Dess Hemlighet (Tre) |
Här kommer del tre... förlåt till alla er som ville att jag skulle mejla, men det gick inte. Jag vet inte varför men jag kan inte mejla. Vart ännu konstigare än det som jag brukar skriva, men jag försökte iaf... =P
Kapitel tre
”Var har du fått tag på den där? Ställ tillbaka den! Bränn upp den! Gör vad som helst som gör att det inte händer igen! Historien får inte spelas upp igen!” skrek hon högt. Laura lade boken ifrån sig på bordet som om den hade varit en odåga som hon inte ville vara i närheten av. Laura stirrade skrämt på Siv som verkade hysteriskt rädd. Siv rent av skakade och tittade på Laura minst lika skrämt som hon tittade på henne. ”Säg mig barn, har du läst ett enda ord ifrån den boken?” Rädd för vad det skulle orsaka att säga sanningen skakade Laura på huvudet. Siv suckade lättad och skakade lätt på huvudet. ”Vad… vad är det som är så hemskt med den där boken?” frågade Laura försiktigt. Siv skakade på huvudet och lade sina båda händer för ansiktet och suckade. ”För kanske tusen år sedan började en flicka läsa den, första gången hon läste den hände det ingenting. Men det var för att då började bara de onda makterna förbereda sig på att gå till anfall. Har du hört talas om ’Gudarnas fall’?” frågade hon och Laura nickade. ”Det var då det hände,” viskade Siv och såg drömmande på den tomma väggen. ”Det var då gudarna fann sig på jorden. När den flickan läste den släppte hon omedvetet lös gudarna från den bur som alltid hållit dem borta från jorden. Man skulle kunna säga att hon omedvetet låste upp låset som höll dem kvar i sina böcker, eller i himmelen.” Hon tystnade tvärt och såg bort från väggen och ut genom fönstret där regndropparna fortfarande slog hårt mot glaset. Laura kände hur en kall kåre gick genom hennes ryggrad och plötsligt frös hon trots att den bruna fleecetröjan fortfarande satt på henne. Lampan i biblioteket var det enda som lyste, utanför hade himmelen mörknat. ”Den här boken berättar om grekiska gudar,” sade Siv och strök med fingertopparna över det röda lädret. ”Den gången, för tusen år sedan, fann sig alla grekiska gudar på jorden. Ingen vet hur man då fick bort dem, men det finns krönikor som berättar om hur många människor som dog, om alla myter som blev sanna. Det sägs att det inte ska finna några sådana exemplar kvar. Men jag förstår nu att det inte är sant. Så nu säg mig Laura, var fick du tag på den här? Du måste säga, för de måste till varje pris försvinna för att inga oskyldiga människor ska drabbas. Så säg nu,” sade Siv, strängt men inte alls ovänligt. Först skrattade Laura, det har det konstigaste skämtet hon hade varit med om. Men när Siv mötte stadigt hennes blick med ett allvar som inte gick att ta miste på , blev hon rädd. Hon darrade otroligt, hon darrade så att stolen skälvde och skolan började också skaka. Laura ställde sig upp på sina gelében, och fortsatte darra. Hon blundade för att försöka tränga bort rädslan, men det lyckades inte. I takt med att hon skälvde allt mer började golvet också skaka. Hela skolan skakade som om det vore en jordbävning på gång. ”Sluta! Laura du måste sluta blunda! Sluta darra! Släpp lös rädslan, så blir du fri från den! Om inte kommer vi gå under!” skrek Siv med stadig röst. Laura slutade plötsligt darra och stod med stadiga ben på golvet. Hon öppnade ögonen och en blå dimma spred sig i rummet, en dimma som liknade norrsken. ”Norrskenen har stigit ner till jorden,” viskade Laura och såg energin som spred sig i rummet och försvann ut genom biblioteksdörren. Siv såg rädd ut och tittade på den märkbara energin som flödade genom rummet. ”Laura… du, Laura! Du måste ha läst från boken! Laura läste du från boken?” frågade Siv med hög röst. Laura kände hur några tårar rullade nedför sina kinder. Hon såg suddigt på grund av tårarna som hon villkorslöst inte kunde hindra. ”Ja… ja, jag läste från den!” sade hon med en snyftning. ”Men spelar det verkligen någon roll? Du skämtar väl ändå bara med det där om gudarna…?! Det kan väl inte… det kan väl ändå inte finnas gudar här på jorden?” frågade hon med gråt i rösten. Siv såg med medlidande på Laura och fick tårar i ögonen hon med. ”Lilla vän… vad ska vi göra? Hur ska det här gå?” sade hon och gick fram och kramade om Laura. ”Åh, gud… du måtte vara med oss!” bad Siv samtidigt som hon vaggade Laura fram och tillbaka. Senare hade Laura lugnat ner sig och det ända hon tänkte på så intensivt hon kunde, var på vad de nu skulle kunna göra. ”Okej, vi måste samla så mycket fakta som möjligt för att lösa det här,” sade Siv bestämt. Laura nickade eftertänksamt. ”Alltså vore det bäst att skriva ner alla fakta vi har på ett papper för att sen komma fram till en slutsats,” sade Laura och nu var det Sivs tur att nicka. ”Till första fakta, ” sade Siv, ”så måste vi veta vart du fick tag på den där hemska boken. Så, vart fick du tag i den?” frågade Siv med pennan i högsta hugg och med ett linjerat papper framför sig. ”Det är ju så konstigt, för jag har inget minne av vart jag fick den ifrån. När jag kom hem igår ramlade alla böcker från pakethållaren förutom en. Och det var den. Sen läste jag igenom lite av varje bok men – inte för att du ska ta illa upp – varenda en var tråkig. Så till sist tog jag den boken,” sade Laura och pekade på boken med röd pärm. ”Grekiska gudar möter människor, heter den. Undrade du aldrig över varför den hade ett så konstigt namn?” frågade Siv. Utan att Laura behövde svara visste Siv svaret. Så klart hon inte tänkte på det, annars skulle du ju inte vara i den här sitsen, tänkte hon. Laura såg med skamset ansikte ner på bordskivan. ”Förlåt,” viskade hon väldigt lågt. Siv log mot henne och då såg Laura ut att vara lite bättre till mods. ”Vi kan väl träffas imorgon? Det har ju blivit ganska sent nu, och din pappa undrar säkert vart du är. Oroa dig inte, vi kommer på något,” sade Siv uppmuntrande. ”Men vad du än gör, läs inte ett enda ord mer ur den förbannade boken!”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Evelijna03 - 13 jul 07 - 17:31- Betyg:  | | Väntar på fortsättning:D |
|
|
|
