Ett himmelskt äventyr |
Kapitel 1 En promenad till banken
Jag har just kommit från skolan och ska gå till banken där jag ska möta mamma. Vi brukar alltid bestämma något ställe att mötas på efter skolan när jag inte ska träffa någon kompis. Mamma älskar att göra massa saker så idag ska vi gå på bio. Det är någon komedi som vi ska se och jag misstänker att den är väldigt dålig. Mamma hade valt filmen för att pigga upp mig. Jag är inte särskilt glad för mitt marsvin har dött på morgonen.
Jag är enda barnet och min pappa dog när jag var sju månader. Mamma och jag sitter ihop som tvillingar, vi vet att vi inte skulle klara oss om någon av oss försvann. Mamma är i något stadium där hon måste se till mig extra noga. ”Du är ju faktiskt 13 år och jag läste i tidningen om 13: åringar som super” brukar hon säga. Hon vet nog att jag aldrig ens skulle komma på tanken att röka eller dricka alkohol innan jag fyllt 18 år.
När jag går över gatan börjar jag tänka på vilken bra mamma jag har. Alla har inte en mamma som alltid vill göra något roligt och accepterar en som man är. Jag älskar verkligen min mamma även om vi ibland har storbråk. Det är konstigt för alla våra storbråk slutar med att vi ligger på golvet och skrattar åt hur dumma saker vi börjat bråka om. Jag vet ingen som gör så.
En sak som faktiskt är väldigt konstig är hur lik jag är min mamma. Båda två är långa och slanka med guldigt hår. Håret är faktiskt precis som guld. Jag har samma höga kindben och havsblå ögon som mamma. Båda har ganska smala ansikten. Det enda jag ärvt från pappa är hans öron och stora tår enligt mamma. När mamma var yngre jobbade hon som modell men hon tröttnade på grund av skönhetsidealet.
Jag fryser så jag skakar där jag går. Som vanligt har jag vägrat ta på mig mössan, vantarna och halsduken. Det är nog inte så konstigt om man inte vill ta på sig dem när en mormor stickat de i limegrönt och rosa… Fat jag tjatat om nya accessoarer i säkert ett år så är mamma väldigt envis med att jag ska ha på mig mormors stickade och stickiga plagg.
När jag är framme vid banken så känns det som om mina fingrar inte längre existerar. Jag går in i banken för att värma mig. Där är det fem personer som väntar på sin tur. I kassan sitter en trött 20:årig tjej och tuggar tuggummi. Hon ser allmänt uttråkad ut och är inte alls trevlig emot kunderna. Jag förstår inte varför man stannar kvar på sitt arbete om det nu är så tråkigt! ”Nummer 156!” säger hon surt. En gubbe reser sig och säger ”Det var fasligt vad länge man fick vänta här på sin tur! Annat var det förr” han försöker låta vänlig som de flesta gamlingar. ”Det tar ju nästan ännu längre tid att komma hit för dig än vad det tar att vänta” säger kassörskan spydigt.
Jag ser min mamma närma sig och jag ser när hon öppnar dörren och ler sitt breda smittsamma leende. ”Hej gumman! Var det bra i skolan?” frågar hon vänligt. ”Helt okej” svarar jag. ”Men lilla vän, har du haft så där lite kläder på dig i skola?” utbrister hon plötsligt för hon hade märkt att jag bara har en svart tunn jacka på mig. ”Det är 14-grader där ute!!”. ”Spelar det någon roll hur mycket kläder jag har på mig?” frågar jag surt. Jag är ganska sur på mig själv för att jag har så lite kläder på mig.” Vi får väl gå och köpa lite kläder till dig” säger hon leende.
Plötsligt så rusar en man in. Han har svarta tajta kläder och en strumpa över huvudet. Jag hinner knappt ens reagera innan jag hör ljudet av ett skott och känner en enorm smärta i ryggen.
