LiLy EvAns- Del 1. |
Lily Evans är min fanfiction om Lily Evans (Harry Potters mamma). Den börjar med en scen baserad ur Harry Potter och Fenixorden där Harry ser Snapes minne, resten är påhittat. Min fanfiction bygger på Harry Potter- böckerna, även om jag har ändrat på en del grejer.
Kommentera en massa, både ris och ros, om ni har frågor om min fanfic är det bara att fråga så svarar jag på kommentarerna. Kommentera gärna stavfel och grammatikfel också, så ändrar jag felen på en gång.
Kan även tillägga att jag faktiskt inte läst HP- böckerna på svenska(bara den första) och därför inte alltid vet vad vissa grejer heter på svenska utan bara på engelska/tyska. Här kommer iaf första kapitlet:
Lily
- Hur gick det för dig? Jag är säker på nästan alla frågorna men jag tror jag missade en av varulvarnas egenskaper och..
- Lugna ner dig, Emma, jag slår vad om att du har alla rätt!!
Jag och Emma gick ut ur stora salen. Vi hade nyss haft prov i Försvar mot Svartkonster och jag kände mig nöjd. Det hade inte varit så svårt som jag väntat mig, även om jag nog missat några frågor. Jag visste också att Emma klarat sig bra, även om hon alltid var alldeles hysterisk efter ett prov.
Vi gick ut på skolgården och bländades av den starka solen. Det var en underbar vårdag. Solen sken, fåglarna kvittrade och alla femteårselever strömmade ut ur portarna från slottet.
Jag och Emma gick ner och satte sig vid stranden. Snart kom också Sophie, Holly och Marissa, de tre andra tjejerna från vår sovsal och satte sig hos oss.
- Hur gick det för er? Jag satt bakom Sirius och kunde inte koncentrera mig ett dugg! Sa Sophie.
- Jag tror det gick bra, missade kanske tre frågor, svarade jag.
- Jag trodde du inte gillade Sirius? Frågade Holly.
- Det gör hon inte heller, hon gillar bara att titta på honom, skrattade Marissa.
- Men titta, när man talar om trollen…
Jag hade fått syn på Sirius Black, James Potter, Remus Lupin och Peter Pettigrew borta vid träden lite längre bort. De kallade sig marodörerna och låg bakom en massa bråk på skolan. eller Sirius och James i alla fall. Remus var mer av en plugghäst och Peter var liten och tyst och beundrade Sirius och James enormt. James hade som vanligt kvicken han stulit i fickan och nu tog han upp den och lekte med den.
- Jag tål honom inte! Titta bara på honom, han tror han äger hela världen!
- Vem då?
- James såklart! Det var bara delvis sant. Jag tycker visserligen att James är otroligt störig, fast egentligen gillar hon honom rätt mycket. Men det kunde jag ju inte säga till dom andra.
- Men kom igen, hela skolan vet att han gillar dig och att du gillar honom!
- Emma, jag gillar inte honom!
- Jo det gör du, men du vill inte ens erkänna det för dig själv.
- Men titta vem som kommer där!
Severus Snape hade just kommit ut ur slottet. Han gick med näsan mot marken och det flottiga svarta håret som en gardin mot ansiktet. Han gick och satte sig under ett träd för sig själv.
- Jag tror James också har fått syn på honom.
- Då blir det bråk.
Och mycket riktigt, James och hans kompisar började gå mot trädet. Snape upptäckte de inte förrän de var så nära att deras skuggor föll över honom.
- Kom, det är bäst vi går dit, tyckte Emma och vi gick mot trädet.
- Men hejsan Severus, fin dag idag, eller hur? Det var som vanligt James som var värst mot Snape.
- Vad vill du, Potter? Det var tydligt hur mycket Snape hatade James, det lyste hat ur hans kalla, svarta ögon.
- Åh, inget, bara fråga hur det gick på provet och så, du vet, vänner emellan.
- Jag satt snett bakom honom, han hade sin näsa på bänken hela tiden, lärarna kommer inte kunna läsa provet för alla fettfläckar från hans hår. Sirius kommentar möttes av skratt från alla som samlats i en ring runt James och Snape för att se Snape, som inte var särskilt omtyckt, bli förolämpad av James.
