Älvorna |
Emmy lät sin hand smyga in i Hampus och Hampus tryckte den mjukt. Emmy kände en värme sprida sig i kroppen. Åh, hon hade aldrig varit ihop med en så fin kille! Det här hade nog varit hennes mest lyckade dejt någonsin, och ändå hade de bara gått på bio.
När de var framme vid skogsstigen så pekade Hampus inåt skogen.
– Har du sett, viskade han. Älvdans…
Emmy tittade. Och där låg dimman, tunn och fin ovanför marken.
– Varför heter det älvdans egentligen? Frågade hon, mest för sig själv.
– Ja men, kan du inte se älvorna, skrattade Hampus.
Emmy skrattade också och tittade in mot skogen igen. Och då såg hon dem! Inte tydligt, men som diffusa skuggor inne bland träden. Och de rörde sig, dansade mellan träden, hoppade och skuttade. Och de viskade något till henne…
– Kom, kom och dansa med oss! sa de. Kom, kom!
– Hampus, jag vill hem, sa Emmy med darr på stämman.
– Emmy, det här har säkert en naturlig förklaring, det…
Då skrattade älvorna högt och Emmy och Hampus sprang hals över huvud. Bort, bort från stigen! Bort från älvorna!
Plötsligt halkade Emmy, men hon kände inte dunsen. Hon bara föll och föll…
Emmy vaknade av väckarklockan nästa morgon. Hon bannade sig själv för att hon inte hade stängt av den och sträckte ut handen för att göra det.
När hon hade gjort det kom plötsligt allt forsande som en flod. Efter bion, vid skogen… Älvorna! Kallsvettig satte hon sig upp i sängen. Det kunde ju inte vara sant. Men det var så verkligt, det kändes inte som en dröm. Och om det hade varit det så skulle hon väl ha kommit ihåg hur hon kom hem? Ja just det, hur hade hon kommit hem egentligen?
Långsamt reste hon sig upp. Hon var tvungen att känna efter att det här var verkligt. Hon tog på väggarna och satte av och på lamporna ett par gånger. Det verkade verkligt.
Med stöd av trappräcket gick hon ner för trappan och ner till köket. Där stod hennes mamma och dukade fram frukost.
– Hej mamma! Sa Emmy tveksamt. Hennes mamma vände sig om
– Åh, gumman! sa hon och kramade Emmy. Jag var så orolig, Hampus kom hit med dig och mumlade något om skogen och älvdans och sedan svimmade han! Vad hände?
– Jag vet inte… Men ringde ni Hampus föräldrar? sa Emmy för att undvika ämnet.
– Ja, han är hemma nu. Men vad hände?
– Mamma, jag… Jag har ingen aning. Men jag… Jag kan ringa Hampus och fråga om han minns. Emmy skyndade sig iväg till telefonen och slog numret hem till Hampus. Det var han som svarade.
– Du såg dem också! sa Emmy utan att hälsa. Snälla, säg att du också såg dem!
– Älvorna, ja, svarade Hampus lågmält. Men Emmy, det måste ha en naturlig förklaring, det måste ha varit så att vi var trötta… Eller något med träden och skuggorna, att det nästan såg ut som älvor, när jag sa att det var älvdans… Vi kanske åt mögliga popcorn eller något?
– Jo, men…
– Emmy, vi glömmer det. Människor inbillar sig saker, det har alltid varit så. Let’s get over it, okej?
– Okej…
Dagarna gick. Emmy gick i skolan, träffade kompisar och försökte bete sig som vanligt. Men hon kunde inte glömma älvorna. Så en kväll gick hon ut i skogen. Hon var bara tvungen att kolla, hon lovade sig själv att om hon inte såg något så skulle hon försöka glömma det och gå vidare.
Hon satte sig på en sten och tittade sig omkring. Och där var den, den tunna slöjan av dimma ovanför marken. Och där var älvorna… Emmy kände sig märkligt lugn där hon satt och betraktade dem.
Så hörde hon rösterna igen:
– Kom, kom och dansa… Dansa med oss…
Och Emmy reste sig upp och gick framåt. En hand sträcktes ut och hon tog den. Sedan började hon dansa. Dansade med älvorna, och det kändes märkligt nog riktigt bra.
