Midvinterkärlek |
Arlanda var packat av folk som skulle ut och reda över jul- och nyårshelgen och mitt plan var försenat med ett par timmar på grund av den svåra snöstormen. Jag ringde Sanna på hennes jobb i New York och berättade när jag skulle komma, och hon lovade att möta mig vid flygplatsen. Jag såg fram emot att få träffa henne och prata med henne om allt som har hänt sedan sist. Vi hade känt varandra sedan vi var små, men det senaste året hade hon bott i USA där hon fått jobb på tidningen The Cronicle, så vi hade mycket att ta igen.
Jag hade aldrig varit i USA och kände mig både förväntansfull och nervös. Efter när fem timmars försening lyfte äntligen planet och jag var på väg. Det var en lång resa och jag roade mig bäst jag kunde med att titta på filmen som visades, lyssna på musik och läsa boken jag köpt under den långa väntan på flygplatsen. Hur mycket jag än försökte så kunde jag inte hålla ögonen öppna och vakande när flygvärdinnorna serverade mat.
Utsikten var otrolig när vi närmade oss USA. Flygplanet kretsade en god stund vid flygplatsen innan landningstillståndet kom och äntligen tog vi mark. Det tog lång tid i passkontrollen och det var absolut inte lätt att hitta mitt bagage.
- Denise!
Sannas röst gick inte att ta fel på, och jag sprang fram och kramade om henne. Hon hjälpte till att bära min packning ut till parkeringen och vi ner mot centrum. Första natten satt vi uppe till tre och pratade om allt som hade hänt sedan vi träffats senast, och under de följande dagarna tog Sanna med mig på utflykter och visade mig runt. En och annan shoppingrunda hann vi också med. Jag träffade även hennes amerikanska pojkvän, Marc. Han var en både snygg och trevlig kille.
New York var verkligen en otrolig storstad och folklivet var jätte häftigt. Allt var så stort och alla verkade vara på väg någonstans.
Sanna skulle jobba på kvällen så jag bestämde mig för att själv ta mig runt i staden och blev helt snurrig av alla nya intryck. När jag insåg att jag hade gått vilse hade det blivit mörkt. Jag var inte längre säker på vägen tillbaka till Sannas kvarter. Jag blev lite orolig när jag insåg hur ödsligt det var omkring mig. Jag kände doften av fisk och visste då att jag var nära hamnområdet. Om jag bara kunde få tag på en taxi… lite längre fram såg jag trafikljus och gick ditåt…där måste det ju finnas en taxi…?!
Medan jag gick där i mina egna tankar dök plötsligt två män upp från ingenstans och spärrade vägen för mig. Den ena drog fram en kniv och röt med from röst:
- Hit med pangarna, bruden!
Paniken växte i mig. Skulle jag bli misshandlad eller något ännu värre? Den andre slet i mina guldringar så hårt att det kändes som om han skulle bryta av mitt finger. Jag tvingade mig själv att bevara lugnet och invänta rätt tillfälle då jag skulle kunna sparka mig fri och fly för livet. Jag grävde efter plånboken i jackfickan med kniven hotfullt viftande framför ögonen. Inte en enda bil, inte en själ någonstans.
Plötsligt kom en jeep körande. Jag blev bländad av strålkastarna. Bilen körde upp på trottoaren. Mannen som höll tag om mitt finger släppte det, han blev nog överraskade av bilen. Jag lyckades sparka mig fri samtidigt som bildörren öppnades.
- Hoppa in! Ropade en mansröst och jag rusade fram och kastade mig in på passagerarsidan och innan jag ens fått igen dörren körde vi iväg.
Vi körde en stund under tystnad. Jag darrade i hela kroppen allt eftersom chocken började släppa. Den unga mannen i jeepen gav mig en oöppnad flaska mineralvatten och jag drack tacksamt.
- Hur känns det?
Jag såg på honom. Han hade långt svart hår som föll över hans axlar. Han hade bruna vackra ögon som jag inte kunde släppa blicken ifrån.
- Hann de göra dig illa? Behöver du en läkare?
Jag skakade på huvudet.
- Du kom precis i tid! Var håller allt folk till om kvällarna här?
Han log lite och svarade att det var en ganska isolerad del av hamnen jag hade varit i.
- Ett café för en kopp värmande dryck eller vill du ha skjuts hem direkt?
Jag visste att Sanna inte skulle komma hem förrän efter midnatt så jag tackade ja till hans erbjudande. På väg till caféet fick jag chansen att studera min räddare lite närmare. Han var en mycket vacker man. Hans gyllenbruna hud och de vackra ansiktsdragen bar spår av indian. Väl framme höll han upp dörren för mig samtidigt dom han log brett och tog min hand.
- Jag borde kanske presentera mig; Rick Whitefeather.
Hans hand värmde min kalla hand. När jag sa mitt namn sa han att han hade gissat på ett nordiskt land när han hörde min svaga brytning.
Kaféet var mysigt och ganska folktomt. Vi beställde varm choklad med vispgrädde. Det var det godaste jag någonsin druckit. De fick spänningarna i mig att släppa lite men jag darrade fortfarande i hela kroppen.
Rick tog min hand och kramade den och frågade än en gång om jag var okej och var uppriktigt ledsen över att jag hade behövt råka ut för de där typerna. Han höll kvar om min hand tills jag slutat darra.
