The Mare that Suffered [2] |
Solens str¨lar var brinnande varma, hettan låg tjockt i luften. Ett rop från en annan värld nådde det sovande stoets öron. Jack, som i hennes dröm, satt på hennes rygg och skrattade sitt klingande barnskratt, försvann. Hennes glans försvann. Hennes lycka försvann och på så sätt tog sorgen över igen. Ännu ett rp, denna gången mer tydligt, väckte stoet ur sina honungssöta drömmar. Hon öppnade de tunga ögonlocken och såg sig om där hon låg i den torkade leran. Hagens rostiga järnstängsel reste sig högt över henne, omslukade hennes skrangliga kropp. En man var påväg emot henne, samma man som dagen innan. En koppLing for upp i hennes hjärna, fly. Fly för livet, han hade henes största ovän i handen. Fly, och kom aldrig mer tillbaka! Men hon kunde inte fly. Hon kunde inte. Fick inte. Inte för människorna. Hon ställde sig upp på rangliga och darrande ben och såg bortåt mot mannen som med ett flin närmade sig henne, han verkade på bra humör denna dagen. Och det betydde inget bra. Sakta öppnade han grinden och smet in, som om han trodde att hon, världens spinkigaste och mest plågade häst skulle orka springa ut. Så fel de hade. De elaka varelserna som bara brydde sig om sigsjälva. Med piskan i handen gick mannen emot henne, hans blick speglades i hennes. De var så lika, deras ögon. Men de visade helt olika saker; hennes sorg, hans elakhet. Sakta drog han upp piskan i skyn och lät det falla i en fasansfull fart, lät den slämma till stoet rakt i ansiktet. Stoet reste sig på bakbenen och lät ett hest skri av smärta lämna hennes torra strupe. Varför just hon? Då den stora varelsen landade på marken igen hade mannen gått sin väg. Han hade bara kommit för att "leka" lite med henne. Sin vanliga elaka lek. Åh vad hon hatade den. Honom. Det. Piskan. Världen. Såret i hennes panna var djupt och stort, blodet forsade nerför hennes näsben och nerför mulen.. Ogonen skrek av smärta, men hennes strupe var nu utkämpad. Åh, vad hon hatade denna elaka värld..
|
|
|
|
