Jag vet att ja skulle ha gjort någonting. Men ja kunde inte. Ja var helt hjälplös.” Det var så ja oftast tänkte dom åren efter mammas död .Men ja kunde inte begripa va som hände den morgonen.
Nu ska ja berätta om vad jag fick gå igenom dom här åren som har gåt.
Men först ska ja berätta om morgonen på sjukhuset när mamma dog.
Jag och min familj hade övernattat på sjukhuset för vi visste då att mamma skulle dö. De hade hon berättat ett par dagar innan. De va ganska tidigt på
Morgonen tror jag. Klockan kan nog ha varit runt halv åtta så där. Jag
Låg och sov i sängen som ja fått låna. Men det var bara jag som vaknade. Jag vet fortfarande inte vad som kunnat väcka mig. Men ja har inbillat mig att det var mamma. Men det kan de inte häller ha varit. För hon hade varit så dålig att hon inte kunnat andas av egen kraft. Så hon hade legat i sången i flera dagar. Men de kan ha varit hennes själ eller något liknade.
Men ja vaknade i alla fall. Och jag låg nog bara vaken i kanske tio minuter eller möjligen en kvart. Sedan kom det en sjuksyster in i vårat rum och berätta att mamma ”höll på att dö”. Jag fick följa med mina syskon och sätta mig på stolar utanför mammas rum. Efter ett litet tag kom våran morbror ut och sa att ”mamma hade slutat andas”. Jag mins inte vad som hände efter det men ja tror ja grät i flere timmar tills pappa fråga om jag ville se mamma en sista gång. Men jag tvekade men efter ett tag ville ja följa med pappa in i mammas rum. Hon låg där på den vit bäddade sängen och såg faktist väldigt frid full ut. Jag förstår om ni undrar hur en död människa kan se frid full ut. Men mamma gjorde det i alla fall. Dom hade ställt ett brinade ljus och lagt en bibel på hennes säng bord. Ock hon hade knutna händer som vilade på magen. Dom hade plaserat en liten blom buket emellan händerna.
Jag mins att ja grät väldigt tyst när jag fick se henne. Hon såg så besynerlig ut. Nästan allt blod hade lagt sig i botten på den liv lösa kroppen. Så hon var nästan alldeles vit i ansiktet och på händerna. Pappa sa att jag skulle röra vid henne. Men jag vågade igentligen inte det. Men pappa sa att det inte var faligt och att det var ett bra sätt att komenisera med sin sorg. Så jag rörde vid henne. Inte mycket men lite på handen. Sen mins jag knapt att vi åkte hem. Och jag mins häller knappt vad jag gjorde dom närmaste dagarna. Jag bara levde. Inte som förut men i en slgs dimma som gjorde att ja gjorde helt vardagliga saker som att äta sova och prata .Men sorgen fanns alltid där. Och jag visste att den alltid skulle finnas där.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
CHICO - 19 dec 07 - 23:15- Betyg:  |
jag vet hur det känns, har förlorat båda mina föräldrar när ja va liten(e väl inte så stor nu hellermen)
finns här om du vill snacka, kanske inte bara problem utan allt möjligt.
take care<3 |
| sambatjejen - 19 dec 07 - 14:22 |
| vrf tycker du att den är overklig?? |
| wow_93_ - 18 dec 07 - 23:25 |
| den är nt sann visst?, overklig är den sry, |
| Qwjag - 18 dec 07 - 23:15 |
| sorgligt:/ |