Han flyttade sina händer till mina tinningar och tryckte till. En snabb hetta…sedan svalkan, och min spänningshuvudvärk försvann som genom ett trollslag. Han såg min förvånande min och sa att mina ögon hade varit aningen grumliga och att det tydde på huvudvärk.
- Jag hoppas du mår bättre nu, det är det viktiga, sa han med lugn och snäll röst.
Jag såg upp och mötte hans mörka ögon, men förtrollningen bröts av min mobiltelefons signal. Det var Sanna som undrade var jag höll hus. Visste jag att klockan var ett på natten?!
Jag skyndade mig att förklara vad som hänt och Rick sa att han skulle skjutsa mig hem.
Vi småpratade lite utanför porten och han bjöd ut mig kvällen därpå. Sanna skulle jobba då med så jag tackade ja.
- God natt.
Rick smekte mig lätt över kinden och gick till bilen men åkte inte iväg förrän porten slagit igen bakom mig.
- Du får visst julklappen i förväg du, retades Sanna som stått bakom gardinen och tittat.
Jag fick berätta allt som hänt minst två gånger för Sanna. Hon blev väldigt upprörd när jag kom till biten med rånförsöket.
Sanna sa att jag hade haft en väldigt tur när Rick dök upp och hon fick mig att lova att aldrig ge mig ut på upptäcktsfärder ensam. Men det behöver jag ju knappast nu, lade hon till med ett litet skratt.
Det var först när jag gått och lagt mig som jag mindes att jag hade glömt att fråga Rick vad han själv hade gjort på den skumma gatan vid den sena tidpunkten…
Både jag och Sanna sov länge dagen därpå och åt en rejäl frukost innan vi gav oss iväg på lite sightseeing och shopping. Rick ringde när vi var på stan, mitt hjärta slog dubbelslag vid ljudet av hans röst när han frågade hur jag mådde; hade jag sovit gott och drömt söta drömmar?
På kvällen gick vi på vernissage. Ricks syster, Hannah, ställde ut sina tavlor. Hon var mycket begåvad och hade målat otroligt vackra målningar av landskap, djur och stadsmiljöer.
Hannah var lika vacker som sin bror, lika charmig. Hennes fästman, Stephen, var också indian och de var ett stiligt par.
Efter vernissagen åt jag och Rick på en liten restaurang och fick tillfälle att lära känna varandra lite mer. Rick berättade om sin familj och att han precis hade börjat läsa juridik.
- Nog om mig, vad har du för spännande för dig i vanliga fall när du inte springer omkring i skumma hamnområden?
Jag berättade om mina problem med litteraturvetenskapens uppsatser och matematiken som jag tog extralektioner i för att höja betygen i hopp om att komma in på veterinärutbildningen.
Det var sent innan jag kom hem och jag lade mig en stund på soffan och tänkte igenom kvällens händelser. Rick kändes så rätt, jag kunde prata med honom om allt möjligt och vid porten när vi sa god natt hade han kramat om mig och kysst mig så ömt att jag blev alldeles matt i hela kroppen. Vi kände ju inte varandra så mycket än, men jag visste redan att jag ville ha mer av honom.
En nyckel rasslade till i låset och jag rycktes upp ur mina funderingar och jag ställde snabbt fram maten jag hade lagat till mig och Sanna. Hon blev glatt överraskad. Jag berättade om utställningen och vi bestämde att vi skulle gå dit tillsammans och se den dagen därpå.
Rick ringde och föreslog en middag för oss, Sanna och hennes pojkvän Marc samtidigt som han önskade mig god morgon. Både jag och Sanna blev väldigt glada över den idén.
- Jag vill verkligen se vad det är för karl som lyckats förvrida huvudet på dig! Log hon glatt.
Rick hade rekommenderat en italiensk restaurang som visade sig vara en fullträff.
Lagom lyxig och med en avslappnad atmosfär. Maten var utsökt, pastan var den godaste jag någonsin smakat. Först var stämningen var lite spänd, men varefter kvällen led så hittade Rick och Marc gemensamma samtalsämnen, och Sanna blinkade uppskattande till mig. Jag tolkade det som om hon godkände mitt val av blivande pojkvän.
Nyår närmade sig och Sanna var ledig resten av året så Rick passade på att bjuda upp oss till hans hus uppe i Yellowknife. De var tvungna att åka helikopter upp dit. Vi flög över höga bergstoppar och vackra floder. Jag måste vara ärlig och erkänna att jag var rädd. Rick kände min rädsla och tog mjukt min hand och viskade att vi snart var framme. Även om resan varit obehaglig från min sida sedd så var den värd det vi nu stod framför. Bergen stod upp mot himlen, ängarna täcktes av meterhög, kritvit snö och gnistrade i det vackra solskenet. På håll kunde jag skymta en flock vildhästar. Rick följde min blick och berättade att vildflocken funnits i åratal i området och varje vår syntes nya föl. Det var så vackert med dessa djur så som de levde så tätt inpå naturen. Rick tog min hand och visade vägen till hans hus. Huset låg på en liten kulle och det var ganska ansträngande att pulsa uppför genom snön. Men det var det värt. Utsikten från altanen var helt otrolig. Jag, Marc och Sanna stod bara och tittade i flera minuter innan vi började packa upp och laga kvällsmat.
Huset hade två våningar och var helt byggt i trä. Det fanns ingen ström men huset värmdes upp av en vedspis och kakelugnar. Det fanns en mycket enkel toalett inne så de behövde inte springa ut i den djupa snön. Jag och Sanna fnissade vid minnet av en musikfestival några år tidigare, där det inte ens hade funnits ett utedass. Jag hade smugit omkring i en timme för att hitta en avskild plats och vem krockade jag med om inte Sanna, ute i samma ärende!