Kapitel 2 En ny värld
Jag vaknar av att en figur med runt ansikte omgivet av mörkbrunt lockigt hår står och tittar ner på mig. ”Hej vännen” säger figuren. Figuren har en röd klänning med broderier på sig. Den är jätte vacker. Min syn klarnar och jag ser att det är en kvinna med varggrå ögon. ”Hej ” säger jag och upptäcker att min röst är annorlunda. Den liksom rinner och är klarare. ”Vem är du?” frågar jag. Jag vet att jag borde vara rädd men jag känner mig märkligt lugn. ”Jag är Patricia och du är död” säger hon och låter som om det vore helt ointressant och normalt att vara död. ”Det är omöjligt! När man dör så blir allt bara svart och så inget mer!” säger jag förskräckt. ”För vissa men bara för de som varit elaka i sitt liv.” säger kvinnan. Men min mamma då, hon hade ingen annan än mig, tänker jag. Näe, det här är bara en dum dröm, intalar jag mig själv. Plötsligt så blixtrar bilderna av vad som hände i banken förbi i min inre syn. Jag mår riktigt illa. ”Du ska inte vara rädd och det finns en kvinna här som är din riktiga mamma. Dessutom är du väntad.” säger kvinnan leende.
En kvinna kommer in i det rum jag ligger i. Jag tittar mig runt omkring i rummet och undviker att titta på kvinnan som kommit in för jag misstänker att det är min ”riktiga mamma”. Rummet är av vit betong (sådär som i kyrkor) med vackra tavlor. Det är högt till taket men det är vackra är vackra målningar i taket. Runt fönstren hänger vinröda gardiner. En brasa brinner och sprider värme i rummet och framför den står det en mörkblå fåtölj. På golvet ligger en vacker vävd matta. Det står en garderob nära sängen jag ligger i. Sängen är av vackert trä. Jag förstår att det är natt för utanför fönstren är det becksvart.
Kvinnan som kommit in harklar högt för att få mig att titta på henne. Hon ser ut som mamma fast mycket vackrare. Hon påminner om en älva. Hon är ganska kort och det guldiga håret är uppsatt i en vacker knut. Hon har en himmelsk blå klänning på sig som är tusen gånger vackrare än Patricias klänning. Hon ler men det är ändå något ledset över henne.
Plötsligt börjar kvinnan gråta. ”Du vet inte hur mycket jag längtat efter dig!” säger hon och ler.”Du har blivit så stor sen jag satte dig till världen” fortsätter kvinnan. ”Åh, förlåt! Du förstår såklart ingenting! Jag ska förklara så fort du har fått ett mål stärkande mat. Du måste vara utsvulten.” Det känns lite pinsamt att säga att jag verkligen gillar henne när jag borde hata henne för att hon påstår att hon skulle vara min mamma. Men vi är ju så lika och jag tror inte längre att det är en dröm.
”Mariette!” ropar kvinnan. Hon låter inte som om Mariette skulle vara en slav snarare som om Mariette får komma om hon vill. En smal kvinna med rött hår (och gråa tester) i en lång fläta och ett förkläde kommer in i rummet. Mariette utbrister: ”Åh, en sådan vacker ung dam ni är!” Mariette tittar på mig och vaggar fram och tillbaka. ”Vad skulle du vilja ha till middag?” frågar hon. ”Det spelar ingen roll.” säger jag blygt. Det känns konstigt att vara där man inte känner någon. ”Jag får väl ordna det bästa till dig! Du ska ju trots allt rädda himlen från undergång.” säger Mariette. Jag förstår ingenting. Jag skulle väl aldrig kunna rädda himlen från undergång! Det kan väl ingen. Efter en stund kommer Mariette med maten.
”Nu ska jag berätta allt för dig.” säger min ”mamma”.”För det första så heter jag Michelle och det var jag som födde dig. Du undrar säkert hur det kan ha gott till när du inte sett en enda man här. Jo, förstår du, i det här landet finns det bara kvinnor och i ett annat land finns det bara män men det finns också ett land med både kvinnor och män. Min mamma Sofia satte mig till jorden. Hon visste att hon inte skulle få träffa mig förrän jag dött. Jag dog när jag var 73 år och då fick jag möta min mamma. Jag hade tre barn på jorden, var och en födda av änglar. Vissa blir inte födda av änglar och det är de som blir elaka. Senare födde jag dig och satte dig till jorden. Din mamma är född av Marlena men det vet hon inget om. Egentligen så kan man inte kalla det att vi änglar föder folket på jorden. Nej, vi gör ett litet frö och lägger det i kvinnornas magar (ibland så föds inte barnet ur fröet). Ibland liknar barnen vi lägger på jorden oss änglar och föräldrarna på jorden samtidigt, ibland endast föräldrarna på jorden. Varje ängel kan endast skapa ett barn som man lägger på jorden men vi kan föda hur många barn vi vill här uppe. Du förstår. Visst åldras man här uppe med men inte på samma sätt. Jag är 367 år gammal men om jag visade mig på jorden skulle de tro att jag var runt 20år.” Jag hade hela tiden suttit andlöst och lyssnat, ibland hade jag stoppat en bit mat i munnen. Det var otroligt det Michelle berättat.”Men varför har du inga fler barn än mig?” frågar jag. ”Därför att du kommer att kräva oerhört mycket tid. Du vet att Mariette sa att du ska rädda himlen. Det är sant. Vi ligger i krig med helvetet och det är bara du som kan rädda oss!” svarar Michelle.
