviker mig pgr av att min mamma har dött så är det inga riktiga vänner.. Men det finns också många som har många frågor att ställa och det käns skönt att det är så. Det är en låttnad att svara på frågor även om dom är ganska dumma ibland! Läraren jag hade den färsta dagen har jag inte pratat med om att jag blev besviken när hon inte ens pratade med mig innan hon berättade för klassen men nu förstår jag att hon var nog lika nervös som jag var. Hon visste inte vad hon skulle säga eller hur hon skulle prata med mig. Men det som retar mig mäst ar att varken jag eller min lilla syster blev erbjudna nån slags hjälp i skolan. Varken med skolarbetet eller om vi ville ha någon att prata med i skolan som en psykolog elle kurator elle nått liknande
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | CHICO - 19 dec 07 - 23:22- Betyg:  | jag kommer ihåg första skoldagen när mina föräldrar dog,
läraren ja hade när pappa dog gjorde exakt lika dant hon
frågade inte, så när mamma dog så bad ja den läraren ja
hade då att gå ut ur klassrummet, så ställde ja mej sj
där framme o berättade, o svara på frågorna..de va redan dan effter oxå..
vet hur de känns, hör av dej om du vill snacka
take care<3 |
|
|
|