- Håll käften! Snape började bli arg, han hade dragit sin trollstav.
- Nämen, inte ska vi använda sånt språk, Severus, har inte din mamma lärt dig att vårda ditt språk? Bäst jag gör det då.
James fyrade av en trollformel och Snapes mun fylldes av såpa.
- Du behövde tvätta munnen, Snape. Skrattet från folkmassan runtomkring kändes öronbedövande och jag kokade av ilska, för även om jag inte gillar Snape är han inte värd att James är så elak. Men då höjde Snape handen och riktade den mot James.
James var snabbare.
-Expelliarmus! Snapes trollstav flög ur hans hand in i James.
- Försöker du förtrolla mig, Snape? Det ska du få ångra!
Han skickade iväg en trollformel som fick Snape att hänga uppe i luften och snurra omkring. Men då fick jag nog.
- SLUTA!
James vände sig om och tittade på mig, utan att tappa greppet om Snape.
- Men hej, Evans, såg inte att du var här. James röst lät annorlunda när han pratade med mig än när han pratade med Snape. Den lät äldre och mer mogen och jag var tvungen att behärska sig för att inte tappa bort mig.
- Släpp ner honom!
- Okej, om du går ut med mig! James var som vanligt snabbtänkt.
- Jag skulle inte gå ut med dig om du så vore den sista killen på jorden! Egentligen skulle jag inte ha ett dugg emot att gå ut med honom, tvärtom, jag skulle bli överlycklig om han frågade på riktigt. Men det sa jag inte, istället sa jag:
- Vad fan har han gjort dig för att du ska vara så jävla taskig?
- Han EXISTERAR, det är skäl nog. Men som du vill, jag släpper ner honom. Nu hade du tur att Lily var här och hjälpte dig Snape!
- Jag behöver väl ingen hjälp från det där smutsblodet!
- VAD FAN KALLADE DU HENNE!!! Skrek James.
- Men håll käften Potter, du är inte mycket bättre själv! James såg chockat på mig.
- Va? Jag skulle aldrig kalla dig ett du-vet-vad!
- Du tror att du äger hela skolan, tror att det ger respekt att plåga andra! Jag står inte ut med dig! Och, du Snape är elak och ful och borde tvätta håret!
Efter att jag sagt det jag ville, gick jag därifrån utan att vända mig om. Ändå visste jag att James tittade på mig.
Emma
Jag sprang efter min bästa vän.
- Lily, vänta! Men vänta då! Lily saktade ner
- Är du okej, Lily?
- Nej, det är jag inte!
- Är det för att Snape kallade dig det där? Du ska inte bry dig om vad Snape säger, han är en idiot!
- Det är inte Snape, Emma.
- Är det James? Du gillar honom rätt mycket va?
Lily nickade.
- Men du säger alltid att han är jättejobbig och att du inte kan tåla honom!
- Jag vet, men jag tycker inte det egentligen, eller jo det gör jag, fast han har ju en massa bra sidor också!
Jag hade vetat rätt länge att Lily gillade James, det var rätt tydligt inte bara för mig. Jag hade bara inte sagt nåt eftersom hon inte verkade vilja prata om det. Men jag visste också att Lily hade väldigt blandade känslor för James.
- Men du, bjud ut honom då, och se hur ni trivs med varann!
- Det kan jag väl inte göra, särskilt inte nu när jag sa allt det där till honom, han hatar mig säkert!
- James hatar inte dig, han är kär i dig!
- Tror du?
- Om du inte märkt det är du den enda på skolan som inte gjort det. Prata med honom, Lily, jag lovar att du känner dig bättre efter det.
- Men vad ska jag säga då?
- Säg att du inte menade det du sa och att du gillar honom.
- Kanske, om jag får ett bra tillfälle…
- Låt honom inte gå omkring och tro att du hatar honom bara!
- Jaja, jag ska prata med honom ikväll när han kommer från träningen.
- Bra! Och du, han är skitsöt!
- Jag vet, visst är han?
Lily såg redan gladare ut och jag kände mig nöjd. Sedan skyndade vi till våran lektion i örtlära.
|
|
|
|
