En kort historia |
Om han som aldrig gav, om han som gav sig av. Om honom handlar den här historien.
På öppet vatten skrev Kaptenen ett brev, ett av alla de brev som aldrig nådde fram. Han skrev om sin rädsla för att fastna, om att förlora sin frihet och om sin kärlek till havet. Han skrev om hur havet älskade honom tillbaka, hur det omslöt hans skepp och smekte det med varliga vågor. Havet var hans trolovade, hans följeslagare. Brevet var menat att nå fastlandet, nå dem som väntade honom där. Men när Kaptenens fartyg kryssade in i hamn, låg brevet bortglömt i en byrålåda.
Hon tecknade med röda kritor, gav sin längtan liv. Ark efter ark fyllde hon med bilder som ingen riktigt förstod. Hon brydde sig inte, teckningarna var inte till dem, till de oförstående. De var till honom. Fadern. Om kvällarna blundade hon och hörde bränningarna, och de talade till henne - bad henne att följa med. Och hon gjorde sig till en droppe, en aldrig så liten droppe, och blev en del av det ofattbart stora havet. Sältan trängde in i hennes hud, när havet smekte henne till sömns.
Han steg i land i ett annat land. Hon växte upp. Havet var gemensamt, en bro och en barriär. Han glömde (gjorde han?), hon sökte och söker än.
Kort blev historien, och kanske handlar den om att försöka leva. Leva, när rotlösheten river och ingen vill förstå. Leva, när klipporna är vassa och vågorna har slutat slå.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | icy_tears - 28 jun 05 - 09:50- Betyg:  | | Jätte bra! Såå fint skrivet! | | fialotta - 16 jun 05 - 05:07- Betyg: | | grym! |
|
|
|
