Spökgården! |
SPÖKGÅRDEN!
Det var en mörk, mörk natt, mitt i oktober. Månens kritvita sken skar som sylvassa spjut genom mörkret. Han brukade trivas i mörker. Aldrig hade det svarta känts så skrämmande, så farligt och så främmande.
Där i den mörkaste natten kom de fram till ett gammalt förfallet hus. Hans kamrat Viktor puffade till Jonatan med armbågen och pekade på huset.
– Kom så går vi dit, Viktor lät ivrig.
– Nja! Jag vet inte, vi kommer att missa början av filmen om vi inte skyndar oss på, mamma har säkert också gjort popcorn, sa Jonatan med en viss tvekan i rösten.
– Äh, kom igen nu, sa Viktor och såg på huset med en längtansfull blick.
– Okej då, suckade Jonatan.
Dom gick fram till den höga gallergrinden, gångjärnen skrek i protest när Viktor öppnade den.
– Kom, vi går till baksidan först, sa Viktor.
– Ja vänta, jag ska bara knyta skorna först, säger Jonatan och satte sig på huk.
Viktor, han lyssnade inte, han försvann bakom kröken till baksidan. Jonatan suckade djupt och tittade ner på skorna, bytte fot och knöt snörena.
Några löv blåste förbi i vinden, annars var det tyst och stilla, månens starka sken försvann bakom ett tunt, grott moln, Jonatan kände sig inte särskilt trygg här, mörkret och tystnaden skändes obehaglig.
Rasslandet av torra höstlöv i den svaga vinden, månens kritvita sken som hade dykt upp igen bakom det gråa molnet och den förfärliga tystnaden, som skar in i själen på honom och fick huden på hans kropp att knottra sig.
Jonatan tittade upp, ett skrik hade ekat från baksidan av huset.
Jonatan reste sig upp och sprang försiktigt till husknuten och kikade runt hörnet, synen han såg fick honom att flämta till.
På baksidan av huset var det en stor gravplats.
I mitten stod Viktor, tryckt mot en hög gravsten och runt honom stod.
Råttor.
Inte små råttor, utan råttor stora som hundar, tre enorma monster.
Viktor tryckte sig mot gravstenen, helt förlamad av skräck, deras långa vita tänder glimmade sylvassa i det starka månljuset, dom kom närmare och närmare med dreglande käftar och huggtänderna blottade.
Viktor klamrade sig fast vid gravstenen och skrek på hjälp, på mindre än en sekund hoppade råttorna på honom och började riva, bita och slita i hans kropp.
Deras långa tänder sjönk in i Viktors kropp lika lätt som nålar.
Efter bara en minut, för Jonatan kändes det som en evighet, låg resterna av Viktors kropp i en blodig massa på marken, Jonatan skakade långsamt på huvudet och började backa bort skräckslagen för att springa för då skulle monstren höra honom.
Ett knäckande ljud fick honom att stelna till och han tittade ner, han hade trampat på en torr kvist, på andra sidan kunde han nästan höra hur råttorna spetsade öronen, Jonatan kastade all försiktighet åt sidan, han vände sig om och sprang, slängde upp gallergrinden och rusade ut, bakom sig hörde han rovdjuren springa i full fart efter honom.
Ett träd hade brakat ner på stigen framför honom, i farten satte han upp en fot på trädstammen och hoppade över, men en lös barkbit fick honom att snubbla och falla handlöst ner på andra sidan. Han slog i knäet på en sten som låg gömd under löven och han tjöt till av smärtan, det kändes som om knäskålen hade delat sig i två delar.
Med tårarna strömmande nerför kinderna vände sig Jonatan om för att se hur långt efter monstren var, han hann knappt blinka förrän dom var över honom och allting blev svart.
EPILOG
(Dan efter)
Hon gick fram på den lövtäckta marken, allt var tyst omkring henne, bara några enstaka fåglar visslade sin sång.
Hon tittade upp bland grenarna, trädkronorna var alldeles tomma, med undantag av några ensamma torra, bruna löv som dalade ner på marken, det blåste lätt och löven på marken rasslade kring hennes fötter. Men plötsligt snubblade hon omkull, hon reste sig upp och vände sig om, det hon såg fick henne att skrika högt och springa där ifrån. På marken bland löven låg ett huvud, det vilade en skräckslagen min i Jonatans blodiga ansikte.
|
|
|
|
