Till slutet... |
Vi brukade alltid säga: Till slutet skiljer oss åt. Och det gjorde det, lite tidigare än vad vi hade väntat bara. Slut kommer alltid men ibland kommer dom för fort, i allfall det här gjorde det.
Jag trodde på oss, gjorde inte du det?
Jag trodde verkligen att det var något, men du var visst ute efter något annat visade det sig efter ett tag, tur att jag aldrig hann ge dig det jag ville ge dig: Mitt hjärta.
Jag visste inte riktigt om jag var redo men efter att du sagt att du älskade mig så kände jag att jag var redo att ge dig det dyraste en flicka har… sitt hjärta och sin kärlek.
Men i sista stund hindrades jag utav något, mitt hjärta sa emot, det ville inte hamna hos dig. Det ville vänta på nåt annat, jag visste inte vad, men det var helt klart att jag inte var redo,
så jag väntade några dagar, och vad händer,
du försvann.
Skulle jag ha tagit min chans?
Eller gjorde jag rätt val att inte göra något?
Så här såg min dagbok ofta ut efter att du lämnat mig. Men nu när jag inser hur patetisk du var så tänker jag inte på samma sätt om dig längre.
Du var en snorunge som bara var ute efter en sak, och när du inte fick den på det sätt du ville ha det så lämnade du allt istället,
tyckte du någonsin om mig?
Eller lekte du bara med mig som med alla dina andra tjejer? Du sa ju att jag var något speciellt,
men det kanske är något du säger till alla dina tjejer?
Din patetiska jävel… Du förstörde mitt liv.
Innan jag fann dig hade jag precis haft min första pojkvän, och han hade lämnat mig för min bästa kompis.
Mitt liv var i princip så jävligt som det kunde vara.
En månad efter så drabbades jag utav en depression och ätstörning och han brydde sig inte ens.
Min enda riktiga vän var mitt rakblad.
Sen fann jag dig, och det mesta i mitt liv lystes upp utav dig, du gav mig styrkan att orka leva igen, du lovade att du alltid skulle finnas där för mig och stötta mig i alla väder.
Dum som jag var trodde jag på dig. Men du sa ju att du lovade, du sa att hur jävligt jag än mådde kunde jag ringa dig.
En kväll ringde jag dig, jag var helt förstörd efter att ha bråkat med mina föräldrar, men allt du sa var att jag skulle rycka upp mig sen började du skratta åt något tv program i bakgrunden.
Och där vips så försvann mitt förtroende för dig.
Jag trodde att du skulle hålla om mig när jag behövde hållas om, men nej, var vi bland folk då skämdes du, och vägrade ens röra vid mig,
jag förstod inte vad jag gjorde för fel, det var endast när vi var ensamma eller bland vänner som du vågade röra mig, och då fanns det inga hämningar överhuvudtaget. Jag förstod aldrig riktigt hur du tänkte men det var då rakt inte på samma sätt som jag gjorde.
Så en dag bestämde jag mig för att detta kommer aldrig att funka till slutet, så.. ja vad gjorde jag?
Ingenting, jag vågade inte, jag var för feg.
Men så någon dag senare ringde du, du sa…
Jag minns hur jag darrade den första gången vi kysstes
Jag minns hur jag darrade strax innan den första gången vi kysstes
Jag hatar mig själv för att jag inte minns den sista
Det var i början utav sommaren, en vecka innan skolavslutningarna faktiskt för att vara exakt, som jag fattade ögon för den pojke som skulle bli min första kärlek, visst jag hade varit kär förut, men aldrig haft en riktig pojkvän, men den här gången skulle jag inte ge mig. Jag behövde inte ens kämpa, för du fattade direkt att jag gillade dig, och du var inte sämre med att visa att du gillade mig heller. Därefter blev vi ett par, och allt jag hade ögonen för den sommaren var dig. Jag älskade dig. Och jag tror du älskade mig i alla fall för ett litet tag gjorde du det.
Vi upplevde många mysiga stunder tillsammans, solnedgångar, promenader vid havet, ja… vi upplevde mycket den sommaren, men som sagt: Underbart är kort… och så blev vårat förhållande två dagar innan vi skulle ha firat 2 månader dumpade du mig för min allra bästa vän. Jag är mest sur på henne faktiskt, hur hon kunde göra så mot mig.
Därefter var mitt liv förstört i en vecka kanske, men det vi inte visste var att under hela sommaren hade mitt liv sakta men säkert stupat utför, och det var först efter att du lämnat mig som det kom fram: Jag var deprimerad och hade en ätstörning nästan lika allvarlig som anorexi. Men brydde du dig?