Det känns som om jag behövde vara för mig själv och tänka lite så jag säger det. Michelle ger mig en puss och säger god natt. Patricia som hela tiden stått tyst ger mig en kram och stänger dörren.
Kapitel 3 En dag i himlen
Jag vaknar av att solljuset kommer in i rummet. Det är inte sådant solljus som det är på jorden, det här solljuset är mycket vackrare. I fåtöljen vid brasan sitter en liten flicka med korklippt rött hår. Hon har på sig svarta mjukisbyxor med broderier och en gullig grön tröja till. Jag tänker att det måste vara kokerskans dotter. Men sen ångrar jag mig, den här lilla flickan har en spetsigare näsa och är lite rundare. Flickan har också lite mer rostrött hår.
Flickan tittar upp och möter min blick. ”God morgon” säger flickan och gäspar. ”Förlåt att jag sitter här men jag var tvungen att se ifall du verklige är så vacker som alla säger.” fortsätter hon. ”Öh, det gör inget. Jag ser inte så speciell ut…” säger jag förvånat för jag kan inte förstå varför jag skulle vara så speciell och hjältemodig. ”Jo, du är den vackraste i hela himlen!” säger flickan. ”Jag heter Hortensia förresten och nu ska jag gå och äta frukost. Du får gärna följa med men du kanske vill vänta på Anastasia som ska visa dig runt. Hon sover ganska länge!” det sista säger Hortensia som om det vore väldigt roligt. ”Om du inte har något emot det så väntar jag nog på Anastasia.” säger jag och ler ett tillgjort leende.
När Hortensia gått så går jag fram till garderoben och tittar på kläderna. Där finns alla möjliga kläder och alla är oerhört vackra. Jag bestämmer mig för en söt klänning som inte är så speciell att det skulle vara en festklänning, hoppas jag.
En svarthårig flicka med bruna ögon rusar in. ”Har du väntat länge?” frågar hon. ”Nej då” svarar jag. ”Jag heter Anastasia och jag ska visa dig runt. Jag är dödshungrig så det får bli matrummet först.” ”Är det bra mat här?” frågar jag nyfiket. ”Ja, det är det verkligen” svarar Hortensia. ”Du vet, när jag dog så tyckte jag att det var skitjobbigt här uppe för jag kände ju ingen men nu stormtrivs jag!” säger Anastasia.
Matrummet har ljusblå väggar och är jättestort med många bord och stolar. Jag frågar Anastasia om hela himlen är en stor byggnad. Hon börjar skratta och säger: ”Verkligen inte!”. Efter frukosten (som var den godaste jag någonsin ätit) så visar Anastasia många delar av staden och allt är så vackert att jag tappar andan.
Anastasia tar med mig ut på landet där det är grönt med massa vackra fruktträd och blommor. Vi sätter oss på en sten mitt på en äng och äter en matsäck som Anastasia tagit med. ”Jag kan inte fatta hur allt kan vara så vackert!” säger jag. ”Nej, inte jag heller!” svarar Anastasia. Plötsligt så hoppar Anastasia på mig och börjar kittla mig. Jag börjar gapskratta och när Anastasia äntligen slutat så jagar jag henne runt hela ängen. Sedan sätter vi oss under ett träd och tar ett varsitt äpple från trädet.
Lite senare går vi hem och jag funderar på hur livet kan vara så underbart. Eller döden kanske jag borde säga.
