Bara vi... |
Det var en tid då det var du och jag, det var vi, bara vi. Vi hade varandra och behövde inga andra. Det var verkligen kärlekens murar som omringade oss, och inget skulle få tränga sig igenom och förstöra oss.
Men precis som allt annat här i världen så har tiden sin gång och allt sitt slut. Och även vi bröts isär utav tiden.
Tiden är din värsta fiende i ett förhållande, den gör allt för att förändra dig och din partner. Det är bara så synd att man inte kommer på det innan det är försent.
Vi drogs isär utav tiden, men även av varandra. Vilket var synd för jag tyckte verkligen om dig, men värst av allt… jag tror att jag precis hade lärt mig att älska dig.
Att älska är en skola du går igenom hela ditt liv utan att egentligen lära dig någonting.
Men man kan aldrig älska någon på en gång. Men efter fyra månader trodde jag att jag hade lärt känna den pojke som den 16 september 2005 hade tagit mitt hjärta med storm…
men det visade sig att det var inte så… det visade sig vara helt tvärtom…
Det var en helt vanligt dag jag klev upp som vanligt vid åtta och tog bussen till skolan.
Men vad jag inte visste var att den här dagen skulle förändra resten utav mitt liv.
Som sagt jag tog bussen till skolan och därifrån gick vi till Boulognerskogen där alla hade väldigt trevligt utom jag. En ganska vanlig dag i mitt liv då egentligen, jag satt bara där på gräset och kollade på alla andra som spelade minigolf och kubb, dom verkade ha väldigt skoj, och där satt jag. Men …
så hände det som inte bara händer. Från ingenstans kom du. Du och frågade om jag vill hänga på o spela minigolf med några andra. Jag blev stum… men till slut lyckades jag ändå få fram ett svagt ”ja gärna”. Det var du, jag och tre till som spelade och jag hade riktigt kul för första gången på riktigt länge.
En av dom andra var föresten en av mina bästa kompisar Denise så jag var inte helt borta där bland allt nytt folk. Men men … även det roliga har ett slut som vi vet, och dagen tog slut och alla skulle gå hem, … även jag, och Denise skulle följa med. Vi skulle ha filmkväll hemma hos mig bara hon och jag. Så...
vi tog bussen hem och dukade upp med chips och popcorn och hade en riktig tjejkväll… men samtidigt var allt jag kunde tänka på dig, och hur du hade bjudit in mig till minigolfen med er, att du verkligen ville ha mig med. Bara den tanken värmde, så att vi va tvungna att öppna fönstret, och tro det eller ej,
men vilka står utanför mitt fönster?
Jo du och Victor, jag trodde ärlig talat inte mina ögon när jag såg er. Men vi bjöd in er till att joina våran filmkväll/tjejkväll.
Som lite senare spårade ut i den hittills vackraste kvällen i mitt liv. Resten av kvällen kunde vi inte slita oss från varandra och det var verkligen helt underbart. Den kvällen förändrade du mitt liv…
Förändringens vindar blåser förbi. Ungefär så utryckte sig min familj. Du är en helt ny människa sa några. Mitt liv var verkligen förändrat även om jag inte själv märkte det så hade jag gått från en svart vit värld med blod och tårar till en värld full av färg och skratt, och allt detta tack vare dig.
Det tog ett tag innan jag förstod det själv, men efter att tillräckligt många gånger ha hört det så började jag långsamt inse att någonting faktiskt hade förändrats och det var nog jag. Du drog upp mig från de djupaste dalarna upp till de högsta topparna.
Och allt bara genom att finnas där för mig.
Du fanns där när alla andra stack och du höll mig sällskap när alla andra var där. Men du orkade alltid med mig oavsett om jag grät eller skrattade. Du var speciell, och du visade det på alla sätt. Du ringde varje kväll för att kolla att jag mådde bra,
och du kom o hälsade på varje morgon innan du åkte till skolan för att se till att jag kom iväg till min skola.
Du gjorde allt för mig, och jag gjorde allt för dig. Det var liksom något väldigt speciellt med oss, allting klickade kändes det som, det spelade ingen roll vart vi var vi var alltid lika kära och det fanns aldrig några hämningar för vad vi kunde göra.
