Snart tar döden mig,1 |
Den här novellen handlar om 15åriga Ulrika (Ullis).
Hennes liv går ut på rakblad,droger och alkohol.
Hon bor med sin mamma,sin pappa som misshandlar henne och
sin äldre syster Frida som hon älskar mer än allt.
(vissa delar handlar om mig, men inte att jag blivit misshandlad, för det
har jag inte)
Jag sitter i skolan och titta ut genom ett fönster,
ett under att jag är i skolan, även om jag inte är på lektionerna.
Nu väntade jag på att Mikaela skulle sluta så vi kunde fara ner på stan.
Jag sitter där och bara tänker på hur patetisk livet kan vara,
jag fäller en liten tår men skärper mig då jag min lärare kommer.
-Vad har du för lektion nu då Ullis? frågade hon.
-Matte..suckade jag.
Hon bara gick,som alla andra,
ingen brydde sig om mig längre,
ingen kunde hjälpa mig, inte ens Frida längre,hon som alltid fått
mig att må bra, inte ens hon kunde hjälpa mig.
Äntligen var Mikaelas lektion slut.
-Ska vi fara nu? frågade jag stressat då hon kom.
-Jaja, ta de lungt, varför så brottom? fråga hon.
-Ska vi fixa drogerna eller? viskade jag.
-Har du pengar? - Mikaela
-Ja. svarade jag.
Sen tog vi första bästa bussen till stan, gick en bit,in till en gränd
där Pelle (han som sålde) alltid höll till.
-Hej älskling.sa jag och gav han en puss.
-För hur mycket? frågade Pelle som redan var helt nerdrogad.
-för 300 sa jag.
Han gav oss hasch och sedan sa vi hejdå med lite hångel.
Jag och Pelle var KK, därför höll vi alltid på med varandra då vi träffades.
Vi gick till parkens sluttning, där var det aldrig nån.
Vi började röka på, och satt där och skratta hur länge som helst.
allt var så bra, inga problem alls..
Jag var så lycklig då jag hade drogerna i min hand.
Vi låg där i gräset och bara njöt då vi hörde fotsteg..
vi gömde knarket och satte oss upp..
Och ut från skogen kom Annelie (min soc-tant). Egentligen
var hon världens snällaste, hon förstog alltig, men ändå kunde
jag inte prata med henne som jag önskade jag kunde...
-Ullis, vad gör ni ute så här sent? och på det här stället? frågade hon.
-ehm, ja.. inget..svarade jag.
-Tar du droger igen Ullis? sa hon med en lugn men bestämd röst.
-Nej sa jag snabbt, men hon förstog att jag ljög.
-Kom med här. suckade hon.
-NEJ, ALDRIG, LÅT MIG BARA VARA. skrek jag och sprang iväg..
Mikaela sprang åt andra hållet.
Nu kom tårarna, jag bara grät och grät hela tiden..ända tills
jag stog utanför vår port. då torkade jag tårarna och gick in.
-Så nu kan du komma hem din dumma unge? sa pappa då jag kommit ut från hallen.
-Vill du ha nått pappa? frågade jag med darrande röst.
Jag ville inte åka på däng, jag orkade inte det.
Jag är för svag.
-Jag vill ha sex, skrek pappa och började daska mig på rumpan,
men inte av dig, för du är för trång. skrattade han.
-Vill du ha en till öl? sa jag med tårarna på väg upp.
-Okej, sa han och satte sig i soffan.
Jag hämtade en öl och gav den till honom.
-DET HÄR ÄR FEL ÖL,DIN JÄVLA HORA. skrek han och smällde till mig
rakt över ansiktet..KAN DU INGENTING?
-Förlåt mig pappa. sa jag med ännu mer darrande röst.
-Gå ut härifrån, gå och lägg dig, eller gör vad som helst
bara du försvinner från min syn.
Jag sprang upp på mitt rum, la mig i sängen och tårarna sprutade.
-Jag vill inte mer, sa jag för mig själv, Jag orkar inte.
Jag grät och grät så mycket att jag inte hade några tårar kvar
kändes det som.
Tillslut så tog jag mitt ciggpaket och klättrade ut genom fönstret,
här orkade jag inte stanna.
Jag sprang och sprang, tills jag inte orkade nå mer,
jag satte mig på en bänk.
Vars fan skulle jag ta vägen`?
|
|
|
|
