Mitt liv kap. 4 |
4.
I flera månader höll Ivan på och retade mig. Jag var inte säker någonstans. Han höll sig inte ens lugn under lektionerna. Med tiden trappades det upp, och han knöt ’anhängare’. Alla hans kompisar var emot mig. Ord som Fetto, Tjockis och Hora var som hälsningsfraser. Dem mobbade mig fysiskt också, inte lika ofta, bara när dem blev riktigt sura. Jag visste inte vad som var värst, att dem kallade mig fula saker eller att dem slog mig.
Som tur var hade jag mina vänner. Dem som inte var med i det ’coola’ gänget. Frida, Gabriella, Louise, Therese och Emelie. Jag hade också min pojkvän, Emil.
Min mamma ringde hela tiden till olika föräldrar, och mina lärare anordnade möten med eleverna som retade mig. Men ingenting hjälpte. Tillslut började jag tro på det Frida sade den första dagen. Att det blev bara värre om jag talade om det för någon. Jag slutade tala om för mina föräldrar och lärare vad de sade. Bara när det blev riktigt stora saker som hände, talade jag om det. Som den gången, nån vecka innan jullovet, när jag hamnade hos rektorn....
”Snälla, kan du inte göra snefart på mig? Du är den bästa!” Frida tittade bedjande på mig.
”Nja..jag är ganska trött...Kan du inte göra fart på dig själv för en gångs skull?”
”Men kom igen..du är världens bästa om du gör det!”
”Jaja, okej då.”
”Yippiiee!” Frida satte sig på ’knappen’ och jag började dra henne fram och tillbaka. Efter ett tag började jag springa i sidleds, så hon fick ’sne’ fart. Efter halva banan släppte jag henne med en liten knuff.
”Vad gör ni då?” Jag tittade uppåt. Det var Eddie som stod en bit ifrån oss.
”Vad gör du här?” Sade Frida spydigt. Jag tittade menade på henne. Varför skulle hon vara så taskig?
”Jag får väl vara vad jag vill.” Han tog upp lite snö och började krama till en snöboll. När han var klar, kastade han den på mig.
”Varför gjorde du så för?” Jag tittade upp på honom och började bli arg.
”Jag hade lust.”
”Hade lust? Du kan inte göra precis vad du vill bara för att du har lust!” Jag gjorde en snöboll och kaste på honom.
”Varför gjorde du så för, ditt Fetto?”
”För att du gjorde så på mig!”
” Det ska du fan få ångra!” Han gick fram till mig och sparkde. Jag var inte beredd, och sparken kom på smalbenet.
”Varför gjorde du så för?” Frida kom fram till mig.
”Du är ju inte klok, ditt missfoster! Lämna oss ifred!” Skrek hon till Eddie.
”Gärna det!” Han vände sig om med ett flin och började gå. Jag såg hur Frida surnade till och hon kramade en snöboll, och kastade. Den träffade honom i huvudet. Han stannade och vände sig om.
”Vem var det!?” Ingen sade någonting. ”Vem var det?!” Då gjorde Frida något som jag aldrig trodde att hon skulle göra. Hon pekade på mig. Eddie började gå mot mig.
”Nej, det var inte jag det var...” Längre han jag inte. Jag vände sidan mot honom för att värja mig. Sparken hamnade på sidan av låret. Hur han lyckades med det vet jag inte, han måste ha sparkat högt. Men ont gjorde det.
”Det där ska väl lära dig att inte vara kaxig, ditt Missfoster!” Jag kämpade mot tårarna. Inte för det Eddie gjort, utan det Frida gjorde. Jag som trodde att hon var min vän. Mellan tårarna såg jag hur Frida formade ännu en snöboll.
”Nej...det räcker nu.” Sade jag, men hon lyssnade inte.
”Känn på den här du, ditt äckliga fetto!” Eddie vände sig om, och Frida kastade. Snöbollen kom rakt i ansiktet på honom.
”Nej nu, nu ska ni allt få er en läxa!” Först började han springa mot Frida, men sedan tvärvände han och började gå emot mig.
”Det var inte jag!” Jag stirrade på honom och backade.
”Jag vet det, men du kunde ha hindrat henne.” Jag hann inte ens värja mig. Han knäade mig precis under magen. Det gjorde ont, fruktansvärt ont. Jag började gråta och Frida kom fram till mig.
”Så farligt var det väl inte?” Frågade hon mig och kramade om mig. Jag puttade bort henne.
”Lämna mig ifred!”
”Vad är det med dig nu då? Är det här tacken för att man försöker hjälpa?”
”Hjälpa? Hjälpa?! Du pekade på mig, du fick honom att göra illa mig för något du hade gjort, kallar du det för att hjälpa?!”
”Förlåt...men jag ville inte bli skadad, förresten så skulle han ju ha gett sig på dig i alla fall..Kom nu, så får vi borsta av dig innan vi går in.”
”Var är Jessica?”
”Hur ska jag veta det? Vad vill du henne?”
”Jag måste berätta för henne...”
”Men Angelica, jag trodde du hade slutat med det! Du upptäckte ju själv att det bara blev värre!”
”Med Ivan ja, men det här var Eddie. Vart är hon någonstans?”
När Jessica fick höra vad som hänt, skickade hon mig och Eddie till rektorn. Rektorn sade åt Eddie för sparkarna, men han sade också åt mig för att ha kastat snöbollar utanför snöbollsområdet. Han sade att jag fick skylla mig själv lite grand, och när jag talade om att det inte var jag, utan Frida som kastat, sade han bara att jag inte skulle skylla ifrån mig. När jag kom hem den dan berättade jag för mamma vad Eddie gjort, men episoden hos rektorn, yttrade jag inte ett enda ord om. Jag skämdes för mycket.
|
|
|
|
