livet på två olika sidor [del 2] |
Det var mörkt och kallt ute när jag och Emma gick hem.
Vi bodde på samma kvarter, så vi gick hela vägen hem tillsammans,
dessutom följde Emma med mig in.
-Jag försökte ta livet av mig, men du räddade mig, sa Sandra
-Ja, det är väl klart! Men varför försökte du det? sa Emma
-Jag sa att jag ville känna mig som en ängel och att jag inte kunde göra det här på jorden.
Men jag ljög för det har jag alltid gjort, förutom dom här sista dagarna.
För tre dagar sen på en alldeles vanlig dag efter skolan hände det.
Jag skulle gå hem då det tuffa gänget du vet, med Dennis, Tobias, Erik, Linus och Fredrik kom förbi bakom mig.
-Nej, vilka är det?
Dennis är gängets ledare, en uppkäftig punkare i långt svart hår.
Tobias är den knubbiga och korta,med percingar i hela ansiktet, med snaggat kort hår.
Sen är det Erik, han den smala, långa och mest normala av dom.
Han har ju brunt mellan långt hår, sött fixat, par stuprörsjeans och en tröja. Dessutom är han snugg.
Erik är ju den tillbaka dragna typen och hänger mest med på alla dom dumma saker dom hittar på.
Tillsist är det bara två kvar, Linus och Fredrik, tvilligarna.
Linus är eldsflamman, den läskiga typen. Röda och orange kläder är allt han har på sig
han har till och med färgat håret orange.
Fredrik är den värsta av dom alla till klädseln, han har lila långt hår, snorgröna stuprörsjeans med hål i,
och en rosa t-shirt mest.
Om det är någon som åker med i ett slagsmål så är det med han.
Alla fem går i åttan, och är ju då ett år äldre än oss.
I alla fall, jag började gå lite snabbare, och då började dom också göra det, skitläskigt.
Plötsligt så sa Dennis något:
-Stanna!
Jag brydde mig inte om det utan började springa, snabbare och snabbare.
Dom sprang inte efter mig, men dom skrek massa saker:
-Sandra, stanna! sa Erik elakt och skrattade.
-Du! I morgon kommer du att vara död, det kan jag lova, skrek Dennis
Jag försökte stänga av öronen, och ville inte lyssna på vad han sagt.
Men orden ekade i mina öron död..död..död.
Därför blev jag så rädd att jag inte vågade gå till skolan, eller vara kvar här på jorden.
För har man väl kommit i bråk med dom kommer man aldrig ut.
-Sandra, är det därför??
-Ja, det är det..
-Allt kommer att ordna sig! jag lovar, sa Emma och gav mig en kram. Vi fixar det här tillsammans!
Kom, nu går vi ner och berättar det här för dina föräldrar.
Mamma Maria, och pappa John satt förstående och nickade hela tiden,
medan jag berättade hela historien från början till slut. När jag var färdig sa mamma:
-Men lilla gumman! Sedan suckade hon djupt och vände sig om mot Emma.
Tack så jätte mycket, du är en ängel!
Den här kvällen satt jag i mammas famn hela tiden tills klockan var elva
-Sandra, nu måste du sova klockan är mycket, sa mamma
Jag svarade inte, för jag hade redan somnat, ihopkurrad i mammas famn
Fortsättning följer!!
|
|
|
|
