Drömmaren |
Jag tar stigen genom skogen, på Berget, till vattnet.
Underlaget är mjukt och myrorna jag trampar på,
sänker sig bara ner, en kort sekund, av min tyngd.
Reser sig snabbt, återtar sin utstakade väg, som om ingenting hänt.
På min vandring ser jag enar, granar och tallar. En björk bugar sig över stigen, som en ärebåge.
Solen lyser in mellan stammarna och ger visioner om total samhörighet.
Lekande solkatter lite varstans, bland stammar, buskar och lingonris.
Jag stannar till. En liten ödla trippar över stigen. Söt som katten, men några sådana, ser jag inte till, här ute i det fria.
Fjärilar i olika storlekar, kommer viftande sina vingar, lite varstans.
I hagen går fåren och betar. Lammen är ännu små. Söta som sockervadd.
Jag ser dem dricka mjölken från mödrarnas spenar.
En stilla bris, ligger latent i luften. Vinden ökar ibland, något i styrka. Svalkande och skön rufsar den till håret och löven stämmer upp, med sin fladdrande sång.
Fascinerad ser jag på alla blommor och förundras över att mitt ibland många, av samma art, växer det här och där, en enda liten blomma av annan sort.
Ensamt? Må så vara, men rar och unik.
Egenskaper, som gör att den ensam törs stå upp bland alla andra.
Stark i sig själv, ser den segern framför sig.
Plötsligt hör jag trummor och tänker att nu, äntligen får jag se och höra indianer dansa.
En ännu oupptäckt indianstam i den svenska skogen!
Men så får allt en förklaring.
Det kommer tre flickor ridande på varsin häst. Känner doften av dem, när de passerar.
Flickorna vinkar glatt och detta är en mycket vacker syn, så jag förlåter dem, för att de inte är dansande indianer.
Dem får jag se vid ett annat tillfälle och kanske inte här.
2-6
Jag ser mossbetäckta stenformationer, som jag är övertygad om, bebos av små troll eller nissar.
Det hänger skägg på trädens grenar, så någonstans finns det stora sådana också, men de visar sig aldrig.
Det är dag och det är solsken, men när jag ser ut över ängen, kan jag ändå föreställa mig hur älvorna dansar där, i dunlätt dimma, klockan fyra på morgonen. Tolvorna dansar säkert tillsammans med dem i deras klunga.
Ska smyga mig ut någon morgon och försöka titta på dem. Jag vet precis var jag ska stå, för att vara på första parkett, när ridån går upp och skådespelet börjar.
Alen växer vid en liten bäck och asken står öppen, att ta emot nya tankelekar.
Tar in dem genom stammen och delar ut dem i små lådor.
Sätter mig att vila en stund och lutar mig emot boken.
Kollar in en surrande humla, men jag var tydligen inte tillräckligt intressant, för den vände i lagom tid, för att inte störa mig.
Hör även bin som surrar i sin jakt på frömjöl, till sin honung. Men de är för koncentrerade på sitt arbete, för att bry sig om mig.
Sitter och tänker.
Hör skatorna slåss för att rädda sitt bo. En kråka har tagit sig objuden dit och vill ha en smaskig måltid, av deras ägg.
Självklart svallar känslorna och fåglarna slåss för sin överlevnad.
Jag ser upp på himlen, med små vita och lite grå molntussar.
Ser på den ständigt föränderliga synen.
Så tystnar skogen plötsligt.
Ser en vacker örn flyga över himlen.
Med sina breda, vida vingar, seglar den stolt i det blå. En betagande syn.
Tystnade skogen och dök örnen enbart upp på min näthinna?
Örnen var väl åtminstone verklig?!
Jag somnar visst och drömmer om kottar, lo och rådjur.
Ormar jagar mig och t.o.m. tränger in genom mitt skinn.
Nu börjar jag sjunga och då försvinner ormarna. I drömmen känner allt igen min röst.
Inga nedsänkta blickar döljer sig längre. Ljuset åskådliggör allt,
i sinnena fördolt och ingen blyges för det.
Så sjunger jag om en vän, som räcker mig sin hand när jag behöver.
Han finns där och håller mig i sin famn när jag gråter, tills den stillnat och lyckan åter får sprida ut sig i mitt hjärta.
