Utan dig - Med dig |
Bland skuggor och dimma
på jorden syns en solstrimma
Där ligger en ensam blomma
den gav någon till dig
Du, under markens hinna
som av kärlek blev till,
levde en stund
men sen försvann
och blev till mull förevigt
Du finns i alla mina sinnen
och du lever kvar hos mig,
hur djupt du än ligger under marken
Jag lägger en blomma
på den plats där du lämnade livets väg
Du hann inte till vägens slut
men jag hinner, jag har tid
Du och jag möts vid slutet
så sörj inte
Jag ska inte glömma dig min vän
som levde här med mig
Nu finns du inom mig
stanna där så vandrar vi tillsammans
till vägens slut
Jag ger inte upp
|
| Kommentarer | | emman - 12 jun 05 - 03:40 | | jättefin! rörande och stark :) | | tulle - 8 jun 05 - 08:21 | | en jätte fin dikt :) - blir faktiskt lite tårögd! |
|
|
|
