Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

En sån där dag då alla glor,

Jag känner mig så där konstig, kantig, annorlunda, ja du vet som när man precis har klippt sig eller gjort någon annan förändring och det känns som om alla kollar, på dig. Så känns det nu, alla glor. Eller är det bara jag som får för mig? Jag brukar nämligen få för mig saker, lura mig själv liksom. Det måste vara skadligt i längden, ja, jag menar ständigt blåst av sig själv.

Men idag känns det verkligen som om alla glor, gubben i bilen, tjejen på cykeln, tanten med hunden ja till och med killen med hockeyklubban, inte kan jag inbilla mig? Nu är det ju så tydligt, dom verkligen glor, på mig, varför? Det får jag väl aldrig veta tänker jag för mig själv när jag går in i hissen och till min förvåning och en smula glädje upptäcker att kjolen fastnat i strumpbyxkanten, igen! Hur kan det hända samma människa två gånger, ok förra gången var ju inte igår direkt utan när jag var sju och vi skulle ha teaterföreställning för allas familjer, inte då heller sa någon till mig innan jag gick upp på scenen, alla bara glodde, tills fröken tillslut kom ut och rättade till den, snacka om pinsamt. Och nu hade jag gjort det igen, gått genom halva stan, och jag hade faktiskt tyckt att det var ganska så pinsamt om det inte vore för att jag fick en anledning till varför alla glodde. Så hur konstigt det än kan låta så känner jag mig både lättat, glad och hoppfull, och lite generad såklart.

Hissen stannar ryckigt, jag vaknar till från min dagdrömmande hissåktur.
Framme på min våning, den tredje.
Vid min dörr, men va fan! Nu har brevbäraren bytt ut min ”ingen reklam tack” skylt igen. Kan man inte få ha något lite originellt nuförtiden?
Det är den fjärde skylten som jag satt upp, jag vill inte ha någon tråkig lam liten svart remsa precis över brevnedkastet, jag tycker om mina egna skyltar, så att man kan se att här bor en person med lite humor. Det borde väl förgylla en brevbärares vardag? Och den här gången fick den ju faktiskt sitta uppe i mer än två veckor, så någon måste ha gillat den. Men jag får väl hitta på något nytt och roligt att sätta upp, någon gång borde dom ju ge upp. Eller?

Blir våldsamt välkomnad hem av min inte så lilla schäfer, men han menar bara väl, han blir ju så glad, många vift på svansen, många pussar och många hopp, men jag gillar det. Snacka om att känna sig älskad och efterlängtad, vill inte bli välkomnad av någon annan. Han är den ultimata vännen, den bästa.
Sätter på kopplet på King och kollar en extra gång i spegeln så att inte kjolen fastnat igen, för säkerhets skull. Man vet aldrig, kan det hända två gånger så varför inte tre? Med min vanliga tur så vore det konstigt om det aldrig hände igen.








King går som vanlig snällt in i hissen, han har väl inget val direkt, han vill ju inte gå i trapporna, är så gammal, ont i bakbenen. Han brukade hata att åka hiss, brukade vägra. Men jag tror nog att han gillar det nu. Han står alltid på exakt samma ställe, samma ställning och med öronen lite oroväckande nära hissdörren, spänd står han och kollar in på varje våning. Som alltid så rycker både jag och King till när hissen stannar. Den är så våldsam.

Det regnar, det gör inget. Det är bara lite dugg, lite snyft från våra gudar, inget brölgråt direkt. Man blir knappt blöt, bara så där lite lagom. Hur man nu kan vara lagom. Än så länge verkar det inte vara någon som glor, jo där kommer den där tanten igen, hon glor igen, men kanske inte på mig och kjolen utan troligtvis på grund av att min hund gör allt för att skrämma ihjäl hennes lilla tax genom att visa tänderna, resa ragg och gör allt gör att komma så nära som möjligt. Tanten är sur och säger

- Kan du gå över till andra sidan vägen! Jag gick här först.
- ( och vad kan jag svara förutom) Jag har ju i alla fall inte min kjol fast i strumpbyxkanten!

