sjömannen i karlavagnen |
Sjömannen ligger mellan vita lakan övergiven av havet och väntar på döden. Han tänker på alla resor och saker han sett, saker han gjort. Hans förut solbrända ansikte har nu samma färg som det stora vita skägget, det skägget som jag alltid älskat. Nu ser det mest ut som torkad mossa, tänker på jul.
Fast det inte är mycket kvar av honom nere i sängen kan jag bara le när jag ser honom, bara känna glädje. Så har det alltid varit. Han har varit mitt ljus och jag hans. Han brukade säga att jag var hans fyr, jag ska fortsätta att lysa för honom. Lysa för min morfar.
Han brukade peka ut karlavagnen åt mig när jag inte kunde sova och nu ska han lysa där. Jag ska berätta om karlavagnen och om morfar för mina kommande fyrer och försöka bli deras ljus som skiner och värmer lika starkt som morfar gjorde.
När de en dag står där och tittar ner på mig kommer jag att ställa mig bredvid honom. De kommer att se på oss tillsammans, se på karlavagnen. Precis som du och jag gjorde morfar, vi var så jävla vackra.
|
|
|
|
