Mitt liv kap. 2 |
2.
”Hej Angelica!” Jag vände mig om. Det var Frida som kom bakom mig. ”Är du nervös?”
”Ja, lite grann, men jag träffade ju dem igår, och alla verkade jätettrevliga!” Jag log emot Frida. Hon log inte tillbaks. ”Är något på tok?” Frågade jag.
”Nej, inte alls!” Hon log emot mig och började springa. ”Vi springer i kapp!” Skrek hon över axeln.
”Du tjuvstartade!” Skrattandes sprang vi nerför skolbacken och ända fram till klassrummet. När vi kom fram var klockan prick åtta. Tio minuter kvar innan vi skulle börja. Jag gick in till blåa kapprummet och Frida in till röda. När jag öppnade dörren såg jag en kille som stod precis framför mig och blockerade gången.
”Ursäkta, men skulle du kunna flytta på dig?” Jag försökte tränga mig förbi honom, men det gick inte. Han flinade åt mig.
”Varför skulle jag flytta på mig, Fetto?” Jag stannade upp och tittade chockat på honom.
”Vad var det du kallade mig?”
”Fetto.”
”Skulle du kunna förklara för mig vad du menar med det?”
”Vet du inte vad fetto betyder, din tjocka hora?”
”Det där var inte snällt sagt! Jag är inte tjock, och jag är defenitivt ingen hora! Men du vet väl inte ens vad det betyder! Skulle du kunna flytta på dig nu så jag kommer åt att lämna mina kläder?”
”Va fan, hur vågar du säga emot mig?” Han slog till mig. Jag bara stirrade på honom. Jag hade aldrig blivit slagen av någon annan än dem i min familj, i alla fall inte med vilje, och jag hade defenitivt inte blivit kallad fula saker förut av någon. Jag började gråta, jag vet inte varför, det bara kom. Snabbt tårkade jag bort tårarna.
”Jag får väl säga till dig hur mycket jag vill, och jag kommer berätta för en lärare vad du håller på med!”
”Du skulle bara våga tjalla!”
”Ja, tänk för att jag skulle det!” Jag tittade trotsigt på honom. Han slog till mig igen.
”Du säger inte till någon, ditt feta missfoster! Inte till någon, fattaru?” Just då kom en lärare och killen gick därifrån. Snabbt tog jag av mig jacka och skor och gick in till klassrummet. När Helene delat ut uppgifterna gick jag fram till henne.
”Vad kan jag hjälpa dig med då?” Jag tittade henne i ögonen och började berätta vad som hade hänt.
”H-han kallade mig… han sade att jag var…” Jag tystnade, jag kunde inte säga orden. De var alldeles för fula, då, när han sagt dem, förstod jag inte hur elak han hade varit, men nu förstod jag ordens innebörd.
”Vem kallade dig vad?”
”Han sade att jag var ett fetto och en fet hora…” Jag tittade ner i golvet.
”Vem kallade dig det? Angelica, vem?”
”Han sade, att om jag tjallade skulle han komma igen…och han slog mig…två gånger…”
”Angelica, vem var det? Jag lovar, han ska aldrig få göra dig något mer!”
”Jag vet inte vad han heter…”
”Kan du peka ut honom, är det någon som går här?” Jag tittade upp och såg mig om i klassrummet. Killen satt och betraktade mig med ett hotfyllt uttryck. Jag pekade på honom.
”Det var han.”
”Han med vit tjocktröja?” Jag nickade. ”Det är Ivan, jag ska prata med honom.” Helene gick fram till honom och tog honom med ut. På vägen ut pekade han finger åt mig, men jag brydde mig inte. Jag visste att allt skulle bli bra. Tänk så fel man kan ha ibland.
|
|
|
|
