Ett stycke självrannsakan. |
Det finns mycket regler. Jag lever under många regler. En fängslad person är jag. Frihet kräver mod.
När jag var liten petade jag näsan och utmanade mina kompisar att äta innanmätet.
En gång övertygade jag till och med en kompis att dela upplevelsen och han tyckte,
som jag, att det inte var så farligt. Det var till och med en slags kulinarisk upplevelse.
Definitivt inte "by the book".
Utan tvekan är jag rädd för den jag blivit och rädd för att det ska ta stopp här, inte fortsätta.
Hur mycket mer uppmärksam är jag inte nu på den underbara världen omkring mig än för bara några
år sedan? Det förändras, oundvikligen.
Min största önskan är att jag snart, utan ångest, kan vända fokus bort från mig själv och mot en sårad värld.
Utan självförakt vill jag kunna sträcka ut en hjälpande hand. Utan förakt vill jag kunna visa på något vackert.
Min största rädsla är att ha fel.
Helt fel.
Min största rädsla är att bli kallad idiot.
En riktig pappskalle.
Min största rädsla är att bli ensam.
Inte ha någon vän.
Allt detta underminerar hela min varelse och exploderar när du, som inte är jag,
kommer för nära kärnan av det som är jag.
En vän till har redan blivit min största rädsla, för i hans närhet blir jag rädd för alla mina största
rädslor på en och samma gång. Det gör mig svag.
Jag vill öppna mina portar till dig, Gud, låta dina strålar skina genom mig och mot världen.
Det råkar bara vara så att jag står emellan med en sköld som du inte kan stråla igenom. Du har strålat oförtröttligt i alla tider, genom mitt liv. Jag vet vad du är. Nu har jag återupptäckt dig och vill se dig igen.
Jag har varit kär, kastat loss och gått på grund när jag blivit rädd för dig, Gud.
Jag har upplevt livet, skapat konst och vänt det ryggen när jag blivit rädd för dig, Gud.
Jag har vuxit upp med en familj, älskat dem och blivit rädd för dem när jag blivit rädd för dig,
Gud.
Jag skäms för mig själv.
Ärligt talat, hur understår det en person som mig att ha som största önskan
att vilja hjälpa andra när jag själv sitter i en läckande båt och inte vet hur jag ska hiva ut vattnet?
Jag tror ibland att jag är dum i huvudet när jag tar fram intressenotboken och skriver
när politiker talar om viktiga saker, pappa rättfärdigar sin bondgård eller mamma säger
att jag gör rätt i att jobba med något ordentligt ett tag.
Jag tror inte på det, innerst inne. Jag tror inte på sidovägar som leder till målet.
Målet finns framför näsan på mig. Jag är rädd.
Jag tror inte jag är ensam.
Men är rädd för att ha fel.
|
|
|
|