Rick och Marc var ute i köket och gjorde i ordning kaffe som de nu kom ut med på en bricka tillsammans med ett fat med citron- och chokladmuffins.
- Vad har ni för er?
Det ville vi ju inte tala om…
Han satte sig bredvid mig i soffan. Bara att ha honom så nära mig gav mig fjärilar i magen. Vi hade en trevlig kväll alla fyra och det var sent innan Sanna och Marc drog sig tillbaka.
Det kändes som om man kunde ta på tystnaden som föll när de lämnat rummet. Rick vände sig om mot mig och strök sakta längs mitt hår, jag rös av hans beröring.
- Jag är så glad att du följde med, du ska få se hur bra man kan ha det här uppe i vildmarken…
Hans ögon lyste när hans ansikte kom intill mitt, han kysste mig mjukt och drog mig intill sig. Värmen i hans kyss spred sig i min kropp. Han kramade mig och vaggade mig lätt. Jag kunde ha suttit där hur länge som helst, men det var ju en dag i morgon också.
Han följde mig till rummet och önskade mig god natt, men det dröjde länge innan jag kunde somna, minnet av hans mjuka läppar och hans varma omfamnande fick mitt hjärta att banka.
Dagen därpå tog vi häst och vagn och åkte ner till byn för att köpa proviant. Den lilla byn hade en liten lanthandel. Hyllorna var fyllda av färska varor och allt var rent och glänsande. Rick släpade ut säckar med havre, hund- och kattfoder, en stor säck potatis, rotfrukter och mejeriprodukter och lastade det på vagnen. Han vägrade låta mig hjälpa till med de tunga varorna.
Vintersolen värmde och vi slog oss ner på ett café och drack varm choklad. Jag ville kika runt lite i de små affärerna och Rick skulle gå några små ärenden själv så vi skildes åt för drygt en timme. Han dubbelkollade att jag hade hans mobilnummer i fall det skulle vara något.
Vi skämtade lite om byns storlek och allt med att gå vilse…!
Det tog inte lång tid innan jag hittat min favorit affär. En mysig butik med väskor och smycken. Jag köpte flera olika smycken för att ge bort som försenade julklappar och presenter när jag kom hem. Till mig själv köpte jag en väska och ett smycke med röda, mörkblåa och svarta pärlor.
Precis innan jag skulle lämna butiken ropade indianskan som förestod affären, och visade mig en fantastisk klänning i brun mockaimitation med pärlbroderier. Jag tyckte att den skulle passa perfekt till nyårsfesten och till den svarta spetskoftan som jag nyligen hade köpt. Hon flätade några flätor i mitt hår och satte dit några fina hårband och spännen. Jag kände mig nästan som en indian när jag gick därifrån, trots mitt blonda hår.
Nu hade jag bara ett problem kvar, att hitta ett par snygga skor som passade till min nya klänning. Jag hittade ett par stövlar i samma material som klänningen med lagom hög klack.
När jag var nöjd med shoppingturen skyndade jag mig till den plats där jag skulle möta upp Rick. På vägen dit passerade jag några små bodar intill hamnen. I en av dem hängde det djurhudar på slaktkrokar och männen hade blod på sina byxor. De pratade väldigt högt och svor. Plötsligt tyckte jag att jag såg Rick bakifrån…hans långa svarta hår… Lite chockad skyndade jag därifrån. Varför hade han varit där inne? Vad hade han med de råskinnen att göra? De hade sett så hemska och nästan farliga ut att jag rös trots att solen sken. Rick satt redan och väntade på mig inne i stallet där hästen stod förspänd och redo för avfärden. Han reste sig leende och beundrade mitt hårarrangemang.
Han tog tag om min midja och höll ena handen på min höft. Hans närhet berusade mig, och i hans blick läste jag något outtalat. Min blick följde hans starka hals, till hans läppar och fann hans blick igen, där jag läste samma längtan. Han suckade djupt och lyfte upp mig på kuskbocken utan ett ord. Jag kände mig som en liten fågelunge i hans starka armar och vi körde sakta hemåt.
På kvällen frågade jag honom om det var honom jag hade sett i en av bodarna nere vid hamnen. Han skrattade bort det och sa att det måste ha varit någon annan långhårig buse än han. Jag skämdes över att ens ha frågat honom.
Rick var väldigt hemlighetsfull när han väckte mig i gryningen och sa bara att jag skulle klä mig varmt. Yrvaket famlade jag efter några lämpliga kläder i garderoben och när jag kom ut var redan Sanna och Marc där tillsammans med Rick. Jag var glad att jag inte stressat så mycket att jag missat att borsta tänderna när Rick kom fram och kysste mig.
- God morgon, sömntuta…
Vi var alla nyfikna på vad han hade hittat på. Det var ännu mörkt och man såg bara några meter framför sig.
Plötsligt hörde vi ljudet av bjällror och vi såg det första av hästspannen skymta i kurvan. En lång karavan av hästar och vagnar tornade upp sig och stannade framför oss. Det var både indianer och vita. Vagnarna var otroligt vackert dekorerade med granris och julkransar.
Rick tog min hand och förde mig upp i ena vagnen och lade ett stort björntäcke över oss.