Hemma så väntar Michelle på mitt rum. ”Hej!” säger hon. ”Anastasia du kan gå och leka med Lana.” säger Michelle. När Anastasia gått så säger Michelle att änglar inte behöver någon sömn och att det är ganska bra för att hon och en ängel som heter Mao ska träna mig sent på kvällen.”Vadå träna?” frågar jag. ”Du vet allt det där med helvetet och så. Ingen människa kan vara lika ond som någon från helvetet. I helvetet bor det förstörda änglar som plågats i flera år. Vi ska inte vara arga på dem. Det är inte deras fel att de är som de är. Om man dödar djävulen (han som bestämmer över alla från helvetet så blir de plågade änglarna goda igen) så blir de från helvetet goda änglar igen. Du har krafter som ingen annan ängel har. Varje ängel har visserligen lite kraft men ingen kan mäta sig med dig. För att kunna använda de här krafterna krävs mycket träning!” svarar Michelle. ”Egentligen så kommer jag inte att träna dig så mycket. Det får Mao göra.” fortsätter hon. ”Vem är Mao?” frågar jag. ”Det är en väldigt ung änglamästare som föddes i Kina men växte upp i Sverige.” svarar Michelle. ”Förresten så kommer du att få hjälp av en pojke vid namn Alex. Träningen är i kraftcentret. Idag tränar Mao dig. Iväg med dig nu!” säger Michelle.
Jag är fylld av förundran för Michelle och samtidigt så undrar jag vem Alex är. Jag vet så klart vart kraftcentret är men jag trodde aldrig att jag ska få träna där.
Kapitel 4 Den svåra träningen och hemska nyheten
Jag springer genom det vackra månljuset. Det är fortfarande varmt men jag skakar av upphetsning för träningen.
Utanför kraftcentret står en snygg kille. Jag tror att han väntar på mig så jag skyndar på stegen. ”Hej!” säger jag lite blygt. ”Hej!” säger killen. ”Jag är Alex och jag ska hjälpa dig att döda djävulen men jag har inte alls lika mycket krafter som dig!” säger han. ”Hur visste du vem jag är?” frågar jag. ”Utseendet säger allt.” svarar han och trots mörkret så kan jag urskilja en svag rodnad. ”Vet du vad för krafter jag har?” frågar jag som är jättenyfiken. ”Ja, ljusets, djurens, hypnotiseringens, läkedomens, eldens, vattnets och skyddets krafter sen har du lite andra krafter som att du tillexempel kan göra dig osynlig.” svarar han. Jag står och gapar, hur kan jag ha så många krafter och hur kan han veta om det? Jag hinner inte fråga för en kvinna kommer gående emot oss. ”In med er! Nu börjar träningen!” säger kvinnan vänligt.
När jag har bytt om till en konstig röd träningsdräkt som Alex visat mig går jag in i salen och ser Alex och kvinnan i ljus. Alex har halvlångt hår och nötbruna ögon. Han är smal och ser väldigt stark ut. Kvinnan – som måste vara Mao- har sneda nästintill svarta ögon. Hon har långt svart hår som för träningens skull är flätat. Maos kropp är så vältränad att jag inte kan förstå det.
Det visar sig att Mao är en tålamodig och vänlig tränare. Först så ska jag börja träna något konstigt självförsvar. Jag förstår inte varför det ska vara nödvändigt men jag gör mitt bästa även om det kanske inte går så bra… Efter det så är det dags för kondition och Mao tvingar mig att springa hela tiden utan avbrott i 2 timmar. Efter det så känns det som om jag ska kräkas och jag kan inte stå upp.
Sedan så tränar Alex mig i hypnos. Det visar sig vara hans kraft. Jag tränar på en mus och till slut (när jag känner mig riktigt snurrig) så får jag musen att göra som jag vill.
Efter flera timmars träning får jag äta lite mat. Jag frågar Mao varför träningen måste vara på natten och hon svarar: ”Jag vet faktiskt inte. Det får du fråga din mor om. Jag skulle föredra att träna dig på dagen istället.” Jag bestämmer mig för att försöka övertala mamma (det känns bättre att kalla Michelle för det) att låta mig träna på dagen.
Sista timmarna av träningen tränar jag läkedomens kraft som enligt Mao är den svåraste kraften. Hon har rätt. Först så ska jag läka ett sår som Alex har på armen (jag misstänker att han gjort det själv med flit). Mao förklarar och förklarar hur jag ska göra och tillsist är såret läkt.
Precis innan solen går upp får jag gå till mitt rum och göra vad jag vill. Trots att jag tränat en hel natt(!) så känner jag mig inte alls trött. När det är dags för frukost kommer Anastasia och en annan flicka in i rummet. Den andra flickan visar sig vara Lana. Lana ser nästan ut som Anastasia. Jag går tillsammans med dem och äter frukost.