Morgonen därpå kände hon att hon låg på något hårt. Hon satte sig upp och märkte att det var kolmörkt runt omkring henne. Hon suckade. Hon hade förstås inbillat sig igen och somnat i skogen.
Då hörde hon skratt.
– Hon är vaken nu, sa en röst.
– Vilka är ni? Frågade Emmy skärrat. Var är jag?
– Vi är älvorna, sa samma röst. Och du är i vårt bo i underjorden. Vi vill att du ska bli en av oss.
– Nej, viskade Emmy. Nej, låt mig gå.
– Prova. Det är kul att vara älva. Du kan när du vill gå ur prenumerationen.
Alla de andra älvorna fnittrade högt. Den första älvan sträckte ut sin hand. Emmy tog den tveksamt och reste sig upp.
Då kände hon hur hon förändrades! Hon blev mindre, nättare… Något tryckte under hennes tröja, på ryggen.
– Det är dina vingar, viskade älvan. Inte så användbara, men snygga.
Älvorna fnittrade igen. Emmy också. Hon fnittrade och dansade runt i rummet.
– Nu är jag älva, log hon.
– Ja, sa de andra i kör. Det är du.
Där hemma gick de full skallgång på Emmy, men ingen hittade henne.
En kväll när Hampus var ute och gick och sorgset tänkte på Emmy, så gick han förbi skogen. Det var älvdans den kvällen. Och när Hampus tittade noga, så såg han Emmy som dansade därute bland de andra älvorna. Och hon sa:
– Var inte rädd, Hampus. Jag har det bra här. Hälsa på mig ibland.
Och sedan försvann dimman sakta…
Emmy lät sin hand smyga in i Hampus och Hampus tryckte den mjukt. Emmy kände en värme sprida sig i kroppen. Åh, hon hade aldrig varit ihop med en så fin kille! Det här hade nog varit hennes mest lyckade dejt någonsin, och ändå hade de bara gått på bio.
När de var framme vid skogsstigen så pekade Hampus inåt skogen.
– Har du sett, viskade han. Älvdans…
Emmy tittade. Och där låg dimman, tunn och fin ovanför marken.
– Varför heter det älvdans egentligen? Frågade hon, mest för sig själv.
– Ja men, kan du inte se älvorna, skrattade Hampus.
Emmy skrattade också och tittade in mot skogen igen. Och då såg hon dem! Inte tydligt, men som diffusa skuggor inne bland träden. Och de rörde sig, dansade mellan träden, hoppade och skuttade. Och de viskade något till henne…
– Kom, kom och dansa med oss! sa de. Kom, kom!
– Hampus, jag vill hem, sa Emmy med darr på stämman.
– Emmy, det här har säkert en naturlig förklaring, det…
Då skrattade älvorna högt och Emmy och Hampus sprang hals över huvud. Bort, bort från stigen! Bort från älvorna!
Plötsligt halkade Emmy, men hon kände inte dunsen. Hon bara föll och föll…
Emmy vaknade av väckarklockan nästa morgon. Hon bannade sig själv för att hon inte hade stängt av den och sträckte ut handen för att göra det.
När hon hade gjort det kom plötsligt allt forsande som en flod. Efter bion, vid skogen… Älvorna! Kallsvettig satte hon sig upp i sängen. Det kunde ju inte vara sant. Men det var så verkligt, det kändes inte som en dröm. Och om det hade varit det så skulle hon väl ha kommit ihåg hur hon kom hem? Ja just det, hur hade hon kommit hem egentligen?
Långsamt reste hon sig upp. Hon var tvungen att känna efter att det här var verkligt. Hon tog på väggarna och satte av och på lamporna ett par gånger. Det verkade verkligt.
Med stöd av trappräcket gick hon ner för trappan och ner till köket. Där stod hennes mamma och dukade fram frukost.
– Hej mamma! Sa Emmy tveksamt. Hennes mamma vände sig om
– Åh, gumman! sa hon och kramade Emmy. Jag var så orolig, Hampus kom hit med dig och mumlade något om skogen och älvdans och sedan svimmade han! Vad hände?