- Han är över 100 år gammal, försäkrade han mig viskande, vi låter björnarna vara i fred numera…
Den björn som hade fått sätta livet till var till hjälp för oss. I den här kylan så höll den oss varma. Vi hade inte klarat oss länge utan den. På varje vagn satt det flera facklor som lös upp vägen framför oss. Hästarna var otroligt starka som orkade dra en så stor vagn med oss igenom den djupa snön. De kom stora rökmoln från hästen mule när den andades som sen steg upp mot den stjärnklara himlen. Vi höll i varsin fackla och Ricks andra hand fann min under fållen och smekte sakta insidan av min hand.
Vid en ganska tvår och lång kurva föll jag mot honom. Han fångade upp mig och höll om mig, våra ögon möttes och glöden i hans blick gjorde mig yr. Under hela färden till den lilla kyrkan tog jag in så mycket av den friska luften och det sagolika landskapet jag bara kunde. Träden var täckta av tung vit snö och det glittrade ibland till lite i det svaga månskenet.
Kyrkan var vackert dekorerad. Både en präst och stammens vise man höll varsitt anförande, sedan sjöng kören och till sist blev det allsång med några av de mest kända julsångerna. Efteråt var det dukat till långbord med mat och dryck, den frukosten höll jag mig länge på.
Jag längtade efter honom senare på natten, önskade att han vore hos mig och höll om mig. Samtidigt höll jag av honom än mer för att han inte försökte tränga sig på eller stressa fram något utan lät tiden ha sin gång. Det visade att han var seriös.
Jag älskade när vi låg och vilade på eftermiddagen och bara höll om varandra. Hans arm vilade tungt över min höft, och jag vilade mot hans varma kropp. Hans mjuka ylletröja kittlade min näsa, den doftade Rick; rent och gott. Hans hjärtas lugna slag slog i takt med mitt. Han öppnade ögonen, som om han kände på sig att jag iakttog honom, kysste min nästipp och drog mig närmare intill sig. Vi sov invirade i varandra i flera timmar och åt en sen middag tillsammans med Sanna och Marc som tidigare hade gått en långpromenad.
Vid kvällskaffet nere i köket hördes plötsligt ylandet från vargar. Sanna hoppade till så kaffet skvätte över hennes kopp. Jag visste att hon var väldigt skraj för vargar.
Rick tittade ut genom fönstret.
- Hon är tillbaka, sa han och kisade lite för att kunna se bättre i mörkret.
Först såg jag bara glimmande, gröna ögon i mörkret utanför, men så urskiljde jag en varg med ungar alldeles nedanför fönstret. Vargen ställdes sig på två ben med tassarna mot rutan och gnydde när hon såg Rick.
- Hon kommer varje år och hälsar på och visar sina barn för mig, kom…
Rick öppnade sakta dörren. Sanna hade redan sprungit upp till övervåningen med Marc hack i häl.
Varghonan strök sig mot Rick, de små ungarna trängdes bakom, alldeles intill henne och tittade nyfiket fram. De såg ut som små ulliga bollar. Det var stor skillnad mot mammans stora starka kropp. Hon nosade lite på mig och jag tog mod till mig och smekte hennes mjuka päls. Rick berättade att varghonans namn var Månstråle. Hon hade vit päls med ljusgrå ränder och lite svarta fläckar. Ögonen såg ut som två små glänsande smaragder.
Plötsligt hörde vi en varg yla från skogsbrynet. Vi antog att det skulle kunna vara ledarhannen. Månstråle tittade en sista gång på Rick och återvände sedan tillbaka in i skogen. Rick berättade hur han först hade träffat denna vackra varelse. Han hade några år tidigare hjälpt henne ur en sakfälla. Tvättat såret och matat henne till hon återfick krafterna.
När hundarna hört vargarna yla hade de sprungit och gömt sig men nu när de märkte att vargarna hade sprungit iväg så kom de fram och nosade runt som om de vore yra. Det såg väldigt roligt ut och vi skrattade en stund åt det innan vi gick in igen. Sanna och Marc kom nu ner igen och alla satte sig i soffan. Katterna kom nu fram från sina gömställen och placerade sig i våra knän.
Jag somnade i soffan med katten i knät. Rick lät mig ligga och lade en filt över mig.
Jag hade berättat för Sanna om affären med smycken och väskor jag hittat och hon var nyfiken på den. Så dagen därpå åkte vi alla ner till byn igen och jag visade henne dit. Efter Sannas shopping mötte hon Marc och de gick iväg på egen hand medan jag och Rick tog en lunch. Efter lunchen sa Rick att han skulle till smeden och att det förmodligen skulle ta en stund så jag strosade runt och tittade mig omkring. Jag gick ner mot hamnen och gick förbi samma bod som jag tror mig ha sett Rick i och nu såg jag honom igen. Den här gången såg jag honom i profil och jag var helt säker på att det var han. Varför hade han ljugit för mig när jag frågade honom om han kände dem? De var djupt inne i vad som verkade vara ett allvarligt samtal.