Genast börjar tanten kolla på sina inte alls kjolliknande byxor. Vet hon inte ens om hon har kjol eller byxor skrattar jag för mig själv och går vidare. King har tröttnat på att skälla på den gamla fula taxen, den var säkert lika sur som sin matte.

Det har slutat regna.

King skyndar sig så fort det går för att komma till en buske eller något liknande, han får för sig att han inte syns när han gömmer huvudet bland alla löv när han bajsar, ”om inte jag ser dom ser inte dom mig”. Jag fortsätter att låta honom tro det, brukar kolla bort när han diskret kollar bakåt för att se att jag är kvar. Av hänsyn liksom. Fast det är jag som några sekunder senare får pocka upp den geggiga stinkbomben med en svart plast påse. Kan inte begära det av honom. Men visst vore det skönt, det jobbigaste är när telefonen ringer mitt i bajsplockandet och jag får ringa upp efter och förklara, - ledsen, jag kunde inte svara, var tvungen att plocka lite bajs.

King saknar nog kanske sommarstugan mer än vad jag gör, där får han vara helt lös, kan göra vad han vill. Inte för att det är så mycket nu senare år, men han har ju i alla fall chansen. Farmor ringde idag, hon var på landet. Kan till viss del förstå att hon har varit där hela sommaren istället för i lägenheten i stan, men på många sätt inte, jag får gåshud över hela kroppen när jag kommer i närheten och vill inget annat än att springa därifrån så fort kan. Jag pallar inte.

Vaknar av vana av ett ryck – har jag försovit mig? Men inser ganska snabbt att det är lördagsmorgon, skönt. Försöker somna om, går inte. King har märkt att jag är vaken, han kommer och kelar, han vill nog gå ut. Kollar på klockan, 09:34. Ok då det kan vara dags. Tar på mig glasögonen, orkar inte fiffla med linserna. Och ut vi går. Det är kallt. Precis vad jag behövde för att vakna till.
King är jätte pigg. Kanske är det någon som löper.
Han springer runt så mycket han orkar och kan i parken, ja han måste ju hålla sig inom åtta meters radien från mig hela tiden på grund av det svarta kopplet jag har valt att sätta fast honom med, som om jag har rätten att bestämma över en annan varelse, så blev det i alla fall.
Får dåligt samvete och bestämmer mig just i denna stund att idag ska King och jag åka till sommarstugan, så han får springa av sig lite och jag må lite illa.

Men nu kommer den där sura tanten igen, måste vi alltid gå ut samtidigt. Orkar inte säga nåt utan bara siktar mina ögonstrålar rakt in i hennes ögon och får henne att sluta glo, ha jag vann.

King och jag är i hissen igen. Känns som vi tillbringar mycket tid i den här hissen. Hur många gånger åker vi på en dag? Jag går ut med honom i fem gånger per dag, så han åker hiss tio gånger, och jag som går till affären, skolan, fiket, brorsan och kompisarna måste ju åka hiss typ femtio miljarder gånger per dag, eller nåt sånt. Nå ja jag vet att min uträkning inte är exakt, men cirka.

Förklarar för King att vi ska åka till landet, han blir skitglad. Han vet vad det betyder, hela hans liv har vi sagt

- ska vi åka till landet King?

Och vi hade alla verkat så där jätte glada och uppspelta så King inte hade något annat val än att också bli det. Under ett år bodde pappa med king där ute, pappa behövde komma ut i naturen lite, slippa alla grå betonghus, bilar, skrikande grannar och morgonstressen, King hade nog inget emot det. När jag tänker efter så är det nog den tiden som jag minns pappa som gladast och troligtvis King också.

King hoppar in där bak i bilen, han blir alltid lika glad när han får åka bil. Då kan han ju vara säker på att han får följa med.
Egentligen ganska så motvilligt och jobbigt så startar jag motorn och kör mot landet. Det tar cirka en halvtimma att åka dit, till kolmårdsskogen där det ligger. Där många av mina barndomsminnen finns.
Kör längs Bråviken, det är vackert. Ser bryggan den vi ibland åkte och badade vid, fan vad kallt det alltid var i detta vatten, inte skönt alls.

