Dess Hemlighet (Fyra) |
Hejsan,,, igen! Kapitel fyra vart enligt min åsíkt ganska konstigt, fast det inte var så värst mycket som hände. Hoppas ni orkar med den ändå! =) Vill gärna få minst två-tre kommentarer innan jag fortsätter! Vill också bara påminna om att jag (av nån anledning) inte kan mejla! Ha det bra! =)
Kapitel fyra
Laura gick ut genom hallen och frös så väldigt mycket att hon sprang ut för att sedan kunna komma hem så fort som möjligt. Boken hade Siv velat ha hos sig, men Laura ville ha den hemma. Som om den skulle vara tryggare där. Så där låg den i hennes väska. Laura kunde knappt tro på hur mycket allt hade förändrats ända sedan hon tagit samma väg på morgonen. Hon låste upp cykeln och cyklade snabbt iväg. Om någon som promenerade längs den vägen hade sett henne skulle hon ha sett ut som en helt vanlig cyklist, men om någon med närmare uppmärksamhet betraktade hennes ansikte skulle man se hur bekymrad det var. Då skulle den personen få se hur tomheten, likt en grå slöja, lagt sig över hela hennes ansikte. Hennes vanligtvis ljusblåa och livliga ögon var nu närmare en grå nyans och hennes vanligtvis rosiga kinder var nu lika bleka som ett spökes.Hennes dystra skepnad cyklade uppför trottoaren. Cykelhjulen plattade till grässtråna. Gräset var våt och halt. I en enda fel rörelse åkte cykeln åt sidan och plötsligt – utan att förstå hur hon hamnat där – satt Laura i en vattenpöl som hade bildats i gräsmattan. Hon kände hur byxorna blev blöta, ända till hela hennes ben och fötter var våta in till bara huden. Hon reste sig inte upp, hon satt bara där. Hon kunde inte tänka, hennes hjärna var lika dimmig som vägen där bilarna körde. Blicken var borta, stirrade ut i tomma intet. I fönstret satt Poseidon och jamade. När Laura tittade mot honom slog han med tassen mot fönstret. Då vaknade något till hos Laura. Hennes ögon fick tillbaka sin forna lyster, och nu såg hon levande ut igen. Hon reste sig upp och slog lite på sina ben, i ett fånigt försök att få bort vattnet, i alla fall lite. Hon gick med raska steg mot dörren och tog fram sina nycklar. Huset hade samma välkomnande som varje dag;Ett till synes tomt, och mörkt hus. Det droppade vatten från Lauras kläder när hon steg in, så det blev en vattenpöl i mattan som låg och täckte hallens golv. Hon gick med klampande och högljudda steg rakt mot sin pappas sovrum. Hon struntade i att ta av sig skorna. Hon ville att Wilson skulle vakna, att han skulle lägga märke till henne. Just innan hennes kalla hand tryckte ner handtaget till sin pappas rum ångrade hon sig. Istället tog hon av sig skorna och smög tyst mot sitt rum. Hennes rum var väldigt inbjudande;Varannan vägg var röd och varannan var i en varm guldfärg. Hennes säng pryddes av några gosedjur, och av ett täcke med hjärtan. Över hela sängen hängde en slöja, och om man tittade riktigt noggrant på det såg man att det var gjort av små, olikfärgade stenar. På nattduksbordet satt en vit vas med en ros, som skiftade i en orange-gul färg. Men det brydde hon sig inte om nu. Hon öppnade med ett ryck garderobsdörren och tog fram ett par mjukis byxor, och en gammal, urtvättad tröja. Efter det kastade hon ut allt ur garderoben tills hon hittade en fleecetröja som var röd i färgen. De våta kläderna fick ligga kvar på golvet, det gjorde väl ingen större skillnad. Sedan smög hon ut ur dörren, och genast kom Poseidon och jamade. Hon hyschade honom men han fortsatte tigga efter uppmärksamhet. Hon lyfte upp honom och gick med honom i famnen till köket. Han började spinna men slutade lika snabbt när hon satte ner honom på golvet. Hon tog fram lite tonfisk och lade den framför Poseidon som genast började slicka på den. Han fick inge mat från Wilson, tänkte Laura och kände medlidande mot den stackars katten.Laura höll nu i sin väska. Att veta att boken som kunde orsaka nästintill världens undergång var hos henne, fick henne att må illa och bli fruktansvärt rädd. Men nu tog hon mod till sig, trots att det mest kändes som om hon istället för att öppna en bokpärm öppnade själva Pandoras ask. Om jag läser den hel, så kanske allt går bort. Då kanske ingenting händer…? tänkte hon med föga lite hopp. På samma plats som dagen innan började hon läsa. Hennes koncentrerade ögon åkte från ena sidan till den andra när hon koncentrerat läste. Mot sin vilja blev hon gripen av historien, hon skulle inte kunnat ha lämnat boken ifrån sig, även om hon velat. Långt senare i sitt liv kom hon att ångra att hon läste den kvällen. Men just då tänkte hon sig inte för. Senare när hon var så trött att ögonen bara föll ihop trots hennes försök att fortsätta läsa, gick hon och lade sig på sin säng. Nästan genast somnade hon.