Vi hade bestämt att vi skulle ses på det lilla caféet när vi var klara med våra ärenden så jag gick dit och beställde en kopp kaffe medan jag väntade. Klockan segade sig fram och jag hann beställa både en kopp kaffe till och en muffins för att lugna magen. Jag började känna mig något irriterad. Vart höll Rick hus? Och vad sysslade han med, som han försökte dölja för mig? Jag kände på mig att han ljög för mig om något, men jag visste inte vad. När jag hade väntat i över två timmar och hunnit tröttna rejält så gick jag förbi bodarna vid hamnen, men där var det folktomt. Jag gick vidare genom byn på huvudgatan och plötsligt såg jag Rick hoppa in i en bil tillsammans med de männen jag sett honom med i en av bodarna dagen innan. Jag blev självklart väldigt snopen och jag blev bara stående där och såg hur deras bil åkte iväg och hur flera bilar följde efter. Vad skulle de göra nu? Jag hade ingen aning om hur jag skulle ta mig hem, jag klarade inte av att köra häst och vagn. Hur kunde Rick göra så här mot mig? Det kändes som om jag skulle börja gråta när jag långsamt gick tillbaka till caféet för att se om det var någon som skulle åt samma håll som jag, att hoppas på en taxi vore ju lite för mycket. Jag letade efter Sanna och Marc, det skulle kännas tryggare att dela färden tillbaka med dem än med någon främling. De syntes inte till. Jag såg mig omkring efter någon att fråga om skjuts när en man i grön uniform och cowboyhatt vinkade åt mig och närmade sig med stora steg. Jag kände igen honom som Mr. Jennings, som vi träffade vid julottan och när han erbjöd mig lift hem till Ricks gård tackade jag ja.
Jennings frågade om jag ville se mig omkring något mer i byn innan han körde hem mig. Jag tvekade först men sa sedan ja. Varför skulle jag sitta ensam i Ricks stuga och vänta på honom när han hade lämnat mig så här nere i en by som jag inte kände till? Jennings berättade lite historia och annan information om byn med jag hörde inte så mycket av det för jag gick och grubblade på varför Rick håller på med en massa hemliga saker. Det irriterade mig att han inte tyckte att han kunde prata med mig om allt, men mest ont gjorde det att han hade glömt bort mig och lämnat mig ensam.
Efter Jennings tur, som för mig kändes som flera timmar, körde han hem mig till Ricks gård. När vi närmade oss gården såg jag Ricks gestalt vid hästhagen och det brände till i bröstet av ilska. Han stod kvar och tittade på oss men gjorde inte en min av att komma och möta oss. Han var som ett åskmoln, ögonen var kolsvarta när jag mötte hans blick; av svartsjuka och något annat jag inte förstod. Jag höll tillbaka min ilska, men jag tänkte inte ge mig…jag ville verkligen veta vad han gjorde med de där typerna i stan. Rick undvek min fråga och när jag upprepade den blev han ännu mörkare i blicken och det kändes också som han avvisade mig. Han var kylig mot mig och det gjorde mig ännu argare. Hur kunde han bara skämma ut oss så inför Mr. Jennings?!
Nu hade jag fått nog. Utan en blick på Rick ursäktade jag mig med en nick till Jennings och gick in i huset. Jag var arg och rastlös och stod inte ut en sekund till, så jag rusade ut bakvägen och vidare ut i skogen. Besvikelsen gjorde ont i mitt bröst. Det kunde inte finnas någon annan förklaring till Ricks beteende än att han var inblandad i något skumt med det där vidriga sällskapet. Hur kunde jag vara så blind? Jag tänkte på hur Rick framstod sig själv som en stor djurvän, men det var nog bara en täckmantel för det han höll på med tillsammans med de skumma typerna. Självklart var det så. Han ville inte visa att han gjorde affärer med vidriga mördare som tjänade pengar på att jaga och flå djur.
Allt mellan oss var i alla fall förstört, så mycket visste jag.
Jag hade hunnit långt från gården när jag hörde röster vid skogsbrynet och saktade ner. Jag smög framåt och såg en öppen eld. Där satt ett stort gäng män som var samlade runt flådda hudar, snön var röd av allt blod och under en stor presenning skymtade jag deras vapen. Jag kände igen några av dem från hamnens bodar, och jag skulle precis vända om då jag trampade på en kvist och männen fick syn på mig. Vi stirrade på varandra under några sekunder. Jag kände igen en av dem som en av de två männen som försökte råna mig i New York. Jag såg att han kände igen mig och drog mig baklänges, redo att fly.
- Stoppa henne! Vrålade han när jag vände och sprang så fort jag kunde.
Jag hörde dånet av motorer och förstod att de hade scooters. De knappade in allt mer på mig, hjärtat dunkade i mitt bröst. Vad skulle jag ut och göra? Sa jag argt till mig själv. Bråket med Rick verkade inte så stort nu. Tröttheten började bli stor, jag kommer inte att klara det, jag kommer att sluta som en av deras djuroffer, tänkte jag när jag kom ut på ett öppet fält.
Samtidigt såg jag en man komma galopperande över fältet mot mig. Det var Rick på sin vita hingst Shadowfaxe. Han red förbi mig och slet upp mig på hästryggen och vi galopperade därifrån.
Jag kunde höra att scootrarna fortfarande följde efter, men inte lika nära som förut. Jag vände mig om för att titta om jag såg dem och mötte Ricks blick i några sekunder. I hans blick fanns något jag aldrig sett förut, men jag kunde inte komma fram till vad det var. Han tryckte mig hårt intill sig och den vite springaren flög fram över marken. Det tog inte så lång tid innan vi nådde Ricks stuga. Och inom ett par sekunder var där fullt med polisbilar och någon slags specialstyrka som ryckte fram med otrolig precision. Rick saktade in Shadowfaxe, hingsten frustade och krängde till med huvudet. Polisen växlade några ord med Rick som nickade och ledde hästen, med mig kvar på ryggen, upp till stallet där han hjälpte mig ner innan han tvättade av den genomsvettiga hingsten.
