Drömmar om svarten. |
Jag hade turen att träffa dig, sitta på din rygg, vara din vän.
Jag hade oturen att förlora dig Svarten.
- Nej ni får inte, han är min bästa vän!
Hans hovar fäktar vilt medan de leder honom mot transporten.
Efter ett par piskrapp ger han med sig och kliver klumpigt in.
- Neej! Var snälla! Snälla behandla honom väl.
Transporten försvinner ut synhåll och jag hör hans låga gnäggning susa genom vinden.
Tårarna rinner och när min kille kommer för att trösta mig blir allt bara värre.
- Låt mig va! Du vet inte hur det är!
Jag fäktar mig loss ur hans grepp och springer mot stallet.
Fram mot kvällen så sitter jag i hans box, i hans tomma box med gråten i halsen.
Min vän, är borta men jag tänker inte ge upp.
Jag springer genom den kalla kvällen i hopp om att hitta stallet där Svarten står.
När jag ser ett stort hus med ett stall bredvid hoppas jag det är där så jag går tveksamt dit.
Jag knackar på och en mycket liten man öppnar porten.
- Svarten står i stallet! säger han och stänger dörren igen.
Jag vänder men stannar sen och tittar länge på porten.
"Hur kunde han veta?" tanken slår mig och jag går mot stallet.
När jag kommer dit öppnar jag tveksamt porten. I ett hörn en bit bort står han...
Svarten. Min vän.
Jag springer in utan att tänka mig för och kramar hans hals.
Hans smäckra svarta hals.
- Jag är här nu! Svarten!
Han gnäggar lågt och viker in benen, lägger sig bredvid mig. Jag lägger mitt huvud på hans hals och somnar.
|
|
|
|
