aggressivitet |
Jag vill så gärna .
Man tänker på dom destruktiva sakerna man säger till varandra hela tiden . Att man lärt sig älska och att man lärt sig att förstå hat. Man vill så gärna släppa ut allting ibland , alla dom sakerna man säger om människor som är en nära men ändå håller in för man vet att det kan skada eller förstöra dom som fortfarande är där. Lever hos dom. Men jag har själv upptäckt att jag är en sån där människa som vill så gärna säga allt jag känner . Öppna mig för dom jag älskar , egentligen . Men jag vill inte , för jag är så rädd att det kan skada. Varför ? varför ska det vara så svårt . Man lever och man dör , gör man det en eller två gånger vet jag inte men jag kan bara minnas att man föds med ett ansikte och dör med ett och samma en gång . Och som jag som aldrig riktigt förstått vad ren ilska är , känner mig sårbar när människor utnyttjar den känslan mot mig . Kanske därför jag aldrig visar det för någon , utom han . Han som jag haft en sån aggression på i alla dessa år . Jag vill verkligen inte utrycka mig så här men vad fasan ska man göra , man får bara mangling tillbaka mot sig när man gapar och skriker mot den mannen . Den mannen som kallas pappa . Jag tror det är den enda människan i hela mitt liv jag riktigt kunnat vara arg på ordentligt . Vi har tagit ut det på varann , och så en dag slutad e det. Och fastän jag bara känt kärlek och hat så plötsligt släpptes dom båda. Till någonting mitt i mellan . Kanske vara det misstro mot honom och mamma som gjorde att det inte gick att hålla på att vara aggressiv längre. Kanske vara det att man behövde tröst . efter ens mammas bortkomna undanflykter. Jag är ändå säker på , att ilska efter allting är en av dom känslor som får dig att förstå vad som innebär att mista eller godta någonting . Man ser alltid att folk är glada eller ledsna när man möter dom på gatan , att dom kanske har förlorat någon närgången eller att dom har vunnit på hästar. Men framför allt att dom just bland andra medkännande människor vågar ta av sig den där bärande masken man har på sig dagligen för att ingen ska se hur ilsken eller glad eller nedstämd man egentligen är . Jag hatar det ,. Att vara öppen med alla sorts problem måste man acceptera . Men folk i samhället tyger tyst om det när någon ska berätta hur dom känner . Man säger ” hon mår inte bra ” det är något fel igen . Inte undra på att man blir arg och nerstämd när ingen tar en på allvar. Och som jag har känt de kommande veckorna . Jag har känt mig totalt värdelös , just för att man har haft så mycket aggressioner mor sin pappa , som har fört med sig att jag inte kunnat vara bra i skolan på det jag vet att jag är bra på. Och tävlat med människor som står mig nära och känt att dom är mycket bättre än mig på dom sakerna jag vet att jag kan vara bra på. Nerstämd har jag gått och tänkt mycket på alla dom här aggressioner som har uppkommit hos mig och runt omkring mig . Tittar man bara på vännerna så finns dom där överallt. Man kan aldrig veta vad som är fel med att vara arg . Vad är det som driver en till en sådan uppgörelse ? Jag vill verkligen veta vad som egentligen driver en människa till aggressivitet . Vad kan vi egentligen göra åt att vi blir arga på varann , ser vi människor som utrycker det så blir vi rädda och ryggar tillbaka med okänsliga ryggar. Fasan , om man bara kunde se in i ens ögon och upptäcka varför det ska vara så svårt för mig att säga som det är till dig .
|
|
|
|
