Då Lillebror Försvann Och Aldrig Kom Åter |
Första lövet föll, draget från fönstret gav mig kårar, än idag är det en sån dag då jag ligger i min säng i det lila målade sovrummet och väntar, väntar på att han kommer tillbaka hem välbehållen. Men mina drömmer går inte i uppfyllelse, han kommer inte idag heller, han är borta och mina samtal når inte fram. Tyst inom bords gråter jag tårar av längtan efter den tid som var, då allt gick att lösa och oron inte rådde, den tid då ingen kunde ta ifrån oss mer än de kunde ge tillbaks. Kudden i min famn lyktar som mamma och snart är det dags att åter ringa som vanligt och berätta. ”Hej é mamma där” jag väntande och visste att nu blir hon orolig och stressad igen ”Hallå” den mjuka rösten fick min att vilja gråta ” Hej mamma han kom inte hem som vanligt” efter en stund av tystnad svarade mamma
” vad kan man göra?” ”inget”
”nej men tack för att du ringde men jag måste jobba vidare god natt älskning”
”god natt mamma” . Efter samtalen kändes det inte bättre, det var som om dem var början till en mur som byggdes inom mig, en mur som skulle föra bort honom från mig så att jag aldrig skulle behöva bli sårad igen. Jag började skriva dikter där jag uttryckte mig så som jag kände, dikter som ingen först fick läsa, den första dikten blev:
Du höll i min hand och vi
tillsammans gick mot livets ström,
men nånstans var kullen för hög eller
strömmen för stark och du släppte min hand,
nu jag ensam i strömmen vandrar…
Det är en dikt som beskriver hur vi sakta drogs isär från varandra. Jag hoppas att han en dag förstår att han gjort fel, jag började förstå att det aldrig skulle bli som förr. Allt gick så fort, jag hade börjat må dåligt själv. Alla tankar på att göra allt för att inte bli som Han började bli för mycket, det kändes som om jag fick någon press över mig, fast alla sa att jag var duktig började dem kräva mer ifrån mig, det fick mig att må dåligt ända fram tills idag, alla minnen och svarta luckor i den passerade tiden växte.
Jag är en sån person som gärna glömmer fel, men det gick inte för dem sårat mig för mycket.
Dem dagar Han var hemma sa han aldrig något, gjorde aldrig något och trivdes med det själv. Det ända han ville var att ta pengar och sprit. På en månad hade han hunnit skära så djupa sår i mig att hur han än kommer att förbättra sig kommer han att för alltid stå på andra sidan muren jag byggt upp i försvar. Det kanske e fel att inte glömma, att hålla allt kvar, skapa svarta luckor där det en gång var lycka. Att försöka få honom så långt bort fick mig att känna mig ensam. Jag älskar honom och dikterna blev allt fler, tankar kom och tankar gick. Det var inte bara en gång jag gömde mig i min egna värld, en värld där han inte fanns, där han aldrig existerat. Det kändes som om det var mitt sätt att känna trygghet i den trygghet som inte fanns. Som om det var så jag förberedde mig ifall att det någon dag skulle ringa på dörren och någon skulle behöva säga att han inte längre var med oss. Jag grät allt oftare inombords men jag vågade aldrig visa det. Nu har det gått ett år och jag har inte vågat släppa honom genom muren. Den e stark nog att hålla livet ut och jag tror att det så förblir. Jag älskar honom men aldrig blir min kärlek densamma som förr. Förr hade jag gjort allt för honom men nu känns det som om jag e beredd att låta honom gå igen, tillbaka till de nätter då jag grät av rädslan att förlora honom åter, att ringa polisen och beskriva honom gång efter gång. För de andra flyter allt på, det e som om inget hade hänt men vad hände med det året som fylldes av svarta luckor. Inte för att han kommer att försvinna igen men det känns så. Så som att han aldrig kom tillbaka igen till oss fast han nu står här bland oss. Jag vet inte vad jag ska göra, vad ska jag våga tro på igen?
Kärleken till sin familj e den starkaste och spricker det eller ens bildar en liten repa så kommer repan att för alltid stanna kvar där, den går inte att byta ut, bara göra större.
Den press jag tagit på mig att försöka att ställa allt till rätta och vara den som alltid finns till har börjat tära ner mig. När det började gå utför för Honom så blev jag allt mer den ”duktiga” flickan utan brister eller fel. Betygen kom upp till topp, aldrig en sekund sen till en enda lektion, aldrig ett missat tillfälle där jag inte vart. Det blev så bra att jag till slut satt kvar i tunnelbanan och åkte förbi skanstull utan att veta vart jag hamnat, jag slutade att bry mig men det blev värre och jag började spela vidare på min roll men betygen bara sjönk i rasande fart, jag satt där utan vilja, kraft och motivation. Ingen i skolan visste om det men dem såg inte ner på mig, dem fortsatte tills idag att hålla sin tro på mig, dem fick mig att komma åter och ta igen allt sakta. Lärarna blev som min andra familj, dem på nåt sätt såg mig som den jag är trotts att dem lagt det ena efter det andra krokbenet på mig. Jag förblev ändå en av dem, den som de satte högre upp än dem andra eleverna, tjejen som fick leda lektioner, vars önskningar oftast blev uppfyllda och som dem litat mest på.
Att min fader aldrig stått vid min sida fick mig inte att känna trygghet från den manliga sidan och till en början kunde jag inte lita på lärarna då de till störst del består av män men med tiden fick jag se att dem inte vart som han. Han har satt djupare spår i mig än vad dem flesta känner till, jag var den sista dottern och minns allt för väl de stunder ett litet barn aldrig borde vart med om. Stunder som blev till svarta luckor och som jag själv grävt fram. Många nätter grät jag av det jag kom ihåg, dessa händer på min kropp som inte borde vart där fick mig att gråta så fort som jag skulle iväg till far.
Far som skulle vart den som skyddade mig mot allt ont blev far som tog tryggheten från mig.
Min familj vet inte om det och inte ens psykologen jag träffat i skolan, men jag minns hur jag en dag berättat för min lillebror att anledningen till att jag inte ville åka till pappa var att han tog på mig, han var liten, kring fem år men han berättade för mormor som sedan sade det till mamma men när dem tog upp det var det som om han vart helt oskyldig och förnekade det, det blev ett minne blått men jag kommer aldrig att glömma den helgen som jag slapp åka dit, trotts att ingen tvingat mig kändes det som om det var min plikt att stå vid hans sida. Efter att det togs upp att han tog på mig slutade han av rädslan för att bli upptäckt, jag är så rädd för att det var mer han gjorde, jag vet inte vad men det kommer upp bilder som jag ser, drömmar jag drömmer och noveller som alltid slutar med samma handling, den lilla flickan i fars händer...
Den rädslan jag känner för vatten är stark och håller sig, som rädslan för mörkret.
Det var något jag skrev i en upg i skolan då bara "pennan skulle flöda över pappret"
|
|
|
|