Jag satt tyst på höbalarna och såg på. Rick iakttog mig i smyg, jag såg att han höll någonting inom sig. Han gav Shadowfaxe lite vatten och havre och gick sedan fram till mig.
- Du kunde ha blivit dödad av de där asen! Vad tänkte du på när du rusade iväg sådär?!
Han tog tag i mig och drog mig ut ur stallet. Då exploderade jag och skällde ut honom.
- Vem tror du att du är, varför bar du dig åt som du gjorde mot mig då? Hade du inte gjort det, så hade jag inte blivit upprörd! Och varför drar du upp mig hit till ditt hus om du är inblandad i allt det här?
Jag började slå på hans bröst, först gjorde han inget men sedan tog han tag i mina handleder.
- Vad har du gjort för någonting?! Skrek jag åt honom.
- Denise…lyssna på mig…de är pälsjägare och smugglare, utan minsta respekt för något levande som råkar komma i deras väg. Jag jobbar också tillsammans med polisen för att hjälpa till att avslöja deras grupp för att vi skulle kunna få stopp på deras brutala sätt. Jag hade ingen aning om att de skulle sätta igång med sin stora jaktslakt innan nyår, de hade sagt att inget skulle göras förrän efter helgerna. Så jag trodde inte att det skulle vara någon risk att ta med dig och dina vänner hit. Det var tydligen då de planerade att utföra tillslaget. Jag hade ingen aning om det.
Jennings ringde polisen från bilen när vi upptäckte att du hade stuckit iväg… jag hade aldrig kunnat ana att det här skulle hända, och dig av alla… du dyker upp överallt, precis som du gjorde i hamnen den där kvällen då jag hade ett möte med pälsjägarna. Du kunde ha råkat riktigt illa ut där också…
Sakta började hans ord tränga sig in hos mig, han hade samarbetat med polisen hela tiden, så det var därför han hade varit så konstig mot mig när jag ställde frågor. Rick såg plågad ut.
- Jag trodde jag skulle dö när jag insåg att du var därute, och när jag såg dem jaga dig..hade någonting hänt dig så hade jag nog gjort skinnfållar av allihopa….
Jag lutade mig mot hans bröst och han höll om mig och kysste min panna. Jag skämdes över att jag hade tänkt så illa om Rick. Det var tvärtom vad jag hade trott, han hade hjälpt polisen i jakten på pälsjägarna. Men jag var ännu arg och sårad över hur han kunde behandla mig så illa som han gjorde inför Mr. Jennings.
Rick läste mina tankar.
- Du måste förstå att jag inte fick tala om det för någon…jag vågade inte säga dig sanningen…och jag visste inte vad jag skulle tro när jag såg dig komma åkande med Jennings. Jag trodde för ett ögonblick att han kanske ingick i ligan; rentav deras ledare, så jag ville inte att han skulle få reda på att jag pratat med andra ur ligan. Därför kunde jag inte svara på dina frågor.
- Denise…
- Han erbjöd sig att skjutsa mig hem, men du var ju inte hemma och då erbjöd han sig att visa mig runt lite, sa jag.
- Klart han gjorde, Ricks röst lät arg igen, han visste redan att jag inte skulle vara hemma för han hade mött mig på vägen…
- Du lämnade mig ensam i stan, hur tror du det kändes för mig då?
Jag blev ursinnig på hans ton när han sa det och på hans självupptagenhet. Jag sprang iväg, men Rick kom snabbt ikapp mig, och tog mig om axlarna och tvingade mig möta hans blick. Rädsla och något mörkt lyste i hans ögon.
- Förlåt mig…Denise…förlåt… jag blev svartsjuk när jag såg dig med en annan man. Jag vet att jag var dum, men jag kunde inte hjälpa det…
Han såg hjälplöst på mig och mitt hjärta smalt. Jag gick fram till honom, strök hans kind och förde undan hans hår, och såg in i hans mörkt chokladbruna ögon.
- Lova mig att inte göra så mot mig igen, Rick…
Han drog mig intill sig.
- Jag lovar, Denise…mumlade han.
Vinden yrde omkring oss där vi stod tätt tillsammans på ängen, som fångade i evigheten.
Senare på kvällen fick jag förklaringen på varför Rick hade det så gott ställt. Han berättade om guldet som fanns i området.
- Vi hade tur, vi fann guld och kunde köpa upp mer mark från myndigheterna. Marken är det riktiga guldet, stammen äger den gemensamt, men jag äger denna biten av landet och huset har jag byggt med hjälp från familj och vänner. Rick gjorde en gest ut mot landskapet. Jag förstod vad han menade. Hans släkt hade bott där i flera generationer, så det var viktigt för Rick att kunna bo där. Att de sen hade hittat guld på marken var ju bara ett plus.
- Du skulle ha sett mig och de andra när vi sprang och letade. Vi sprang från den ena vaskplatsen till den andra. Vi hörde ständigt rykten om nya fyndplatser och alla gick omkring med dollartecken i ögonen. De flesta hittade förstås inget, några blev galna av längtan att hitta guld.
Rick tittade ut över landskapet.
- Pengarna har gett mig friheten att kunna bosätta mig där jag vill och kunna hjälpa djuren och naturen, det är det viktigaste.