I matrummet hör jag Mao och mamma diskutera om mig. ”Jag har aldrig mött en flicka som är så tålmodig och lär sig så snabbt! Det brukar ta flera månader att tillexempel lära sig läka sår.” säger Mao entusiastiskt. ”Hon är något alldeles extra men det är synd att hon är dömd att försvinna efter att ha dödat Djävulen.” säger mamma. Plötsligt så kan jag inte äta mer och jag rusar ut från rummet till toaletten och spyr. Medan jag sprang hörde jag Mao förskräckt säga ”Jag tror hon hörde det där!”
Kapitel 5 Dopet
Efter den hemska nyheten vägrar jag gå till träningen och ligger i sängen och gråter hela tiden. Det är inte rättvist! Varför ska jag dö när jag mördar en elak person? Då kan någon annan döda den där dumma djävulen.
Efter tre dagar (när att jag magrat betydligt och flera änglar kommit och bett mig kämpa) kommer mamma in till mitt rum. Först vägrar jag svara henne när hon försöker prata med mig. Den där kärringen kan dra åt helvete, tänker jag argt. ”Snälla du, svara i alla fall när jag pratar med dig!” ber mamma mig. Efter att hon har försökt få mig att prata en lång tid så säger jag tyst: ”Ja, vad är det?” Min röst låter svag och skrovlig eftersom att jag inte använt den på tre dagar. ”Du kommer inte att försvinna! Du kommer att försvinna från mig. Efter att ha dödat djävulen MÅSTE du gifta dig med Alex och flytta till landet med blandat folk! Förstår du?” Då klarnar allt för mig och jag börjar fnittra. Det känns skönt att bara fnittra.
Efter flera veckor av träning så behärskar jag alla krafterna och kan nästan återuppväcka en död person eller ett dött djur. Jag har dessutom börjat bli kär i Alex som är en väldigt omtänksam person. Mamma har berättat för mig att en ängel inte kan dö av ålder men att en ängel kan mördas.
Nu när jag behärskar alla krafterna så får jag ibland åka ner till jorden och hjälpa till när det blir krig eller hungersnöd. Vi änglar får tyvärr inte hjälpa till för mycket på jorden men lite i alla fall.
Jag har fått många vänner men min bästa vän heter Georgia och har mörkbrunt hår, gyllenbrun hy och djupa blå ögon.
En dag så rusar mamma in i mitt rum ”Du ska döpas!” säger hon högt. ”Alla har samlats i aulan!” Skynda dig! Ta på dig den där vackra vita klänningen!” säger hon och pekar på en klänning som ligger på fåtöljen. Men jag har ju redan ett namn, tänker jag. Jag vill inte säga något för mamma är så glad och uppspelt.
I aulan är det fullt med folk och det är tydligen ganska speciellt att se mig få ett nytt namn. Längst fram i salen står en mörk kvinna med mörkbrunt krulligt hår och stor mun. Hon har på sig en ganska kort klänning som är vit med rosa rosetter på. När folk får syn på mig blir det knäpptyst utom någon som säger: ”Oj vad hon är vacker!” Jag förstår att jag ska gå fram till kvinnan med den stora munnen. Sakta och graciöst går jag fram. När jag är framme så säger kvinnan med den stora munnen: ”Idag skall denna blivande hjälte döpas till Rosa för att hon är vacker som en ros!” Alla i salen skrattar och till och med jag ler ovanligt stort.
Efter att kvinnan med den stora munnen lagt en krans flätad av rosor på mitt guldiga hår så är dopet slut. I matsalen är det dukat för festmåltid. Kvinnan med den stora munnen kommer fram och berättar att hon heter Elvira. Hon är en sådan där kvinna som alltid är glad.
Georgia sätter sig bredvid mig i matsalen och viskar: ”Ingen har någonsin blivit `döpt´ inför så många änglar!” ”Inte? Nåja det spelar ingen roll!” svarar jag.
Efter festmåltiden går jag och Georgia ut på landet, det ställe Anastasia visade mig andra dagen i himlen. Jag och Georgia har det jättekul. Vi bygger en liten koja och sover där hela natten. Jag hoppas bara att jag inte har någon träning.
Nästa dag när vi är hemma står mamma och väntar på mig i mitt rum. ”Jag har en överraskning till dig!” säger hon.
