Frågan är ställd. |
Intro
Aldrig sluta fråga. Det är en önskan.
Vilket svar jag än söker skall jag aldrig sluta fråga. Vilket svar jag än får skall jag aldrig sluta fråga.
För, inga svar är sanna belysta i evighetens glöd.
Inga känslor falska eller auktoritära när frågan kastats ut.
Det är en önskan, att ingen slutar fråga och att all kunskap blir kunskap om livet.
Morgon
Solen värmer fönstret direkt till vänster om mig. I knövliga lakan vrider jag mig och känner värken som sakta tränger in i mitt medvetande. En fluga surrar hopplöst i takhörnet. Är jag kvar i världen? Var har jag varit?
Innan jag hunnit besvara någon av mina frågor blev jag helt införstådd med var jag var och vad som hänt. Med en viss sorg i sinnet konstaterade jag att jag var tillbaka i min kropp som jag dagen innan kritiserat för att ha lagt på sig minst en centimeter runtom navelpartiet. Jävla skitkropp! Nu när jag skaffat det där ordentliga skogsjobbet och verkligen ordnat det för att inte behöva bry mig om sådana saker som träning så blev jag likförbaskat arg när jag tänkte på hur klumpig jag var i jämförelse med hur jag skulle velat vara. Annat var det i drömmen, hann jag tänka. Där var allt som jag ville att det skulle vara! Mer än en gång hade jag legat och dragit mig i sängen, för att stanna kvar i det sorgelösa tillståndet där bekymmer verkade vara gårdagens nyheter.
Väl ute ur det lilla kyffet tog jag mig osmidigt ner för den branta trappen. Min syster hade börjat hjälpa min far med jordbruket. Hon talade om att jobba hos honom. "Det enda sättet att komma nära pappa, är att själv ta det första steget.", hade hon sagt till mig dagen innan när vi åkte tillbaka till stugan i bilen. Hon hade tagit körkortet före mig. Själv var jag mitt i utbildningen, egentligen i slutskedet men känslan av att vara nästan klar hade inte infunnit sig. Det kunde lika gärna varit första lektionen fastän jag bara hade uppkörningen kvar.
Jag hällde upp en tallrik med flingor och åt frukost. Sen kom mamma. Hennes autopilot var påslagen och orden verkade strömma ur henne nästan som om radion var påslagen. Jag lyssnade på halvt öra och instämde ibland med vad hon sa utan att för den skull ha förstått varken början eller slutet av det hon faktiskt sagt. Efter att jag ätit upp och ställt undan vandrade jag ut i solen och la mig ner på gräset.
Fötterna svävar fritt. Björkarna vajar och jag upplever varje rörelse som om jorden tar ett friskt andetag. Jag känner hur jag blir tyngdlös och växer ihop med det som finns omkring mig. Sen ropar min mamma högt att jag ska hjälpa henne med disken.
Snabbt landade jag från min luftfärd och alla frågor som cirkulerade i mig skyndade sig att gömma sig långt inne i ett hjärnskrymsle så jag inte skulle kunna ifrågasätta något som hände omkring mig. Jag tog mig upp på benen och dukade av gårdagens rester av mat som mest bestod av rester från pappas boskap, nötkreatur. Äcklad av tanken att man faktiskt ätit det som legat där på talrikarna innan stuvade jag ihop allting i en kastrull och bar in det och stoppade det sedan in i diskmaskinen.
Kväll
Jag läste en bok om 1900-talets kvinnor. Den handlade om en tjej, Vivi, som förlorat sin pappa i kriget och blev tvungen att flytta till sin mamma som för tiden var radikal och uppträdde som en "Dålig kvinna". Det lät sunt i mina öron.
Vid middagen grillades det och vi småpratade som familjer gör under middagar. Min pappa kläckte ur sig, på ren ironiska, att jag skulle vara något slags "Engergipolitiker" för att jag råkat värma upp för mycket tevatten åt mig och min syster. När vi ätit klart lade jag mig ner på gräset igen.
Gräset var min favoritplats. Där kunde jag andas fritt och se så mycket längre än jag gjorde på andra platser. Alltid när jag la mig ner på gräset började alla tankar som legat på lur att krypa fram.
Varför ifrågasätter inte människor verkligheten? Varför är så mången ting självklara, som vore de oföränderliga? Jag ser framför mig hur världen snabbspolas till en tid då miljökatastrofer härjat ohämmat och människor stupar på gator pga syrebrist. När jag spolar tillbaka till vår egen tid ser jag människor som samlas och frågar saker, väljer att öppna ögonen istället för att spotta färdigförpackade svar i ansiktet på varandra. Min dröm löser upp sig med himlen och jag lättar från marken. Väl uppe i luften har jag utsikt över hela sjön och alla stugor runt omkring. Det ser likadant ut hos dem som hos oss, hinner jag tänka. Vi har bara lite mer prylar.
Är det inte uppenbart att vi aldrig kan mätta vårat behov av välfärd? Vi kan bara stilla det tillfälligt, om ens det! Det känns så märkligt att önska sig en massa saker när jag ändå är på det klara med att jag inte blir varken lyckligare eller klokare med saken i hand. Fy vad dumt!
Jag kommer plötsligt ihåg att jag en gång frågade min pappa en ganska rak fråga med ett mindre väntat svar. "Är pengar allt?", hade jag sagt. "Ja, helt klart!", hade svaret blivit. Jag var inte helt säker på om jag kunde ta honom på allvar så jag utbrast, "Du kan inte mena allvar!", "Jodå. Eller, nej men med pengar kan du komma långt."
När jag fått fundera en stund på det min far hade sagt så kunde jag inte hålla med honom. Med pengar kommer man ingenstans. Man snurrar runt. Runt, runt, runt, runt. Det är som en drog.
Jag slog upp ögonen hastigt och slogs av att det var kallt i luften. Tankarna fladdrade iväg och lämnade mig i ett tomrum av förvirring. Ljuset var tänt inne i huset och jag masade mig upp från marken och in i huset. Min mamma satt vid bordet och läste en damtidning. Min syster hade redan gått och lagt sig och jag bestämde mig för att det var dags för mig också, klockan började ju närma sig tolv och jag var ganska trött trots att jag legat och sovit på gräset större delen av dagen.
Väl inne i mitt rum tog jag fram en bok som var ämnad för min syster, "Rubba dina Cirklar". Det stod en massa om "bagage" och rädlsa och saker som jag upplevde mig vara väl medveten om. Själv hade jag helt nyligen insett att jag var rädd för en massa saker. Det slog mig som en blixt från klar himmel när jag hade suttit och skrivit i min dagbok en mörk kväll inne i stan. Att nu läsa den här boken kändes varken nyttigt eller upplysande, mer som ett ändlöst ältande. Jag la ifrån mig boken på fönsterkarmen.
I taket finns en massa spännande former. Ögon, monster och galaxer breder ut sig över de sluttande träplankerna. Hur blev det sådär? Innan jag hinner fundera vidare känner jag att mina ben blir tyngdlösa och börjar sväva. Jag låter mig dras med i känslan av att lätta och blir pirrig i kroppen. Sedan hinner jag tänka:
Såhär kunde det alltid vara.
Coda
I varje vaken stund sover vi. Det drömlandskap som vi vant oss vid är upphöljt i dunkel. Med varje ny blick blir vi än mer bekanta med den omgivning vi omgivit oss med. Vårt enda vapen mot detta sömntillstånd är frågan.
Och det vapnet bär vi alltid med oss.
|
|
|
|