Känner mig lycklig, som får älska och älskas så.
En kärlek så underbar, i sanning och äkthet.
Med kärlekslekar, allvarliga diskussioner och spirituella samtal.
Tillsammans upplevda händelser, på både gott och ont.
Vilande, drömmande tillsammans i tystnaden.
3-6
Nu drömmer jag, att jag lyfter och flyger i ett flygplan, med min son vid spakarna, över hela Sverige, från norr till söder.
Sitter i samförstånd med honom i luften och tittar på vackra sommarskrudsvyer på marken.
Badande barn invid stranden och segelbåtar, likt små vita pappersflygplan, guppande ute i vattnet.
Min son säger, att det är varmt i vattnet, om vi måste hoppa!
Jag är inte lättskrämd, så jag förstår skämtet. Ett drömhopp, kanske.
Så kommer vi till ett kompakt molntäcke, som står som en vägg framför oss.
Men i det finns en liten öppning, liksom en port och min son bestämmer sig för att den är tillräckligt stor, för att vi ska kunna komma igenom med flygplansvingarna och ut på andra sidan.
Eftersom molnen är mörka, har de vatten i sig och på vindrutan formar sig droppar, likt pärlor, som rör sig åt olika håll.
”Mamma, det här måste vara Pärleporten!”: hör jag min son säga.
Tja, vem vet. Kanske det är det??!
I vilket fall som helst, snarlik den beskrivning som människorna ger av den.
Med headsetets hjälp, hör vi varandra och min son har kontakt med tornet, som dirigerar oss rätt.
Plötsligt stiger planet och vi är uppe och flyger bland stjärnorna.
Det är svårt att parera dem, eftersom de inte stannar vid sina fästen, utan svävar omkring.
En kommer väldigt nära oss. Blinkar, till ett hej och fortsätter sin rutt, till en annan plats, till en annan stund, till ett nytt vara i Ett universum
Nu behövs inga hörlurar längre. Alla kanaler är öppna och vi flyger med insikten som ledare.
Instrumentbrädan är mångfalt föråldrad i drömmens nu.
Vi befinner oss i något, som känns som två kraftfält. Det ena drar in och det andra skjuter ifrån.
Inget av dem drar sig till varandra.
Där finns tunnlar med sugande effekter och andra som går i motsatt riktning.
Känner vi rädsla? Nej o nej!!
Vi längtar inte heller efter, eller saknar något! Vi har allt i ett saligt lyckorus.
Allt överglänser vad vi ens vågat drömma om.
Vilken uppståndelse!!
4-6
Allt är ljust och vi ser oss förundrade omkring. Ljuset är inte på något sätt naturligt fattbart för oss.
Ingenting är, som vi någonsin ens, skulle ha kunnat fantisera om.
Eldslågor i vackra formeringar, som inte bränns.
Enbart förgyller!
Solen, jämförelsevis liten, kan inte ens nu låta bli, att leka tafatt med sina strålar.
Solar från andra solsystem, rör sig som trapetskonstnärer på himlens cirkus.
Luftbubblor jongleras, likt jonglörens käglor och bildfenomen uppstår, likt trollkonstnärernas synvillor.
Clownkloner, barfota i helig mark, gör konster med trumpetliknande elefanter och betande giraffer.
Blå insikter, utandande av eldslukare likt talande papegojor, gör vågen likt sanden i öknen.
Vilka skapnader, vilka syner och vilka känslor!!!!
Inte ens känslorna är de samma som förr. Allt är nytt!!
Obeskrivliga i nuets vara, men inte i drömmen.
Här är de självklara!
Nej, de känns, som att få ett nyfött barn i sin famn, höra världens vackraste orkestrar och körer, spelande och sjungande utan falskhet eller missljud. Sällsam glädjelycka!!
Vi ser planeter, som saluterar i fyrverkerier, med gnistor svävande i myriader.
Något sådant har ingen tidigare skådat.
Det kan kanske närmast beskrivas, som att vi är på ett nöjesfält. Där finns fritt fall, men ingen tyngdlag som drar.
Positivspelaren drar veven varken framåt eller bakåt.
Berg och dalbanan är väl den som beskriver bäst en hel del av det som sker.
Pariserhjulet kan finnas med i någon form, men inget spökhus. Känns som om vi åker i en släde, med lossnande skruvar.