Kapitel 6 Snöstjärna
Hon tar med mig till stallet och visar mig en vit och oerhört vacker enhörning. ”Till dig!” säger hon. Jag saknar ord och jag bara står där och ler fånigt ända tills mamma säger att jag borde hälsa på honom. ”Han heter Snöstjärna och är jättesnäll!” säger hon och ler stort. ”Åh, tack! Jag är så glad för honom! Jag trodde att enhörningar bara fanns i sagor!” säger jag uppspelt. ”En pojke vid namn Frans ska lära dig rida nu när du behärskar alla krafter fullt ut. Om en månad ska du möta djävulen.” det sista säger mamma ledset.
När jag vänder mig om står en kortklippt kille bakom mig med vackra ridkläder (inte alls sådana där valiga som på jorden och inte heller sådana där töntiga som sagoprinsarnas kläder) ”Gå och byt om.” säger han vänligt. När jag bytt om bakom en skärm - som jag misstänksamt kontrollerat ifall det går att se igenom – så tar jag ut Snöstjärna ifrån hans box och följer efter Frans ut på en stor äng.
Det tar inte lång tid för mig att lära mig principerna men det är mycket svårare än man tror och dessutom får man jätteont i baken för att man inte får använda sadel när man rider på enhörningar. De gillar inte det.
Frans har en gråfläckig enhörning som heter Metty. Det är en hona. Jag behärskar ju djurens kraft så djur har det lättare med mig och dessutom kan jag tala med de enbart med tanken så Metty och jag är jättebra ”vänner”.
Varje dag går jag och till stallet och sköter om Snöstjärna och talar med honom och han berättar fantastiska saker som jag lovar att inte avslöja för någon. Ibland får någon av mina vänner följa med och rida på honom. De får såklart sitta bakom mig. Alla tycker det är jätteroligt men de vill inte rida särskilt länge på grund av att de är ovana vid den hårda enhörningsryggen.
Frans slutar snart träna mig då han tycker att jag klarar det själv. Alex däremot följer gärna med och rider men vi båda rodnar så fort vi säger något. Georgia säger att hon aldrig sett ett så förälskat par som Alex och jag. Då säger jag att vi faktiskt inte är något par. ”Näe, inte än!” säger hon då.
Kapitel 7 Resan till helvetet
Efter en månad kommer mamma in på mitt rum mitt i natten och väcker mig. ”Gumman, det är dags att möta djävulen!” säger hon sorgset. Hon har packat en väska med mat och kläder till mig. Hon förklarar hur jag ska rida och annat praktiskt. Jag börjar gråta och säger att jag inte vill möta djävulen. ”Men lilla vän.” säger mamma bara och kramar om mig.
Jag går till stallet och säger adjö till mamma.
Hela natten så rider jag genom vackra ängar. När dagen börjar gry slår jag läger vid sidan av en liten fruktskog. Snöstjärna som är helt utmattad somnar direkt men jag äter lite innan jag lägger mig att sova. Jag har svårt att sova för jag är så rädd. Då minns jag vad mamma sa för flera månader sen: ”Änglar behöver inte sova.” sa hon. Om änglar inte behöver sova så behöver väl inte djuren i himlen heller sova? tänker jag. Jag väcker Snöstjärna och frågar honom om det är så att himladjuren också behöver sömn. Han svarar att nej, det gör de inte.
Jag packar ihop allt och sätter mig på Snöstjärna och fortsätter rida. Vi rider hela dagen. Plötsligt så rör sig någonting i buskarna. Stanna, ropar jag i tanken till Snöstjärna. Han stannar och jag går fram till busken. Där sitter Alex med en sovande häst. ”Jag har väntat på dig!” säger han. Han väcker sin häst och vi rider iväg.
I en vecka rider och rider vi. Vi stannar bara ibland för att äta. Det finns många söta hus på ängarna och jag tänker: En dag kommer jag bo i ett sådant hus med Alex och vi kommer att ha massor utav snälla barn.
En dag kommer vi till en gigantisk skog. Den ser inte alls främmande och farlig ut. Den ser bara inbjudande och söt ut. Vi rider länge där inne och hela tiden blir skogen hotfullare och fulare. Jag kommer på mig själv med att sitta och skaka av rädsla.
Efter en vecka så är träden kala och det växer knappt någonting i skogen. Inga djur finns där som i den andra delen av skogen.