Laura drömde oroligt;
Hon är i en svart storm där alla gudar hon mött i böckerna snurrar omkring henne, de rent av skriker förbannelser mot henne. Plötsligt slutar karusellen och vimlet av de olika gudar skär upp sig och låter någon stiga fram. Fram ur alla gudar stiger en lång, muskulös och något kraftig man. Han har långt, lockigt hår som hänger över axlarna. Zeus, tänker Laura förfärat och hukar sig till ett litet hjälplöst barn. Han har en skinande blixt i handen. Med en allvarlig blick sträcker han fram den handen som han höll blixten med. ”Antingen kommer du till oss, eller så kommer vi till dig,” var det enda han sade med tydliga ordformer som för att förvissa sig om att Laura förstod vad han sade. Sedan, öppnade han handen och lät den stora blixten falla, rakt ned mot det osynliga golvet som Laura stod på. Hon såg hur golvet likt glas sprack i fler hundra bitar och hon kände hur hon själv började falla. Hon skrek och tittade upp mot det stället där hon hade sett Zeus, men där fanns ingen kvar. Tomheten som bredde ut sig under henne verkade oändlig. Någonstans långt bort hörde hon Sivs röst. ”Jag sade ju åt dig att inte läsa!” Inte läsa, inte läsa… Sivs ord studsade från ena väggen till den andra. ”Nej!!” skrek Laura och höll för öronen.
Laura vaknade med ett ryck och fann hela sängen och sängtäcket vått, som om någon hade hällt ut flera hinkar med vatten över det. Hon kände med sina kallsvettiga händer på sitt ansikte, som hon fann vått av kallsvett. Hon kände på pannan som var rykande het av feber. Huvudvärken borrade sig igenom hennes huvud och det kändes som om det skulle sprängas ögonblickligen. Hon reste sig upp på darriga ben och försökte behålla balansen trots att hon kände något krampliknande gnaga på benen. Hennes steg ledde henne till kökets dörr av någon anledning, till köket där boken låg. Hon steg in i köket i ett transliknande tillstånd och såg inte tröskeln så att hon höll på att snubbla. Hon återfick snabbt balansen och då vaknade hon till ordentligt. Vad gör jag här? tänkte hon som nyvaken. Balansen som hon nyss återfått försvann lika snabbt och hon satt på trägolvet. Hon reste sig upp och gick fram till diskbänken där hon sköljde iskallt vatten över ansiktet. Hon kände hur det kalla vattnet rann över hela ansiktet och nedför halsen. En kall kåre gick längs hennes ryggrad när hon kände hur dropparna sedan föll mot hennes nattlinne. Hon tog en handduk som hängde på en liten krok och torkade ansiktet. Med lite klarare sinne såg hon bort mot boken som låg där på bordet. Som alltid bar den en lockande och vacker pärm, och som alltid kände sig Laura frestad att öppna och sluka dess innehåll - så hon fick hålla sig för att inte öppna den ännu än en gång. Innan hon ens hade ätit frukost och, innan hennes pappa vaknade eller överhuvudtaget gick ut ur sovrummet tog hon på sig några kläder för att skynda sig iväg ur huset. Nu var huvudvärken och febern som bortblåst. Fast hon frös fortfarande, så hon tog på sig sin röda fleecetröja. När hon för tredje dagen satt på sin cykel var hon inte säker på något av det hon gjorde, hon skulle nog inte ha kunnat svara på om hon ens hade låst dörren ordentligt. Hennes blöta hår hängde ner i smala stripor samtidigt som hon kisade för att kunna se i regnet som föll även idag, tätt så att man knappt kunde se. Men den här gången cyklade hon inte till skolan, cykeln ledde som av sig själv till ett bibliotek inne i centrum. Det var det största biblioteket i York och det var fullt av både gamla och nya böcker, vissa som var helt förfallna. Där skulle hon träffa Siv. Så fort hon kom dit var hennes kläder lika våta som dagen innan då hon hade ramlat ner i vattenpölen. Siv satt redan inne i cafeterian och smuttade på en vit kopp kaffe samtidigt som hon fingrade på en penna med en förbryllad uppsyn. Laura steg av cykeln och gick in i bibliotekets cafeteria där hon beställde en kopp varm choklad och en stor macka med skinka och ost, som också hade härliga och färska tomatbitar. När Laura satte sig framför Siv och drog mackan till munnen brände hon sig på den smälta osten. Siv fortsatte titta på pennan som om den talade till henne på något sätt.”Hej Siv,” sade Laura eftersom Siv uppenbarligen inte lade märke till henne. ”Hej,” mumlade Siv borta. Plötsligt kvicknade hon till och såg undrande på Laura. ”Du läste väl inte mer från boken?” frågade hon barskt. Laura skakade på huvudet. ”Har du kommit på någon plan?” frågade Laura som ett litet barn. Siv skakade på huvudet samtidigt som hon suckade högt. ”Vi får väl ge oss in i stormen. Hoppas du har med dig boken,” sade hon så lågt att det knappt var mer än en viskning.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 15 apr 08 - 20:48- Betyg:  | | meeer,snälla. d e grym | | gwenii - 6 okt 07 - 21:57 | ”Antingen kommer du till oss, eller så kommer vi till dig,”
Jag minns det som igår, när vi satt och så försökte vi komma på ngt som den där Zeus skulle säga, haha, då blev det det där! ;) | | natta94 - 13 jul 07 - 21:58- Betyg: | | hoppas det snart komemr en till del.:) |
|
|
|
