drömmen som dog |
Jag hörde hur telefonen ringde, jag skyndade mig att svara och hörde din glada röst i andra änden av telefonen. Vi satt flera timmar som vi alltid gör, vi pratade om minnen och sånt som vi har gjort och upplevt. Du berättade hur det var på din nya skola och jag berättade samma gamla saker, inge nytt, kanske någon som hade sagt nått skämt, eller något annat kul som jag och mina kompisar hade skrattat åt. Vi satt länge och pratade ända tills mina föräldrar drog ur telefonjacket. Nästa dag sov jag över typ tjugo minuter. Inte så mycket, men det blev stressigt ändå. När jag var klar skyndade jag ut till bussen och jag kom precis i tid, som jag brukar göra om jag inte missar den. Jag viste inte att just den här dagen skulle förändra mitt liv. Jag mötte mina kompisar som vanligt vi skåpen, jag var lite deppig men blev snart på andra tankar, jag blev mitt glada jag igen. Dagen fortsatte ända till den sista lektionen. Jag gick som vanligt till bussen och stod där helt själv, liksom osynlig. Vist var det många andra om kring mig men ingen som såg mig, eller det är klart dom såg mig, men bara utsidan. Ingen såg vad som egentligen fanns där inne. Jag bara väntade på att få komma hem och ringa till dig, jag såg den vanliga, gamla vägen som bussen jämt åkte. Jag såg den lilla ön och det stora växthuset innan jag kom tillräckligt nära för att se bondgårdarna och häst hagarna. Jag klev av bussen och började gå upp mot huset och tillslut låste jag upp dörren, min katt kom genast och mötte mig vid dörröppningen. Jag kokade nudlar innan jag ringde till dig.
Jag skulle ringa och berätta att jag skulle få vara med dig hela helgen, vilket inte var så vanligt. Eftersom att vi inte brukar få träffas så ofta på grund av våra föräldrar, jag vet inte riktigt vad dom har för anledning, men jag orkade inte längre bry mig. Vi skulle ju få träffs nu och det var det ända viktiga. Jag ringde och ringde men det var upptaget, jag svor lite för mig själv, innan jag försökte igen, det var fortfarande upptaget. Mina föräldrar kom hem nu och jag viste att vi inte skulle få prata nå länge. När vi satt och åt middag så sa jag till dom att jag inte hade pratat med dig nått, men dom trodde mig inte, efter en timmes tjat så fick jag fortfarande inte ringa, Jag fattade inte varför, vi hade ju inte pratat någonting. Vi började bråka om det vanliga, mitt dåliga humör, om dig, och ifall jag mådde dåligt, men jag viste att det inte var någon ide att börja prata om det. För det skulle bara bli värre än vad det redan var. Jag gick och la mig tidigt och grinade mig till sömns. Nästa dag var precis som vanligt, samma gamla vanliga, morgon, lektioner, lunch, lektioner, när jag kom hem den här dagen hade jag ont i huvudet, så jag tog en huvudverkstablett, sedan lyfte jag luren och ringde. Det gick många signaler, och när jag precis skulle lägga på så hörde jag hur någon svarade, men det var inte din glada röst i luren. Det ända jag hörde din pappas snörvlande, efter ett tag berättade han om en olycka, och att du hade omkommit natten till idag, jag släppte luren med en duns i golvet. Jag stod helt tyst, helt tom. Det var som om luften for ur mig. Jag stod där och kollade ut genom fönstret och tårarna forsade ner som floder för kinderna, sedan sprang jag ut, jag la mig i den första bästa snödriva.
Jag kände att jag fortfarande var alldeles varm fast än jag låg i den kalla snö drivan. Tillslut slöt jag mina ögon, min sista tanke var att om du var död så ville jag inte heller leva. Och så förblev det jag vaknade aldrig, jag klev aldrig upp ur snödrivan jag hade lagt mig i. Jag var alltid den där lilla flickan som kände tårarna mot kinderna även fast att jag växte. Alla trodde att det var bra nu, nu när det gått flera år. Men jag viste att jag var död, jag låg i snödrivan fortfarande och frös, snart skulle jag gå över till andra sidan, det gällde bara att hålla ut, dom sista åren.
|
|
|
|
