ingen anade |
Jag vaknade av slammer i bänkarna och högljudda röster, oj hade jag sovit
>bort den här lektionen också? Det var lunch nu, jag hade ingen som helst
>lust att äta. Jag mådde jätte illa. Men mina kompisar ropade på mig och jag
>kunde inte skippa maten för då skulle de bara börja fråga frågor. När jag
>ställde mig upp kände jag mig svimfärdig, det var nog av alla de där
>alvedonen jag tog igår. Jag mådde skitdåligt, allt var skit, de skrek på mig
>för vad jag än gjorde. Det var sen Han kom som det blev shit hemma. Det
>var någorlunda bra innan Han kom, men sen skulle allt förändras, värsta
>regler, allt.
>Har ni någonsin känt er ensamma fast ni var omringade av flera hundra
>människor? Det har jag. Så känner jag varje dag. Jag har många kompisar,
>det är inte så att jag är mobbad, men ingen ser, ingen märker när man mår
>skit. Jag kan sitta i matsalen med dom andra och prata och skratta, men
>igentligen inuti mig gråter jag, gråter av smärta, ensamhet, och saknad.
>Men värst är det nog på lektionerna, när man inte fattar ett skit och alla
>andra jobbar. Det är då man får tid att tänka, tänker på hur skit allt är,
>hur dåligt man mår. Då brukar jag gå till toaletten och sitta där, gråta,
>ta många fler Alvedon än jag borde. Efter känns det inte bättre, men som
>att jag klarar genom dagen. Efter maten, är det långrast på 50 minuter. Då
>brukar jag och mina kompisar stå och prata och skratta, och ha jätteroligt,
>men samtidigt känner jag, att det är något som inte är rätt. Bakom skratten,
>bakom leenden, bakom det ivriga pratandet, kände jag att jag bara ville dö
>ville lämna allt det här all den här skiten.
>
>När jag kommer hem börjar det eviga tjatandet, har du gjort läxorna? Vad
>lärde ni er idag då ?Du måste plugga ,osv. Det slutar alltid med bråk, då
>gick jag alltid till badrummet och skar mig. Nu känner jag bara att Nu
>räcker det, Nu får det vara nog med allt skit. Jag somnade igen, fast i
>mitt rum på sängen. När jag vaknade var klockan sju och då får jag logga in
>på Internet. Fuck, min kompis som brukar hjälpa mig, som förstår mig var
>inte inloggad , hon hjälper mig alltid när jag mår dåligt, hjälper mig må
>bättre. Men hon var sällan inne för hennes föräldrar lät henne inte tror
>jag. Hon förstår mig verkligen, hon har liknande problem. Men nuförtiden
>pratar vi sällan, jag vet inte varför men hon verkar alltid upptagen och
>jag vill inte störa. Vem ska jag nu prata med? Jag har varit så van att
>alltid ha någon att prata med, och nu när hon försvinner, vad ska jag då
>göra?
>Min bästa vän från England loggade in, henne kan jag alltid prata med, men
>ibland kan jag inte berätta precis allt, vet inte varför men ibland går det
>bara inte. Det är svårt att prata med folk när man inte vet om de kommer
>att förstå Vissa spelar som dom förstår, men sen går dom runt och tänker,
>gud vilket psykfall, henne ska man akta sig för. Vem vet, någon av de jag
>berättat för om hur jag mår kanske tänker så det gör säkert några av dem.
>Jag är rädd att berätta för mina närmaste vänner, jag är rädd för hur de
>ska reagera, om de ska dra sig undan. Ingen jag hade lust att prata
>med loggade in så jag loggade ut. Gråtfärdig. Ensam. Kall. Jag har stor
>lust att sätta ett slut på det här, livet kan man inte kalla det, ville
>bara få slut på det. Allt lidandet, led för ingenting. Levde för ingenting.
>All den här smärtan, behövde jag inte ha. Den kunde vara borta, borta för
>alltid.
>
>Utan att tänka ställde jag mig upp och gick direkt till badrummet. Av ren
>vana plockade jag fram rakhyveln och började skära, jag slutade inte förän
>jag hörde att det bankade på dörren. Säkert min syster, min perfekta syster
>som alla vill vara som, perfekta betyg, perfekt uppförande. Jag hatar det
>när dom jämför mig med henne, det gör dom ofta. Det har alltid varit så
>enda sen vi var små .Kan du inte vara mer som din syster, hon som är så
>snäll och skötsam .Men din syster har ju så bra betyg, du borde också ha
>det. Så där håller folk på hela tiden. Jag är trött på det, orkar inte
>höra det mer. Jag höjer volymen och låtsas att jag inte hört henne, hon
>bankar ännu hårdare, men ger upp efter några minuter.
>Efter ungefär en timme kommer jag ut igen, jag hade somnat på
>badrumsgolvet. Armen sved, men inte lika mycket som mitt hjärta, mitt
>hjärta dunkade av smärta som om någon tagit en kniv och skuritt det.
>Går och lägger mig, igen, känns som jag inte gjort annat än sovit de
>senaste dagarna. Det är tabletterna, jag kommer nog få allvarliga
>leversjukdomar när jag blir äldre om jag inte dör redan nu, självmord.
>Smärtan försvinner. Men gör den verkligen det? Försvinner alltså. Vem vet
>jag kanske kommer till helvetet, vissa säger att man gör det, vissa säger
>att man kan komma till himlen även fast man tagit självmord, om man ångrar
>det, men just nu vet jag inte om helvetet är så mycket värre än det här.
>Det är nog mer fysisk smärta man får där.
Men det allra värsta är nog att, ingen ser. Ingen anar.
|
|
|
|