När jag lyssnade på hans visioner om naturreservatets framtid så kändes det så rätt att det var Rick och hans stam som hittat guldet, de använde ju vinsten för traktens bästa. Hade någon som bara var ute efter att tjäna pengar hittat guldet hade han nog bara förstört området för att kunna tjäna ännu mera pengar. Pantouffe, indianguden, hade nog ett finger med i allt detta, det trodde jag fullt på.
Jennings kom emot oss och när han nådde fram bad han om ursäkt för att han trängde sig på, han ville bara prata en stund. Han log och sträckte fram handen till mig.
- Jag vill passa på att tacka dig för ditt sällskap under dagen, utan dig hade jag inte befunnit mig så nära ligan och kunnat larma polisen så snabbt att vi kunde gripa skurkarna på bar gärning. Jag vill också be om ursäkt, han harklade sig lite generat, för att jag hade misstankar mot dig och din fästman.
Han såg snabbt på Rick.
- Men hur skulle jag kunna veta hur det låg till? Ingen hos polisen talade om vilka som arbetade undercover, jag gissar att jag också var misstänkt i era ögon, eller hur?
Han vände sig mot Rick som nickade och mumlade något till svar och de tog varann i hand. Jennings gick mot sin bil men vände sig om och såg på oss.
- Lycka till!
Efter att han hade gått log jag mot Rick och sa:
- Där ser du att han inte var så farlig!
Han himlade med ögonen.
- Nej, inte mot dig! Jag tror inte att du märker hur männen tittar på dig, sa Rick.
Jag svarade honom inte för jag ville inte riskera en ny diskussion med samma ämne. Visst såg jag hur män kunde stirra på mig, men jag försökte inte tänka så mycket på det; det var ju inte mitt fel att de stirrade!
Ett vackert ansikte och fin kropp påverkar de flesta män. Själv hade jag alltid letat efter en vacker man med en vacker själ och i Rick hade jag funnit den kombinationen.
- Jag är så förälskad i dig att jag har betett mig som en idiot, inte bara en, utan två gånger inom loppet av två dagar! Sa han och höll om mig.
Sakta kysste han mig på ögonlocken och sen på mina läppar.
När de obehagliga händelserna började mattas av och jag kände att jag kunde lita helt och fullt på Rick fylldes jag av en längtan att komma honom närmare. Vi satt och myste i soffan, han höll mig tätt intill sig. Hans värme spred sig till mig och jag kände hans längtan efter mig. Hans längtan var besvarad, och det visste han, men ändå var det något som höll honom tillbaka. Vad - visste jag inte.
Nyårsaftonens kväll närmade sig, marschallerna lyste upp längs gången upp mot huset. Vi hade dekorerat bordet och satt upp namnskyltar vid varje tallrik. Ricks syster och hennes fästman hade kommit tidigt för att hjälpa till, och i köket var personalen fullt sysselsatta med att laga mat till 100 personer.
Jag och Sanna drog oss tillbaka för att klä oss. Klänningen och stövlarna passader verkligen perfekt.
- Du passar verkligen i de där kläderna, det är mycket snyggt, sa Sanna och log mot mig.
Jag tittade på mig själv i spegeln, hon hade rätt, det var väldigt snyggt. Samtidigt som jag såg fram emot kvällen så kände jag mig lite sorgsen över att våran tid här skulle vara slut i övermorgon, det var våran planerade dag att resa hem. Allt skulle förändras, jag skulle ju fortsätta ända till Stockholm…
Jag funderade på vad Rick tänkte om det, han hade inte sagt ett ord om min avresa, tog han den som självklar, jag kanske bara var ett roligt äventyr för honom…? En inre röst sa att jag skulle sluta tänka negativt. Kunde jag inte bara koppla av och njuta av tiden vi hade tillsammans? Jag lyckades intala mig själv att jag skulle ha roligt på nyårsfesten och sluta tänka på allt annat, men ovissheten gnagde tyst i djupet av mitt inre.
Jag väckte uppmärksamhet när jag gick ner för trappan i min vackra klänning, alla följde varje steg jag tog med sina blickar. Rick väntade vid trappans slut. Han såg på mig med stora ögon och jag kände hur jag blev röd om kinderna.
Rick tog min hand och presenterade mig för sina vänner. De flesta var vänliga och lite nyfikna, andra, som en indianska klädd i en åtsittande skinnklänning tittade kallt på mig och bara log mot Rick.
- Det ser mer ut som ett korvskinn än som en klänning, viskade Sanna bakom min rygg. Vi fnissade glatt åt hennes min.
Rick drog mig vidare för att hälsa på några fler. Precis innan jag vände mig om såg jag kvinnans hatfyllda blick på mig ännu en gång. Ricks syster dök upp vid min sida och gav mig en komplimang för klänningen.
- Bry dig inte om surpuppan, sa hon snabbt. Hon har varit efter Rick i flera år utan minsta respons, så när du nu dyker upp vid hans sida så blev det nog för mycket för henne.
Jag blev glad över hennes ord, jag hade en vän i alla fall. Jag fick flera sura blickar från andra kvinnor. Rick kramade min hand och förde mig till platsen bredvid honom vid matbordet, han höll ett litet tal där han önskade alla välkomna. Så vände han sig mot mig och utbringade en skål till kvinnan som gjort honom lycklig genom att bara finnas till. Alla höjde glasen och skålade. Det kändes som om jag ville sjunka genom golvet, men samtidigt var jag ganska stolt, och att döma av vissa svartsjuka blickar så var det under golvet de ville se mig. Men jag bestämde mig för att ignorera dem och ha kul istället. Maten var mycket god och desserten var helt otrolig med hemmagjord glass, choklad och hallon, men jag fick inte ner så mycket eftersom jag fick en klump i magen av Ricks heta blickar, som vilade på mig hela kvällen.
