Den långa kortresan |
Det är tidig morgon.
Stänger dörren bakom mig. Går nerför trappan och ut. Andas in den friska luften. Ser den ännu prunkande florans finklädsel.
Promenerar bort till busshållplatsen genom ett litet skogsparti.
Känner den mjuka marken under fötterna.
Hälarna är förberedda på att promenera. De brukar alltid opponera sig och ge mig skoskav vad jag än trär mina fötter i. Men den här gången har jag förekommit skadan, med skyddande plåster. Tror jag.
Stiger på bussen och åker iväg.
Slingrande sig fram, kommer jag närmare och närmare delmålet. Sitter i tankar, men ser människorna i ögonen när de stiger på bussen. Några tittar tillbaka och ler, men många ser mig inte alls.
De ser nog ingenting. Deras ögon är inte levande. Som döda sätter de sig och som döda ser de inget. Går miste om nyansernas tjusning i omgivningen både utanför och inne i bussen.
Några sitter och pratar om en fest de varit på kvällen innan. De talar visst inte samma språk som jag, så det är min fantasi som tolkar det de säger så. Kanske ett önsketänkande?!
Utanför målas den vackraste av dukar upp av moln i olika storlek och nyanser.
Plötsligt möter mina ögon ett ögonpar sprudlande av glittrande liv, öppenhet och glädje. Ett litet barn tittar mig oförskräckt i ögonen, utan att vända bort blicken vågar det möta sin spegelbild i mina.
Det doftar nyduschade människor med en blandning av parfymer,
som i sin förening, doftar något mellan lik och sopor.
Med en något ansträngd andning ser jag mig ändå omkring.
Bussen kör förbi Botaniska trädgården och upp för gatan mot slottet.
Där är staden som allra vackrast. Carolina ligger strax nedanför och möts av slottsbacken med sitt underbara blommande och praktfulla träd.
Fortfarande inte något livstecken från de flesta medresenärerna, men tio meter före hållplatsen vid Stora torget, börjar liken sakta röra på sig för att plötsligt trängas vid dörren. Alla ska ut samtidigt. De har plötsligt fått bråttom?!
Jag sitter kvar och ser de nypåstigna i ögonen och allt upprepar sig igen.
Vid nästa hållplats stiger jag av. Genar förbi Stadshuset och går cykelbanan bort mot centralstationen.
På egen risk, med livet som insats. Cyklisterna är enväldiga
kungar som tror sig ha ensamrätt på existensberättigandet på gågator, cykelvägar och gator.
Den som inte ser upp, ser snabbt ner i marken, omkullkörd av någon eller några marodörer.
Klarar man sig, så man orkar ta sig upp och gå vidare, är det ingen tvekan om att det handlar om änglavakt.
Jag har tur. Jag hinner se cyklisterna i tid och hinner hoppa åt sidan.
Sträckan fram till Centralstationen är kort. Kommer in i hallen.
Där står många och låtsas läsa ”Ankommande” och Avgående” tågtider. Tänk att så lite skrift kan fånga så mångas uppmärksamhet under så lång tid. Om alla läste böcker lika frenetiskt. Vilken kunskap de skulle få sig tillgodo.
Vid dessa tavlor har de blivit som fastklistrade i hallens mitt. Och varför inte?! Det är ju lika bra att stå i mitten som vid sidorna. Det enda är att det blir svårt för nytillkomna att kunna läsa på skärmarna.
Jag lyckas läsa vilken plattform mitt tåg stannar vid och det räcker för mig. Missar det oskrivna som de andra förmodligen uppfattar på skärmarna. Annars skulle de väl inte ägna så lång tid åt sitt läsande?
Går vidare till automaten och köper en biljett.
Automaten säger ju ingenting, liksom de flesta människor jag dittills mött under min resa. Tyst står den där och expedierar vad jag beställt. Inte ens några tomma ögon att titta i. Men den är ju funktionell och man vet var man har den.
Tåget står inne och jag börjar gå fram till det. Plötsligt kommer det glada hej, från några jag känner, som har samma mål som jag. Vi pratar och har trevligt. Resan går fort. Vad som passerade utanför har vi inte en aning om.
Så är vi framme i Stockholm. Denna vackra stad som vi missar eftersom vi går direkt till tunnelbanan, som ska ta oss den sista biten, till målet.
Framme vid hållplatsen, dit vi ska, promenerar vi en bit.
Då säger mina hälar att jag inte varit förekommande nog, med att plåstra om dem. Och värre blir det under dagen.
Men isen är bruten och vi är framme vid Fryshuset.
Britt Gustavsson
|
|
|
|
