Kvinnor är som jord. |
Hon, lugn och sansad, pålitlig. Gör inga dumheter, aldrig sagt ett ont, hennes innersta tankar är en annan sak. Hon har aldrig haft chansen att såra någon, hon har aldrig velat göra det. Kompispriset fick hon i ettan tvåan och trean, där var det. Sen började de välja den nsyggaste och populäraste. Hon sårades ändå inte, hon förstod dem. Hon vill ju inte vara fräck och vinna alltid, alla måste ju få vinna, alla ska ju ha en chans, så hon förstod att de inte ville rösta på henne, fastän hon var en god vän.
Då hon blev 12 trodde hon att hon mötte sin livskärlek, men det visade sig vara en lögn, lika full med vitlök som alla de andra hon hade mött på sin väg. Hennes föräldrar skilde sig, hennes bror gick på heroin, vin och bensin. Syster var stämplad hora, och de ända hon fick höra var hur mycket hon kostar för en natt. Mamman var nere, okända piller var ända som höll henne uppe. Pappan var en lögnare, han var den största vitlöken. Han söp, mera än vanligen, mera än förut. Men hon älskade dem alla ändå.
Själv visste hon inte vad hon var, hon kunde ha kunnat vara vad som helst, populär, nörd vad som helst. Men hon var bara ingen, hon fanns int. Hennes existens var samma sak som noll, ingenting. Dagarna klarade hon av med drömmar. Hon mådde egentligen inte dåligt, men inte bra heller, hon mådde ingenting, för då ens existens är likamed noll, så är man faktiskt noll. Kanske var hon slutkörd.
Till sist ordnade sig allting någorlunda, efter högstadiet träffade hon en pojke igen.
Då var hon vanlig, då fanns hon. Men det behöver inte betyda att man märkte henne, hon bara fanns. Hon trodde på allting det där onödiga som alla tror på, horoskop, så ofta som möjligt läste hon den, och ofta gick hon och plockade blommor, och så blomma efter blomma plockade hon bort alla blad "Älskar, älskar inte, älskar, älskar inte." Tills alla blommor var nakna, som nyfödda barn, och om hon hade fått fler än hälften av blommorna att sluta med "älskar" trodde hon att det inte var sant, för inget händer så som man spår det. Hon var också försiktig med att störa andar, hon hade läs tom för många fall där människor blev tokiga då de spelade spiritism och sånt. Fobier ägde hon, dock inte så allvarliga, panik kunde hon få när som helst, men aldrig utan orsak. Hon trodde på allt möjligt osm en vnalig kvinna tror på, för kvinnor är gjorda att tro på trams, så vi ska försöka få vårt liv bli bättre, och kanske lyckas ibland, men mest bara för att få oss själva att må bra. För att undvika katastrofer. Det här grundsakerna är viktigast, inte gå under stegar, spotta över axeln vid syn av svart katt gående över vägen (bara om ingen annan finns i närheten), harben ger lycka korsade fingrar så lovar du inget osv...
Men denna mannen hon träffade, trodde itne på nånting.
Han var tom på trams han var allvarlig, han var bara var. Han levde egentligen inte.
Men inga män lever, för män tror inte, män är allvarliga och trams är inget för dem.
|
|
|
|