Jag hade tittat på Rick mycket under kvällen. Han hade en vit skjorta under den svarta kavajen, och de lagom slitna blå Lewisjeansen. Det passade honom perfekt, det långa svarta håret föll fram över hans axlar. Jag tror att han kände på sig vad jag tänkte och kramade om mig och kysste mig på kinden. Det gjorde ont i mig av längtan, jag ville ha honom ännu närmare.
Tolvslaget närmade sig och alla trängdes för att få sina champagneglas fyllda och sedan ut i trädgården för att se överraskningen. Alla hade väl anat vad överraskningen skulle vara. Fyrverkerier!! Det var otroligt vackert. Nedräkningen började och Rick gav mig ett glas champagne och tog min hand i sin. Vi önskade varandra gott nytt år genom allt prat och skratt. Rick kramade mig hårt och viskade att han älskade mig.
Vi skålade och orden han just sagt till mig bubblade i mig precis som bubblorna i glaset. Jag kände likadant, men kom mig inte för att svara honom utan höll bara fast honom i mina armar. Hannah och Stephen kom fram till oss och önskade oss gott nytt år. Hon kramade om mig och viskade att hon aldrig sett Rick så lycklig som nu. Sanna och Marc dök upp vid vår sida och vi önskade varandra allt gott inför det nya året.
När fyrverkerierna var över gick de flesta till köket för att ta sig en nattmacka och många slog sig ner i vardagsrummet för att lyssna på musik. Senare på natten åkte många gäster hem, förutom de som skulle stanna över och de blev lite lugnare. Jag borstade tänderna och tvättade av mig sminket, men bytte inte om utan behöll finkläderna på. Jag gick ut i hallen där jag stötte på Rick. Hans ögon hade en särskild glöd när han såg på mig och jag kände hur den längtan jag höll inom mig släpptes ut. Han var min, det visste jag och jag behövde honom hos mig så jag tog tag i hans hand och drog in honom i sängkammaren innan han hann protestera . Han lutade sig mot dörren och jag kysste honom. Han besvarade mina kyssar och jag visste att jag hade väckt hans åtrå. Han mumlade att vi hade all tid i världen, men jag var döv för hans invändningar. Jag brydde mig faktiskt inte alls uppfylld som jag var av min egen längtan efter honom. Jag ville ha honom, se honom tappa kontrollen fullständigt av min närhet, gå upp helt i passionens hetta och bli ett med honom. Han vacklade till och tog mig om armarna och fick mig att möta hans blick…
- Denise…jag vill att du ska vara helt säker på vad du vill och nu är du lite snurrig av champagnen…
Jag suckade inom mig och tänkte att om han inte förstod att jag var säker på vad jag ville med de signaler jag gav, så visste jag inte vad jag mer skulle kunna göra.
- Rick…jag älskar dig och jag har längtat efter att få ha dig så här nära, förstår du inte?
Hans ansiktsuttryck förändrades. Hans bekymrade uttryck försvann och jag såg kärleken lysa i hans blick. Han kysste mig och det var början på den underbaraste natten i hela mitt liv.
Jag vaknade av Busters kalla nos i ansiktet och slog upp ögonen. Rick vilade intill mig. Klockan visade sju på morgonen. Buster spann och trampade på min mage, vi kelade en stund sen kunde jag inte somna om. Rick rörde lite på sig och öppnade ena ögat och log mot mig.
- God morgon, sa han och log mot mig.
Jag log tillbaka och löp tätt intill honom.
Busters vilda klösande på dörren avbröt hans ord så vi gick upp och släppte ut honom. Rick smet in i badrummet och jag klädde på mig. När jag kom ner var Rick ensam o köket och kokade kaffe och matade alla hundar och katter. Ingen annan var vaken så här tidigt.
Vi klädde på oss och gick ut på gårdsplanen ned mot ängen, tystnaden gjorde underverk för själen, men så slog mig tanken om min resa tillbaka till Stockholm. Buster, som följt efter oss kisade lite mot solstrålarna och nosade lite på en buske som stack upp ur snön. Jag önskade att jag kunde vara lika fri som honom och kunna göra vad som faller mig in.
Rick fångade upp min blick.
- Jag hade hoppats att du kunde stanna lite längre, han log lite, och se om du kunde tänka dig att stå ut med att bo så här långt ut i öde vildmarken, med alla djuren…och mig… Jag hade tänkt fråga dig redan igår, men du lurade mig att tänka på annat…
Han blev allvarlig och sökte efter min blick.
- Jag ville fråga dig om du vill gifta dig med mig? Han tvekade lite och rodnade. Förlåt…det var nog att gå lite för långt…jag förstår om du inte vill…förlåt…!
Jag kröp in i hans famn och svarade:
- Ja, Rick! Jag vill inget hellre!
Han bara tittade på mig…sen tog han mig i sin famn och kramade mig hårt, och länge.
- Du har gjort mig så lycklig, denise, mumlade han och jag kände tårar väta min kind.
Solen steg upp över de snötäckta bergen långt ovanför oss, och jag rös av en enorm obeskrivlig lycka över att jag fanns här med Rick i gryningsljuset på det nya årets första dag…
|
|
|
|