Som sagt du hade verkligen förändrat mitt liv,
och jag insåg snart själv att jag bara blev lyckligare och lyckligare,
du vart mitt allt,
och jag kunde inte leva utan dig helt enkelt.
Du vart mitt livs ljus du vart den som faktiskt höll mig vid liv när jag mådde som sämst. För vad inte många visste var att jag totalt hade tappat livslusten sen min förra kille, jag hade verkligen ingenting kvar…
jag var ensam. Alla mina vänner försvann en efter en.
Men sen när jag fann dig så va det som om livet startade om på nytt.
Och med en nystart kanske många tänker att då startar allt om på nytt. Även jag trodde de, för att efter att jag insett att de faktiskt hade skett otrolig förändring, trodde jag ju eftersom det mesta av min gråt hade ersatts med skratt och alla tårar jag gråtit i sorg, var nu utbytta mot glädjetårar.
Jag insåg att livet verkligen hade något att erbjuda och att allt blod jag spillt var i onödan.
Så efter att ha fått en nystart, den 16 september 2005, med den underbaraste pojken i hela världen, vände det mesta. Och allt flöt på som det skulle, vi levde ett liv du och jag, som ingen någonsin skulle få ta ifrån oss, inte ens tiden. Men tiden har sin gång den också, så som vi. Det var bara vi o inga andra, för vi behövde bara varandra. Jag hade nog aldrig haft det så bra som jag hade det då. Som sagt ja, aldrig haft det så bra… och jag sa även att du drog mig upp från de djupaste dalar till de högsta toppar.
Å det var inte vara min familj som märkte skillnad. Alla märkte det, lärarna i skolan, alla mina kompisar, även utomstående märkte att jag var mycket gladare än vad jag brukade vara. Och allt tack vare att jag fick tillbringa all min lediga tid med dig. För så var det verkligen. Varje dag efter skolan, gick vi ut och fikade du, jag, Denise, Victor, och några andra, eller bara du och jag, och senare gick vi nästan alltid hem till mig och myste. Väldigt ofta sov du även över trots att det var mitt i veckan, och helgerna tillbringade vi tillsammans ute hos dig på landet. Så allt var ju egentligen så perfekt som de kunde vara. Folk sa även att vi såg ut att vara det helt perfekta paret. Men som alltid så är det oftast bara ytan som ser perfekt ut. Och under döljer sig de mest fruktansvärda saker.
Även denna gång var det så, jag ville verkligen inte tro det men sanningen kom sakta men säkert krypande fram mot mig, och jag insåg sakta att bara för att du var perfekt, skulle inte detta förhållande bli det. Så vad jag gjorde var att helt enkelt inte göra någonting.
Jag hoppades att allt skulle lösa sig, och att vi skulle kunna bli lyckliga i alla fall. Trots alla problem.
Och till en början så gjorde det de. Vi levde utan att bekymra oss över framtiden, varje dag var en ny chans för oss.
Det är så roligt, för jag kan fortfarande inte tro på allt som har hänt. Även om jag inte mådde bättre, så fick du mig att se ljusa sidor. Som faktiskt höll mig vid liv. Du var den som höll mig vid liv…
… och du inte bara höll mig vid liv, du räddade i praktiskt taget mitt liv, och inte bara en gång… Du tog rakbladen ur mina händer när jag skrek att jag bara ville dö…
Du tog ifrån mig mina piller när jag bara ville försvinna, du kramade mig när jag var ledsen. Du fanns hela tiden, och du försökte verkligen, och jag hoppades verkligen innerligt att jag någon dag skulle få ge tillbaka allt som du gett mig.
Och bara visa att allt du gjort, faktiskt hade inverkan på mig.
För du gav mig inte bara kärlek, glädje och omtanke… du gav mig liv…
Du gav mig vad ingen någonsin kunnat ge mig, och det älskar jag dig för. Du gav mig chansen att åtminstone få leva ett normalt liv för en stund.
Idag önskar jag bara att du vore här och fick se hur mycket du,
egentligen hjälpte mig.
För jag tror du skulle bli glad när du ser vad du gjort med mig,
och hur mycket du har lärt mig…
|
|
|
|