Tillsist så är vi utanför skogen men det som möter oss där får mig att vilja gråta. Det är en stor äng med torr brun mark, ibland någon ensam vissnad grästuva. Det finns lite träd runtom men de är ruttna och ser ut som spökträd. Överallt ligger det döda djur. Jag är tacksam för Alex sällskap. Jag tar hans hand och han trycker min hand hårt i sin hand.
Vi släpper varandras händer och fortsätter rida. Det blir bara värre och värre. Ingen av oss två har lust att äta.
Efter två veckor i det hemska landskapet så kommer vi till en mur. Vi går runt och lyssnar efter vart det är minst ljud. Där gör jag hål i väggen med hjälp av min eldkraft. Vi lämnar Alex häst och Snöstjärna utanför.
Där inne är det mörkt och i praktiskt taget tomt. I husen sitter de hemskaste varelserna jag någonsin sett och det konstiga är att de i praktiskt taget ser ut som om de är statyer för de rör ytterst sällan på sig. Jag hör Alex spy bakom mig.
I mitten av den onaturligt hemska staden står en ännu hemskare varelse än de andra. Det går inte att förklara hans utseende men det jag kan säga ar att han ser ut som en blandning av rått kött och blod med små benbitar som sticker fram här och var. Det är djävulen.
Kapitel 8 Striden med djävulen
Jag känner mig illamående och skräckslagen. Jag önskar att jag blivit ängel lite senare än som en osäker tonåring. Jag fylls ändå av hat emot den där äckliga varelsen som står framför mig. Beslutsamt går jag framåt. ”Snälla du!” säger Alex. ”Jag måste!” säger jag och gör mig osynlig så att han inte ska kunna följa efter mig. Trots att jag visar upp en modig sida för Alex så mår jag riktigt illa och vill bara sätta mig framför brasan i mitt rum där hemma och läsa en bok.
När jag står bakom djävulen så skapar jag en ring av eld runt mig och kastar ljus i djävulens ögon och han bländas. Jag gör en mur av skydd runt mig och sticker en ”kniv” av eld i djävulen. Han hinner knappt reagera men snart så blir jag slagen i ryggen med en jättelik piska. Det gör så ont att jag bara vill dö. Jag hämnas och gör så att han hamnar i ett moln av vatten. Jag vet att man inte får luft och dör då. Efter att ha hållt honom i vattenmolnet i fem minuter tror jag så lever han fortfarande. Han slår mig med piskan två gånger i rad och jag får ett stort sår på huvudet. Då blir jag så arg att jag använder alla mina krafter tillsammans och förgör honom. Efter det så ramlar jag ihop i en liten hög och svimmar.
Jag vaknar av att någon stryker sin hand över min kind. Denna någon är Alex och jag upptäcker att rummet jag är i är ett av de rummen som de äckliga varelserna bodde i. Istället för äckliga varelser står det massa änglar runt omkring mig.”Du räddade oss från djävulen!” säger en av änglarna tacksamt. Jag har sådan huvudvärk att jag inte orkar säga något och den blir bara värre av att alla änglarna står där. ”Gå någon annanstans! Rosa har slagits med djävulen och behöver vila!” säger Alex högt och rummet är snart tomt. ”Jag har aldrig sett någon vara så modig som dig!” säger Alex och ger mig en puss på näsan och går ut från rummet.
Vi stannar i den nya staden (jag och Alex) riktigt länge och hjälper änglarna göra staden vacker. Sedan rider vi hem. Alla blir glada när de får se att vi lever och det blir en stor fest för vår ära. En vecka senare gifter sig jag och Alex i en av de vackra fruktträdgårdarna. Vi får presenter från alla som kommer och mamma ger mig och Alex ett helt eget hus med en fin trädgård. Det är långt från mamma men jag besöker henne ofta. Georgia har flyttat till ett hus i närheten och jag har svårt att glömma hur hon smög sig in på mitt rum under bröllopet och lämnade en lapp på sängen med texten: ”Jag sa ju att ni skulle bli ett par! Lev ut varje dag och ha så roligt som möjligt ty livet är kort! //Georgia” Många människor beundrar mej för att jag dödade djävulen och man har rest en staty med mig. Jag försöker att inte bry mig om berömmelsen och jag längtar redan efter att något spännande ska hända…
|
|
|
|