Trots att tyngdlagen är upphävd, vet allt och alla vart de ska.
Hur?
Inte en aning, men i drömmen är allting uppenbart självklart.
Jag ser min son på ett fullkomligt nytt sätt, men vi känner mycket väl igen varandra.
Alla andra, unga, gamla och kära jag tidigare känt och mött, sällar sig till oss och alla är vi ett på samma gång, i vår mångfald.
Fullkomligt tillfredställda på alla plan.
Allt och alla är i ny tappning.
Vi ser, att det finns inte någon återvändo. Vi kan inte återvända till jorden!!
Blir vi ledsna över det? Saknar vi den vackra floran på sommaren och snön på vintern och barnens glada skratt??
Nej, det gamla vackra är med oss här, blandat med det nya, överträffande allting.
5-6
Här höres inga bomber, elaka tungor, eller gråt och tandagnisslan.
Jag hör ryktet flyga över universum, att dödens gåta aldrig kan få svar.
Vem kan vara min rådgivare?
Då sjunger jag igen som sjutton, att jag åter ska få höra min vän sjunga, som då för längesedan och beröra henne med mina känslohänder.
Dödens namn finns inte ens i detta nuet.
Jag är den jag är och fri, möter jag allt, som kommer och räcker ut min egen hand, till mina minsta vänner.
Allas domnade sinne väcks till liv och jag drömmer att jag bygger en stad, med kärlek som husrum för alla.
Jag bygger den av under, längtan och hopp. Eldsslungor från brinnande böner.
Bekända synder, omvandlade till förlåtelse, blir de till vackra inredningar och smycken.
Vänliga och hjälpsamma händer ger trädgården sina broderier.
Tillrättavisningar och kramar, blir till de vackraste vävnader som skådats, eller rättare sagt, aldrig skådats förut.
Framräckta blombuketter, till ledsna människor blir till pärlor, med prismorna gnistrande som blixten.
Kärleken i dess fullhet vilar på klippfast grund.
Jag skulle behöva tala alla jordens språk, för att förklara allt detta. Nej, förresten, inte ens det skulle gå.
Enbart i tystnaden förnimmer jag allt och lika naturligt som allting annat, så finns det inte längre olika språk.
Samtliga talar och förstår varandra, men orden behövs inte längre.
Nej, kommunikationen är mer avancerad än så.
Så rycker jag till och vaknar sakta.
Både vill och inte vill!
Känner regnets dugg över mitt ansikte och verkligheten gör anspråk på sitt.
Eller är det tårar som väter mina kinder?
Tänker på dem som lider och är olyckliga.
Så ser jag mig omkring. Allt är vackert i sina finaste midsommarkläder och dofterna konkurrerar i sin väldoft.
Humlan surrar och fåglarna håller körövning. Sångerna redan till fulländning inövade.
Alla har sin plats och i rätt ögonblick kommer nästa in och kompletterar de andra. Samstämmighet på högsta nivå.
Känner mig vederkvickt och utvilad.
Minns min dröm i minsta detalj, som om den varit på riktigt.
Eller? Sanndrömmar, finns de?!!
6-6
Så tänker jag på barn och barnbarn och gläds vid tanken på dem.
Mitt äldsta barnbarn och jag ska som vanligt, de senaste elva åren, gå ut vid midnatt, på midsommarnatten och under tystnad plocka sju sorters blommor.
Lägga dem, som alltid, under våra kuddar och drömma om våra tillkommande kärlekar. Tror vi!
Lika spännande varje år och varje morgon dagen därpå, konstaterar vi, att vi fortfarande inte drömt om dem och tittar på varandras blommor, för att försöka bestämma dess varierande arter.
De ser ju inte så glada och blommande ut, efter nattens eskapader.
Nej, blommor ska nog vara kvar i naturen, eller åtminstone sättas i vatten inomhus.
Kanske vi inte bara ska drömma om kärleken?
Kanske kommer den i levande livet, när vi, oförberedda, minst anar det ändå?!!!!
Går samma stig tillbaka. Vad var det jag såg där? En nyckelpiga!
Redan? Nej, det är nog för tidigt för den ännu.
Kanske inte ändå!?
Ingenting är omöjligt!
Britt Gustavsson
|
|
|
|