Nej.
Trodde jag att du skulle göra det?
Nej.
Jag hade en tid utav helvete framför mig, jag började gå på ungdomsmottagningen när skolan började, sedan efter några veckor började jag få kontakt med BUP (Barn och Ungdoms Psyk) som skulle hjälpa mig på något sätt, jag visste ju redan från början att det var meningslöst, precis som allt annat här i världen.
Men när allt verkade som mörkast ut dök något oväntat upp. Från ingenstans dök du upp. Du kom som ett räddande ljus och lyste upp hela min vardag, du gav mig styrkan att fortsätta leva, vilket jag hade gett upp för länge sedan vid det här laget, å det var inte bara jag som blev lycklig utav din uppkomst,
hela min familj blev överväldigade över att få se mig le igen.
Men glädjen blev kortvarig, efter att det värsta nykärheten var över gick allt över till normalt igen, och då kom ju även du på hur det låg till, och då blev jag tvungen att dra in dig i det här också, vilket jag inte för något i världen ville, men vart så illa tvungen.
Det var då du började med dina tomma löften, som jag då trodde var riktiga löften.
Du lovade att till varje pris ställa upp för mig för att citera dig i ord ” Du Myran bara så du vet så tänker jag ställa upp på dig så mycket som det behövs.”
Precis så sa du, jomenvisst det är fult att ljuga, lärde inte din mamma dig det?
I alla fall, du fanns ju faktiskt där för det mesta och kramade om mig när jag var ledsen, vilket då var väldigt ofta, men du försökte verkligen, jag trodde verkligen att du tyckte om mig,
jag vet att du aldrig älskade mig, men jag älskade aldrig dig heller, jag hann aldrig få den chansen, så…
Men jag tog förgivet att du i allfall tyckte om mig, med tanke på sakerna vi gjorde och gick igenom, alla våra månskenspromenader,
bad mitt i natten, snöbollskrig, och alla mysiga hemmakvällar vi hade.
Hur kan du bara glömma allt sånt genom att bara vända på klacken och gå åt ett annat håll för att jag bytte klädstil,
jag förstår mig inte på dig.
Hur man kan lämna någon som man nyligen ” brydde” sig om,
och bara lämna någon man ”tyckte” om i sticket?
Du visste ju att jag hade det svårt.
Visst jag kunde ju inte tvinga dig stanna bara för att jag mådde dåligt, men du kunde ju ha tänkt dig lite för innan du öppnade käften.
Ingen, absolut ingen kunde förstå hur du tänkte,
jag hade visserligen blivit sårad förut men detta sved nog mer.
Fyra månader?!
Betydde det ingenting för dig? Det var liksom okej att bara lämna någon för en klädstil efter fyra underbara månader.
Efter våran tid kraschade jag totalt. Gick ner ännu mer i vikt, var nere på 47 kilo ett tag alltså från i somras när jag vägde 59 var jag nu nere på 47.
Och det var inte bara vikten som blev värre, hela jag blev ett stort nervvrak som inte gick att få kontakt med. Jag slutade gå i skolan. Jag skar mig nästan varje dag.
Jag var totalt isolerad från omvärlden. Och min familj som fått vara med på hela den här resan vart ännu räddare.
Dom såg mitt platta fall rakt ner i tomma intet. Efter ett tag kom jag dock ”över” dig och tänkte i alla fall på annat.
Men jag saknade dig fortfarande. Du var ändå den människa som kommit mig ända in på bara kroppen. Jag tror faktiskt om jag tänker efter så tror jag faktiskt att jag älskade dig ett tag.
Alla dina vackra ord och alla saker vi gjorde tillsammans dom hade nog en stor betydelse för mig i alla fall.
Och senare med tiden rasade jag ännu mer i det psykiska sinnet och blev ännu mer deprimerad, efter ett tag gick det verkligen inte en dag utan att jag skar mig eller försökte spy upp maten,
och det alla sa till mig var i princip:
Ryck upp dig han var bara en idiot glöm honom. Men det folk inte förstod var ju att Han aldrig skulle bli glömd precis som pojken från sommaren aldrig skulle glömmas bort heller.
Anledningen till att jag inte kunde sluta skära var att min depression hade blivit värre och jag hade blivit besatt utav skärandets kraft…
Och det var då jag också insåg att jag inte behövde någon vid min sida, jag kunde dö på egen hand.
springer fort
bortom
om du ska hitta mig
så gör det nu
innan
|
|
|
|
