Lögnare |
"Om man befinner sig på fel plats vid fel tillfälle brukar det alltid sluta dåligt för den oskyldige. Och även om polisen påstår att dom är på ens sida så är det slutligen dom som sätter en i fängelse. Man skulle kunna kalla dom för lögnare, för det finns nog många poliser som ljuger för att kunna göra sitt så kallade jobb.Det är ju egentligen helt fel. Polisen är ju dom som ska ha ett rent samvete och vara laglydiga."
Det enda jag ser är den citrongula solen som sjunker ner bakom jorden. Det enda jag hör är polisens sirener och mina kompisars skrik. Spring skriker dom. Mina 'kompisar'. Dom sa då att dom var det. Dom sa även att detta inte skulle hända. Idiotsäkert... Men nu är jag här, och jag springer. Jag springer för mitt liv. Det är ialla fall vad det känns som. Mina ben blir tyngre men dom håller fortfarande sin hastighet. Däckskrik hörs, polisen kommer närmare. Jag tar av på den smala cyckelvägen och jag kan höra dom andras steg mot asfalten. Det går fort. Allting går i hyperspeed. Mina tårar rinner av trycket från blåsten och vinden sliter i mina kläder. Sirenerna försvinner men vi stannar inte, alla fortsätter springa. Snart närmar vi oss vägen och jag anntar att allas tanke var att vi skulle vända. Endå fortsatte vi. Vi sprang och sprang. Över diket, ut på vägen. Men där tog jakten slut. Det röda och blåa lampskenet verkade finnas överallt. Vi var omringade...
Jag går in i förhörsrummet och min blick landar på det som för mig, var otänkbart. En ung flicka, eller, snarare kvinna sitter på den silvriga metallstolen och stirrar ner i bordet. Det långa brunblonda håret hänger för hennes ansikte och döljer dom tårar som rinner ner för hennes kinder. Hennes kläder är utmanande. En vit t-shirt djupt v-skuren vid bysten och ett par shorts som säkert skulle kunna passa som trosor. Dom såg åtminstonde ut att vara i den modellen. Jag sätter mig mitt emot henne och väntar på att hon ska lyfta blicken. Dömma mig. Hennes blick möter min och försvinner lika snabbt igen. Hon törs inte dömma. Hon är rädd, förtryckt. Hon borde inte vara här. Jag går rakt på sak. Ingen idé att slösa tid då det är ytterligare åtta stycken som ska sitta på hennes plats. - Vad hände? En dålig öppnings replik men, den gav resultat.
-Kom igen Anna! Det blir skit kul och inget, absålut inget kan hända. Det är idiotsäkert! -Okej då men bara en gång! -Woohoo!!! Yes, kom igen! Nu ska ni få se på skojj. Tillsammans skyndade vi oss till skolgården och klockan var strax innan sex. Vi smet in genom den ännu olåsta huvudentren och försvann, två och två in på skolans toaletter. Där väntade vi tills klockan var efter nio. Sedan satte vi oss i korridoren och gick igenom planen. Tysta smög vi, återigen två och två, ut till klassrummen och kopplade ur datorerna. Rickard, som jag var med, gav mig uppdraget att bära skärmen. Jag gjorde som jag blev tillsagd i tron om att det var bästa att lyssna på dom som 'kan'. Efteråt fick jag reda på att det var en första gång för alla.
Hon verkade bekymrad, en bra anledning till att vara det hade hon förstås. Jag ser på henne. -Vad utlöste larmet? -Natalie gjorde det. Fast hon inte menade det, alla fick bråttom och började springa. Vi lämnade datorerna i korridoren... Jag låter min blick vila stadigt på den nu snyftande flickan. Återigen rullar tårarna från hennes kinder. Fågan hon ställde kom oväntat. -Kommer vi att få sitta i fängelse? Hon viskade försiktigt fram orden som att hon var rädd för dem och jag svarade med en lätt stämma. -Vi kommer att hålla er kvar under natten men eftersom ingen blev skadad och ingen dator försvann så får ni åka hem i morgon då era förälldrar hämtar er. Hon suckar med stor lättnad. -Anna, du kommer inte att åka i fängelse.
Jag ser på polisen som sitter mitt emot. Han låter så självsäker, så säker på sin sak. Och jag nickar till svar. I morgon skulle jag få åka hem. Sov cellen var liten och hade en obekväm madrass som man fick sova på. Denna var placerad på golvet och klädd i ett grönt överdrag. Det såg exakt ut som en madrass från skolans gympasal. En gul filt fanns också men ingen kudde. Jag sov inget på hela natten. Dagen där på blev min mardröm då jag trode det skulle sluta lyckligt, eller ialla fall okej. Men Peter, den där polisen som förhört mig hade råkat bryta sitt löfte. Han sa att jag skulle åka hem men han korsade säkert fingrarna. Han ljög. Handbojorna sattes runt mina handleder och Peter ser på mig med missnöjd blick. -Du sa att jag skulle få åka hem! Din jävla lögnare! Jag skrek det rakt i ansiktet på honom och hans besvärade min gjorde mig mer arg. Det var då jag sa det. Om man befinner sig på fel plats vid fel tillfälle brukar det alltid sluta dåligt för den oskyldige. Och även om polisen påstår att dom är på ens sida så är det slutligen dom som sätter en i fängelse. Man skulle kunna kalla dom för lögnare, för det finns nog många poliser som ljuger för att kunna göra sitt så kallade jobb.Det är ju egentligen helt fel. Polisen är ju dom som ska ha ett rent samvete och vara laglydiga!
|
|
|
|
