Avlägsen längtan |
Everything, it felt so right.
Unbreakable, like nothing could go wrong.
Now I can’t breath.
No, I can’t sleep.
I’m barley hanging on.
Sakta rinner en ensam tår ner för hennes kind. Det var länge sen sist men som alltid torkar hon snabbt bort den innan fler hinner lämna hennes ögon.
Hon kan inte förstå hur allt blev så fel. Hennes liv var nästintill perfekt och hon hade så mycket innan. Innan… innan djävulen kom och tog hennes liv ifrån henne. Genom att sakta driva bort alla hennes vänner med meningslösa och falska rykten, genom ta hennes egen underbara pojkvän i förvar och göra det till ett helvete för dem som inte lyssnade. Sådana människor som den här flickan som gick sin egen väg, sådana som den här flickan som sa ifrån, sådana som den här flickan som nu sitter på sin säng med den förut så vita nallen i sin famn och gråter. Förut var flickan fri, glad och hennes ögon tindrade av lust på livet. Nu sitter hon isolerad på sitt rum, hennes sista vän har för länge sedan vänt henne ryggen, ögonen är matta av allt hat hon sett och upplevt, allt på grund av den blonda, långa, blåögda, söta, snälla och underbara djävulen. Hon förstår inte hur någon kan se mer än hat och elakhet i djävulens ögon. Flickan sitter med ett blänkande blad i sin vita hand, undrar vad hon ska göra, vilka hon skulle lämna och om hon skulle komma till alla drömmars land? Hon hinner inte längre än tänka tanken innan hon börjar gråta och hulka häftigt.
”Nej, det går inte, det skulle vara ett svek mot alla jag älskar, eller i alla fall älskat, och det skulle vara ett svek mot mitt förflutna. Allt jag någonsin kämpat för, ska jag ge upp det nu? De andra kan väl inte få vinna över mig? Jag vet inte om jag vågar… ”
Tårarna stillar sig långsamt och hon börjar få kontroll över sig själv igen, men kroppen känns ändå som ett stort, tungt betongblock som hon knappt orkar lyfta.
”Hur länge ska det fortsätta? Det måste finnas ett slut på allt, även detta. Är det verkligen mig det är fel på?”
Hon klär sakta av sig och kryper under täcket och släcker lampan. Alarmklockan ställs på 06.45 så hon får tid att göra sig i ordning nästa morgon och inte kommer försent till skolan. Huvudet dunkar och hennes ögon känns väldigt trötta. En tanke går snabbt igenom hennes huvud innan hon somnar;
”Hur länge kommer jag att orka?”
Hon drömmer om en plats dit ingen når, där hon kan gömma sig för allt ont. Där fåglarna bara, och endast, sjunger för hennes skull, där det doftar ljuvlig lavendel och där ingen någonsin mer kan skada henne. Och det är dit hon är på väg nu, det är dit hon ska rymma ifrån denna hemska grymma värld, hon inser att det är till denna plats hon måste bege sig. Det är dit hon måste åka, innan det är försent, innan någon hindrar henne. Hon måste finna mod till att göra något drastiskt, det måste hända något nu! Något hon egentligen inte vågar.
Det finaste en människa fått var livet.
Visst var det så, men det var också det bästa någon kunde ta ifrån henne.
Nu vilar denna söta flicka ensam för ingen människa vill komma ihåg hennes öde, det öde som var lämnat åt slumpen på grund av att det inte fanns någon som ville se hur hon blev behandlad och ingen som ville veta. Alla blundade för sanningen.
Dagar går och även en del veckor, men en kylig decemberdag går någon fram till hennes grav med en ros så röd, lägger den med kärlek i sitt hjärta på hennes grav och står en stund tyst för att sedan lämna flickan ensam igen. Den rosen låg länge fin och grann, men till slut vissnade även den, precis som allt annat, men våren därpå kom den tillbaka på samma plats i form av en liten rosenbuske. Ingen vet vem som la den röda rosen på graven, ingen vet heller längre vem den lilla flickan var, för allt är lagt till det förgångna och det ska så förbli.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | vattendroppe - 8 feb 06 - 00:07 | | Väldigt vacker å fin... | | Cilises - 29 jan 06 - 05:00 | | Ser du:) fin! | | anna_mellan - 29 jan 06 - 03:43 | | Ojj.. Vilken bra! eller sorglig.. Sanning hela altet | Lady_in_jeans - 29 jan 06 - 01:12- Betyg:  | | Vacker. Jag grät nästan när jag läste den. |
|
|
|