– Jag vet inte… Men ringde ni Hampus föräldrar? sa Emmy för att undvika ämnet.
– Ja, han är hemma nu. Men vad hände?
– Mamma, jag… Jag har ingen aning. Men jag… Jag kan ringa Hampus och fråga om han minns. Emmy skyndade sig iväg till telefonen och slog numret hem till Hampus. Det var han som svarade.
– Du såg dem också! sa Emmy utan att hälsa. Snälla, säg att du också såg dem!
– Älvorna, ja, svarade Hampus lågmält. Men Emmy, det måste ha en naturlig förklaring, det måste ha varit så att vi var trötta… Eller något med träden och skuggorna, att det nästan såg ut som älvor, när jag sa att det var älvdans… Vi kanske åt mögliga popcorn eller något?
– Jo, men…
– Emmy, vi glömmer det. Människor inbillar sig saker, det har alltid varit så. Let’s get over it, okej?
– Okej…
Dagarna gick. Emmy gick i skolan, träffade kompisar och försökte bete sig som vanligt. Men hon kunde inte glömma älvorna. Så en kväll gick hon ut i skogen. Hon var bara tvungen att kolla, hon lovade sig själv att om hon inte såg något så skulle hon försöka glömma det och gå vidare.
Hon satte sig på en sten och tittade sig omkring. Och där var den, den tunna slöjan av dimma ovanför marken. Och där var älvorna… Emmy kände sig märkligt lugn där hon satt och betraktade dem.
Så hörde hon rösterna igen:
– Kom, kom och dansa… Dansa med oss…
Och Emmy reste sig upp och gick framåt. En hand sträcktes ut och hon tog den. Sedan började hon dansa. Dansade med älvorna, och det kändes märkligt nog riktigt bra.
Morgonen därpå kände hon att hon låg på något hårt. Hon satte sig upp och märkte att det var kolmörkt runt omkring henne. Hon suckade. Hon hade förstås inbillat sig igen och somnat i skogen.
Då hörde hon skratt.
– Hon är vaken nu, sa en röst.
– Vilka är ni? Frågade Emmy skärrat. Var är jag?
– Vi är älvorna, sa samma röst. Och du är i vårt bo i underjorden. Vi vill att du ska bli en av oss.
– Nej, viskade Emmy. Nej, låt mig gå.
– Prova. Det är kul att vara älva. Du kan när du vill gå ur prenumerationen.
Alla de andra älvorna fnittrade högt. Den första älvan sträckte ut sin hand. Emmy tog den tveksamt och reste sig upp.
Då kände hon hur hon förändrades! Hon blev mindre, nättare… Något tryckte under hennes tröja, på ryggen.
– Det är dina vingar, viskade älvan. Inte så användbara, men snygga.
Älvorna fnittrade igen. Emmy också. Hon fnittrade och dansade runt i rummet.
– Nu är jag älva, log hon.
– Ja, sa de andra i kör. Det är du.
Där hemma gick de full skallgång på Emmy, men ingen hittade henne.
En kväll när Hampus var ute och gick och sorgset tänkte på Emmy, så gick han förbi skogen. Det var älvdans den kvällen. Och när Hampus tittade noga, så såg han Emmy som dansade därute bland de andra älvorna. Och hon sa:
– Var inte rädd, Hampus. Jag har det bra här. Hälsa på mig ibland.
Och sedan försvann dimman sakta…
By: chibigoth
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | NeelyNelly - 3 feb 07 - 02:49- Betyg:  | | jättebra!!men jag håller med vattendroppe,det var liiite svårt att läsa när det var siffror ivägen...annars jättebra!!!=) | | vattendroppe - 5 feb 06 - 10:46 | deb var bra, men jag fattar inte alla desa siffror å varför
kom berätellsen 2 gången?:S | | Nattis_ - 29 jan 06 - 22:23 | | den var bra :) | | Lady_in_jeans - 29 jan 06 - 01:05 | | Bra, man dras med i storyn. |
|
|
|