Nu svänger jag in på den min sagt lilla och guppiga stig som leder fram till stugan. Parkerar och släpper ut en överlycklig hund som genast ställer sig och kissar vid första bästa träd. Kan erkänna att det är svårt att inte bli glad när man ser honom, så glad, som en valp.
Går upp mot huset, det lilla huset. Oj klev rakt i en vattenpöl, fan också, dyngsura skor. King trampade också i den men verkar inte bry sig.
Huset ser så där idealiskt ut, ett sånt hus som verkligen poppar upp i huvudet när någon säger äkta svenskt sommarställe. Det är rött, vita knutar, en numera stor altan, eftersom att pappa byggde ut den, en liten veranda, med solenergilampor. Dom fungerade inget bra på hösten och vintern konstaterade pappa när han bodde här. Solen var aldrig framme länge nog för att dom skulle hinna laddas, typiskt att det är då man behöver dom mest då. Men vad är livet om inte jävligt.


Den gamla Opeln står kvar där vid sidan av huset, den som det först inte gick att backa med och sen när den blivit lagad bara gick att backa med, pappa brukade alltid skoja om att jag skulle få den när jag fyller tjugo. Tack.
Är det upp till mig att fixa bort den nu eller? Orkar inte.
King har sprungit bort en bit och helt plötsligt är jag ensam. Ensam på den enda plats som jag inte klarar av att vara ensam på. Jag ropar på King, han kommer direkt, nästan som om han förstår, men han hörde väl ångesten i min röst.

Stugan har alltid varit som ett extra hem för oss.
Pappa bodde här ute när hans fästmö dog i cancer i augusti förra året, men flyttade in till stan och till oss direkt efter. Som det känns nu så händer allt det jobbiga här, men om jag verkligen tänker efter så är helt klart det mesta fina och bra minnen, som en fristad, för mig och min pappa.

King har lagt sig under björken, den fina björken som har gett oss skön skugga
många år, räddaren i nöden dom här riktigt varma dagarna.

Nä nu vill jag åka hem, King har fått springa av sig lite och jag känner inte för att gå in i huset idag, det vore överkurs.
- King!! Åka bilen..

Kom just på mig själv med att jag pratar med King som med en bebis. Inte rätt men inte heller fel. På nåt sätt så är han min bebis nu, nu får jag ta hand om honom, och han är mitt allt. Tycker nog jag får klassa honom som min bebis då. Eller hur!

King kommer springande efter mig när jag sakta går mot bilen, känns som om jag lämnar pappa varje gång jag går härifrån, men det var inte jag som lämnade honom, han lämnade mig. Visserligen inte med egen vilja, men det är ett faktum. Och jag har ju planer på att komma tillbaka. Har han det tror du? Lämnar det huset som förr betydde barndom, sommar, glädje, bad, spring och midsommarkrans, men som nu mer känns som ett ödehus, där det är bäst att inte gå in. För vem vet vad som kan hända då.

King har somnat därbak i bilen, han brukar göra det på hemvägen, jag hör hur han drömmer, det är så gulligt. Blir varm i hjärtat.

Väl framme, måste väcka King, vilken sömntuta. Nu ska vi åka hiss igen, nämen vad roligt. Rycker som vanligt till när den våldsamt stannar på tredje våningen, tänkte på nåt annat.

Hittar ett jätte bra kort som jag skriver ”ingen reklam tack” på och sätter upp på min dörr samtidigt som jag med glädje drar bort den lilla remsan som brevbäraren trotsigt sätter dit.
Nu är klockan sovdags, känner att jag kommer somna direkt, utmattad.

Imorgon tänker jag inte fastna med kjolen i strumpbyxkanten.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
NeelyNelly - 3 feb 07 - 03:21- Betyg:
jättebra!!Liten glad berättelse...=)
NeelyNelly - 3 feb 07 - 03:21- Betyg:
jättebra!!Liten glad berättelse...=)

Skriven av
Liiz
31 jan 06 - 08:25
(Har blivit läst 179 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord