Olyckligt/Omoget/Ologiskt ... kär... ? [2] |
Okeej slänger upp ett anndra kapitel här, men vill veta om någon tycker att jag ska fortsätta? Annars blir det nog ingen fortsättning...
Till förra kapitlet fick jag några snälla kommentarer som jag vart otroligt glad för, som jag blir för alla kommentarer! Så kommentera jättegärna!
Fan, tänker jag och känner genast hur det pirrar och gör ont i magen. Utan att tänka mig för råkar jag vända mig om mot bakdörren och gömmer ansiktet i mina händer samtidigt som jag börjar fnittra av ren nervositet. Jag slutar genast och vänder mig lugnt om samtidigt som jag ser att Marie är på väg mot dörren. Jag går med bestämda steg mot kvasten som ligger på stengolvet, för jag kommer ihåg vad Maries lärare sagt. Så att dom andra eleverna kommer in.
Marie låser upp dörren som man bara kan öppna inifrån och håller upp den. Jag är säker på att jag blev knallröd när Matt kollade på oss med förvånat uttryck. Jag böjer mig ner och lägger kvasten på golvet. När jag är nerböjd så tittar jag upp på Matt och ser hur solstrålar lyser upp han ljusblåa vackra ögon. Gud vad jag älskar hans ögon, tänker. Samtidigt så kommer jag ihåg att vi skulle heja. Jag och Marie hade lovat att vi skulle göra det idag. Nej, tänker jag, jag vågar inte. Den här chansen kommer inte igen men jag vågar helt enkelt inte… ändå hör jag min röst som helt stadigt och normalt säger ett glatt:
”Hej”, säger jag och blir själv förvånad över att höra min röst. Jag ställer mig upp på till synes normala ben men som jag tror kommer ge vika när som helst.
”Hej”, säger Marie som följer mitt exempel. Hon håller upp dörren så att Matt kan gå in.
Och till min och Maries förvånad (förfäran?) så går Matt in, eftersom jag och Marie står på varsin sida om dörren går han förbi båda, utan att säga nåt. När han försvunnit in genom dörren går jag och Marie med sakta, sakta steg ut. Vi båda flämtar till flera gånger av förvåning. Vi kan inte tro det. Vi stirrar bara oförstående på varandra. Vi sa hej. Det gjorde vi faktiskt. Men han svara inte! Han gick förbi, utan att varken säga tack för att Marie höll upp dörren eller heja tillbaka. Okej, jag vet att killar är killar, vi kan inte förvänta oss att dom ska tacka för nåt sånt som att man håller upp dörren, men om man säger hej så borde han åtminstone svara?! Jag menar, det är ju inte så mycket begärt.
”Ha-han s-s-vara inte!” stammar jag fram.
”Nej, och han sa inte tack heller!”
”Men guud va pinsamt!” stönar jag och håller armarna för mitt ansikte.
”Neej, och imorgon, då träffar vi honom i skolan?” säger Marie klagande.
”Åh.”
Vi sätter oss på en bänk där på skolgården där vi beklagar oss en stund.
”Men faan nu när han kommer ut så frågar vi varför han inte svara eller sa hej!”
”Nee”, säger jag. ”Men vi kan vänta och se när han kommer ut.”
”Nej, förresten”, säger Marie, ”jag vill inte se honom nu. Kom vi går.”
Lite motvilligt följde jag efter henne genom skolgården och vi gick hela vägen hem till mig och beklagade oss över vilken idiot han var som inte ens svarade.
”Vi måste berätta för dom andra”, sa Marie.
”Aa, håller med. Vi går hem till Lina och ser om hon kan vara med oss en stund.”
Lina bodde i samma område som jag, men man behöver som en speciell elektrisk nyckel för att komma in i varje trapphus, så vi var rädda att vi inte skulle kunna komma in. På vägen dit hann vi komma på varenda löjliga förklaring till varför han inte hade svarat, hur löjligt det än låter.
”Den där lilla killen, han kanske är hans lillebror?”
”Ja kanske det”, svarade jag.
”Lillbrorsan kanske är i en sån där löjlig rädd-för-tjej-baciller-åldern och skulle mobba Matt om han pratat med tjejer?” föreslog Marie.
”Eller…”, sa jag. ”Så har lillbrorsan sån där jättestor paranoja och blir rädd om Matt pratar med främlingar och tror att nåt hemskt ska hända om man pratar med dom?” föreslog jag och vi började skratta.
När vi väl kom fram till Linas port hann vi inte ens stå framför dörren förrän en asiatisk kille i 20-årsåldern kom ut. Jag sprang genast fram så att dörren inte skulle hinna stängas. Ingen av oss kom ihåg i vilken våning Lina bodde så vi gick upp till varje våning och kollade. Byggnaden hade sex våningar, och Lina bodde på femte, visade det sig. Vi plingade på och det var Linas mamma som öppnade.
”Tjena, flickor”, sa hon och släppte in oss.
”Lina”, ropade hon ut i hallen. ”Du har främmande!”
”Vah?” kunde vi höra hur Lina frågade förvånat, hon hade ju inte väntat sig oss.
”Öhm, kan du komma ut en stund?” frågar Marie och jag känner hur jag nervöst skruvar på mig när jag tänker på Matt.
”Jag vet inte”, säger Lina. ”Jag har karate snart. Om tjugo minuter.”
”Men en liten stund?”
”Mamma!” ropar Lina. ”Får jag gå ut en stund?”
”Nej, inte nu, vi ska ju snart åka!”
”Men en liten stund, vi träffas vid parkeringen.”
”Men fan va.. ohövlig!” sa Lina när vi berättade. Hon tyckte ju också om honom. Det var ju bara Marie som var kär i Findus. Fast Lina tyckte ju också om honom. Vad brukar man säga, gammal kärlek rostar aldrig…? Aja, hon hade ju vart ihop med honom förut, även om det bara var på dagis så hade dom ju pussats. Haha, va gulliga dom måste ha vart!
”Ja.. och imorgon måste vi träffa honom i skolan! Fattar du va pinsamt? Vi har gjort bort oss!” klagade jag.
”Naw, tycker synd om er!” sa Lina med medlidande. ”Men det är ju faktiskt han som har gjort bort sig som inte svara! Man är väl liite artigare?”
Så höll vi på tills Lina skulle gå, pratade om hur taskigt det var och vi kom nog på fler dumma ursäkter till varför han INTE KUNDE svara trots att han ville.
Vem går på det?
Sen började jag klaga och gnälla om att alla tjejer i plugget var så fina och fina och att han aldrig skulle tycka om nån av oss (lite taskigt mot dom andra?) . Så då för att muntra upp oss började vi göra en lite lista på vilka som vi var finare. Taskigt? Jag vet, men det muntrade upp oss lite i alla fall.
Nästa morgon så går jag med halva ansiktet gömt bakom min lugg (som egentligen är för lång för att kallas lugg och som jag alltid har på sidan så att den inte syns) och halva ansiktet gömt bakom min röd-vita palestinasjal. Jag vill bara försvinna men finner stöd i Marie och Lina, speciellt som Marie var med om precis samma sak då.
”Men asså, egentligen så har Lina rätt. Det är HAN som borde skämmas, inte vi. Vi var artiga och snälla och normala, jag menar är det onormalt att bara säga hej?”
”Nej, det är ju alldeles normalt”, säger Marie.
”Ja, det är ju normalt. Speciellt som man går i samma skola och allt”, säger Lina bestämt.
”Jaa, då borde ju han skämmas över att han var så onormal att han inte hejade tillbaka.”
Jag kände mig ganska trygg i min tuffa attityd om att han borde skämmas, inte vi. Vi gick genom skolgården och frös (jag fortfarande gömd i min palestinasjal). Jag kände mig lugn. Vi närmade oss entrédörren. Allt lugnt. Jag såg Matt gå in, innan vi kommit inom hans synhåll.
Fan, allt det lugna var borta.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | edenel - 9 okt 07 - 18:55- Betyg:  | | Skit bra :D | | gwenii - 6 okt 07 - 21:11 | | HAHAHHAHAH, jodå, man känner igen sej! ;) | | Lol_94 - 10 sep 07 - 15:41 | | Man känner liksom igen sig.. x'D | | luchiastar - 7 sep 07 - 15:38 | | jaa precis | | sooofffiiieee - 6 sep 07 - 16:53 | den är jättebra! ! ! Så fort man läser den så blir man fast
i den <33 | | Lol_94 - 6 sep 07 - 15:01 | | maha!!... yes zoey..!! Gooo you!!!!!!! | | Ericautank - 5 sep 07 - 16:41- Betyg: | Den är jätte bra, du måste fortsätta att skirva , lova det!
Annars kommer jag att döö ;D |
|
|
|
